Jag som älskade Birro så mycket

Vi blir fler och fler som ser äldre vänner och bekanta som börjar slira.

Cineaster med hjärtat till vänster har alltid “Vi som älskade varandra så mycket” av Ettore Scola på sin tio-i-topp lista. På många sätt har sagan om de tidigare partisanerna Gianni, Nicola och Antonio kommit att bli berättelsen med stort B. Om kärlek, relationer och politik.

Giannis, Antonios och Nicolas livsval har kommit att definiera vänsterns. Antingen bångstyrigt hålla fast vid idealen intill rättshaveriets gräns. Möjligtvis ge sig in i partipolitikens kompromisser. Eller flyta med tidens ström och anpassa sig.

Det svar som Scola ger är att ingen av de olika livsvalen garanterar framgång. Karaktärerna speglar sig i varandra. Vad den ene har saknar den andre och vice versa. Det vackra huset är tomt utan kärlek och ideal. Och att enbart leva på idealen sätter inte middagsmaten på bordet. Inom partipolitiken regerar kompromissen.

Som alla bra sagor har “Vi som älskade varandra så mycket” en förmåga att definiera livet. Ett återseende av gamla vänner ska helst bli lika passionerat och stökigt som i filmen. Och hur många gånger har inte vi som älskar denna film använt oss av dess karaktärer för att förklara våra egna och vänsterns tillkortakommanden.

Men våren 2015 finns det något som skaver när jag återser filmen. En karaktär som saknas. Ett svar som sagan inte kan ge.

Vi blir fler och fler som ser äldre vänner och bekanta som börjar slira. Ett ogenomtänkt inlägg på sociala medier. En vidarelänkning av Dispatch International eller Nationell idag. Ett inlägg om volymer. Ett ifrågasättande av asylrätten. Ett ordentligt utbrott på de otacksamma syrierna utanför Östersund. Ibland med en starköl innanför västen, men lika ofta utan.

Jag tänker särskilt på en kompis. Egentligen ingen nära vän. Kanske inte ens en kompis. Men en sommar för tolv år sedan hängde vi runt. Vi gillade varandra. Intensivt snack om livet, kärleken, Strindberg och fotboll. Några groggar ihop och en konstig kulturfestival i Varberg. Politiskt var vi hyfsat överens. Kanske drog han åt det mer anarkistiska hållet. Mer punk och ifrågasätta allt, medan jag var mer städad, kanske till och med präktig. Vår gemensamma vän bröt med allt och alla och flyttade utomlands. Sedan dess har vi bara setts sporadiskt och flyktigt.

Jag blir något överraskad när han senare väljer att leva sitt liv i offentligheten. Synas nästan överallt. Öppna sig. Liv och livsberättelse utspelar sig i strålkastarljuset. Med och via sociala medier accelererar hastigheten. Motorvägen går mellan fåfängans topp och självtvivlets dal. Själv är jag för tunnhudad för att verkligen vilja vara där. Blir sårad av påhopp, ledsen över missförstånd och rädd för troll.

Som frilansjournalist och kulturarbetare kan man inte alltid välja sina gig. Men det går att välja bort. Inte ta varje tänkbar strid. Resultatet blir mindre smek medhårs, men också mindre pisk. Jag tror att debatten över lag skulle må bättre av mer eftertanke. Därmed inte sagt att vi ska överge debattens politiska dimension eller konflikt. Tvärtom.

Ettore Scolas film kom 1974. Under det kalla kriget, före globaliseringen. Och innan de senaste årens främlingsfientliga våg. Gianni förebådar Forza Italia på ett kusligt sätt. Han hade i en film några år senare blivit en hängiven anhängare till Silvio Berlusconi.

Men att Gianni, Antonio och Nicola skulle välja att ansluta sig till Lega Nord eller någon liknande nyfacistisk rörelse är otänkbart. Ej heller bli ”värdekonservativa patrioter” om valet står mellan det och en ”kosmopolitisk kulturradikalism”, för att låna en formulering från Sverigedemokraternas Mattias Karlsson.

Hur ska vi då göra när vänner, släktingar eller lösa bekanta börjar slira? Hur drar vi gränsen? Att det inte enbart gäller honom från de galna dagarna i Varberg tror jag vi alla vet.

I svensk debatt blev historiens vägdelare de syriska flyktingarna på väg mot Grytan utanför Östersund. Om debatten om migration var urspårad innan gick den åt helvete de dagarna i början av januari. Men det vi också såg dessa dagar är vägen framåt.

Ifrågasätt åsikterna, för fram fakta, dra gränsen. I flödet, vid frukostbordet, i familjen. Var tillåtande, vänlig. En vidarelänkning till Dispatch International eller Fria tider kan vara ett misstag. Det är fullt möjligt att blanda ihop Nya tider med Ny tid. En gång. Två gånger är en ovana. Tredje gången är oacceptabel.

Åsikten, inte människan. Henne måste vi tala med. Marcus, och ni andra gamla vänner: Jag tar gärna en fika.

Olav Furmarola Unsgaard

Det här var en text från Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.

Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>