Jävligt lycklig!

Bild: Istockphoto. Publicerad i magasinet Arena nr 6 2013.

Borde vi leta efter lyckan på en nattklubb i London i stället för att försöka leva det perfekta livet? Lycko-predikanterna har åkt på en backlash.

Det är mycket man kan vara emot här i livet – död, sjukdom, mättade fetter, knark, datorspel – men lycka är vi väl ändå överens om att det är en bra sak? Eller hur?

Alla vill ju vara lyckliga.

Lycka är en sådan där sak som vi vare sig behöver förklara eller motivera. Det är ett axiom. Vi vet inte vad det är. Men vi vet att det är bra.

Ta den typiska självhjälpsboken. Först utropas lycka som det slutgiltiga målet. Sen följer en lång rad rekommendationer för hur vi kan förbättra våra liv. Vissa råd är konkreta, som att sova ordentligt och motionera; andra är mer esoteriska, som att dyka djupt ner i våra själar för att finna personen vi egentligen är.

Det är kanske ingen större överraskning att höra det här från självhjälpsivrare – det är trots allt så de tjänar sina pengar. Inte heller är det konstigt att inspirerande månadsmagasin ägnar vartannat nummer åt lycka. Vad som är desto mer förvånande är att akademiker och inte minst politiker okritiskt hoppat på tåget för att predika lycka. Det är förvånande, och även lite olustigt, eftersom lycka inte alls är så oskyldigt som vi tror.

Att lycka inte alls är särskilt oskyldigt är ett argument som på senare tid börjat tränga fram genom djupa lager av lyckodogmatism.

På ganska kort tid har en rad spännande böcker kommit ut, med det gemensamma temat att lycka kanske inte är så eftersträvansvärt som vi ofta tror. Att ständigt utvärdera sin tillvaro utifrån en abstrakt lyckoprincip är inget bra recept på ett gott liv. Det gör oss bara mer oroliga och nervösa. Är jag lycklig nu, frågar jag mig själv. Ja, jo, det är jag nog. Eller det måste jag vara.

Jag har ju slagit nytt personbästa på sex kilometer. Och så har jag hittat ett nytt smoothierecept. Eller nej. Inte? Vi provar igen.

Vissa menar nu att lyckokulten till och med blivit direkt skadlig. Ju mer vi försöker bli lyckliga desto olyckligare blir vi. Och vad som är än värre är att lyckoargumentet används för att maskera andra saker, som en förtvinande välfärd och sämre sociala och ekonomiska villkor. Är det kanske så att lycka har blivit en hemlig följeslagare till högervriden individpolitik med det underliggande syftet att polarisera samhället?

I The Promise of Happiness menar Sara Ahmed, professor vid Goldsmiths i London, att lycka är nära förenat med det lyckliga livet. Eller mer exakt, med en oerhört snäv och enfaldig idé om vad det goda livet innebär. Familjegemenskap och resor till Italien funkar. Men mer utsvävande idéer, som att vara homosexuell, funkar mindre bra. I alla fall om du ska vara homosexuell på det där skrikiga sättet som drar till sig allas uppmärksamhet.

När en förälder uppgivet yttrar de magiska orden till sitt barn – ”jag vill ju bara att du ska vara lycklig” – så säger de egentligen, ”jag vill bara att du ska smälta in, och vara som alla andra”. Lycka är med andra ord samma sak som att hålla sig på banan, i linje med de rådande normerna. Ju längre du glider ifrån de här idealen, desto olyckligare kommer du bli. Du!

Föräldrarna säger att det är du som kommer att bli olycklig, trots att det med stor sannolikhet handlar om dem själva. Att de, i egenskap av föräldrar till ett avvikande barn, ska mötas av grannarnas misstänksamma blickar. Skräcken när fotbollsfarsorna kommer fram för att snacka efter träningen?

Lycka är alltså intimt förknippat med ett liv utan drama, ett liv som utspelar sig enligt de sociala naturlagarnas gång. Man håller sig i mitten utan att störa ordningen. Avhåller sig från allt kontroversiellt.

Politik sopas under mattan, även om man ibland kostar på sig ett underfundigt uttalande, gärna av mer politiskt inkorrekt slag. För i det här sammanhanget är sådana uttalanden inget brott. De klassiska stereotyperna finns där för att stanna, vare sig vi pratar om den ”glada hemmafrun”, ”lyckliga slaven” eller ”heterosexuellt familjemys”. Man vill ju inte sabba festen.

Och det här har blivit en sorts förhållningsregel: att inte sabba festen.

Sara Ahmed talar utifrån egen erfarenhet när hon förklarar att feministen har blivit vår tids argbigga – den feministiska bråkstaken. De beskrivs som bittra och humorlösa. Så fort de kliver in i ett rum börjar de andra skruva på sig. Nu kan de inte längre prata fritt, öppenhjärtigt och så där härligt politiskt inkorrekt som de annars gärna gör. Inga uppiggande skämt om frugan. Inget om kroppsformer. Och inga anekdoter av mer horisontell karaktär. De drar helt enkelt ner stämningen. Men, som Ahmed frågar sig, är feministen en glädjedödare för att hon talar om sexism? Eller blottlägger hon bara det som ligger gömt bakom en glättig lyckofasad, till exempel hemmafruars slitsamma arbete och prekära situation? Lycka tycks alltså vara något som vi måste försvara från obekväma sanningar? Det lyckliga livet föredrar lugn och ro, på bekostnad av sanning.

Ahmed gör flera lysande poänger, men den akademiska jargongen är påfrestande. Boken rör sig långsamt framåt, utan att nödvändigtvis borra djupare.

Mängder av långrandiga filmanalyser radas upp, men det är sällan de riktigt leder någon vart. En betydligt mer läsvärd bok på det här temat – inte bara till formen, utan också till innehållet – är den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreichs Smile or Die, översatt till svenska som Gilla läget. Visst, som med många andra amerikanska journalistböcker är tesen fastslagen redan från första sidan – i det här fallet att positivt tänkande har förödande konsekvenser, både på ett samhälleligt och individuellt plan – och boken fortsätter sedan på den inslagna vägen, utan att avvika en tum.

Men det gör inte så förfärligt mycket eftersom tesen är insiktsfull, och har starka ben att stå på. Ehrenreich gör därtill ett gediget arbete att förstå positivt tänkande – kanske inte utifrån sina egna premisser, eftersom de är för skruvade – men hur den har vuxit fram historiskt och lyckats infiltrera våra liv. För nog genomsyrar positivt tänkande vårt samhälle? Åtminstone västvärldens.

Vi ser det överallt nu, inte minst i Sverige, där både kommuner och grundskolor stolt beskriver sin värdegrund som vilandes på det positiva tänkandets principer.

Men det finns en plats där det är särskilt synligt. Nämligen på jobbet.

Företagsvärlden är inte bara den positiva psykologins bästa kund utan också dess ideologiska hantlangare. Det är genom företag som de flesta självhjälpsböckerna säljs (”Bli bättre på jobbet med positivt tänkande”, den perfekta titeln att ge sina anställda i julklapp). Och det är i regel företagen som betalar notan för motivationskurser och teambuilding-övningar. Många kan från personliga erfarenheter vittna om de infantila och förnedrande inslagen i att stå ute i en skogsglänta en regnig novembermorgon och tvingas kliva upp på en stubbe med ögonbindel och falla bakåt in i sitt ”teams” samlade famn. Allt medan kollegorna hejar på, klappar, och ropar ditt namn. Men det finns betydligt mer extrema fall, som lyckligtvis bara ett fåtal har fått uppleva.

Ett företag använde sig av waterboarding som motivationsteknik; ett annat smiskade sina anställda, tvingade dem att krypa runt i blöjor, och tvångsmatade dem med barnmat.

Men det här handlar inte bara om mobbning på jobbet som gått fullständigt över styr. Det handlar om något mer grundläggande. Budskapet med de här övningarna är inte i första hand att du ska bli en lagspelare. Budskapet är att du kan göra så oerhört mycket mer än vad du för närvarande gör. Om du bara lägger manken till och börjar tänka mer positivt. Och det är du – ja, du! – som väljer hur din situation ska se ut. Kort sagt, det är din uppgift att med rätt attityd bli bättre, vare sig det är att bli bättre på att sälja, eller bättre på att leva ditt liv.

Kanske mest provocerande är att den här mentaliteten är särskilt påtaglig i kristider. Mellan 1981 och 2003 förlorade 30 miljoner amerikaner sina heltidstjänster.

Resultatet var en ny generation av arbetare som egentligen inte var försäljare men som nu tvingades leva så, ensamma och kringflackande, på ständig jakt efter pengar. Enligt Ehrenreich får positivt tänkande en särskilt viktig roll under den här perioden.

Genom att omvandla strukturella frågor till individuella förses marknadsekonomin med ett ständigt alibi, som kan ursäkta även de mest skoningslösa effekterna. Om du till följd av en ekonomisk kris förlorar ditt jobb så är det inte ekonomins eller politikens fel. Det finns faktiskt bara en ansvarig. Och det är du. Offermentalitet ger heller inga pluspoäng. I en tid av positivt tänkande finns nämligen inga offer. Bara vinnare, som förtjänar att vara vinnare; och förlorare, som också förtjänar sitt öde.

Positivt tänkande har en intressant historia, som Ehrenreich spårar tillbaka till kalvinismen – en sträng religion som knappast uppmuntrade till skojfriska upptåg eller gemensamma skrattfester.

I stället premierades hårt arbete och ständig självgranskning. Den var skoningslöst fördömande mot dem som hamnade efter eller misslyckades. Men med tiden blev kalvinismen allt mindre populär.

Folk tröttnade på dess socialt påtvingade depression, som Ehrenreich uttrycker det, och blev öppna för andra rörelser och positivare tankesätt. En sådan rörelse, som framträder under 1860-talet, var nytänkanderörelsen – en märklig mix av emersonsk naturromantik, swedenborgsk mysticism och hinduism. Till skillnad från kalvinismens mulna pre-determinism, så var nytänkanderörelsen andligt munter. Och framförallt kom den med en enorm tilltro till individens tankekraft.

Det är som en ohelig korsbefruktning av de här två historiska rörelserna – kalvinismen och nytänkanderörelsen – som vi bör förstå positivt tänkande. Dess säregna karaktär ligger alltså i kombinationen av magiskt tänkande (att du med rätt attityd kan åstadkomma precis vad du vill) och ett enträget insisterande på det personliga ansvaret i alla lägen (om det går åt helvete så är det ditt fel).

Trots att grunderna till det positiva tänkandet formades under andra hälften av 1800-talet, så är det inte förrän på 1950-talet som det slår igenom på allvar. Med publiceringen av pastorn Norman Vincent Peales The Power of Positive Thinking når det positiva evangeliet en större publik. Boken var skriven för den vanliga personen, men visade sig särskilt populär bland tragiska medelålders män, som led av dåligt självförtroende, ofta för att de inte fick till det i hemmet (med en ständigt besviken fru) eller på jobbet (med ständigt hot om uppsägning).

Det positiva tänkandet lever kvar i dag i alla dess former.

En av de mer extrema varianterna – men inte desto mindre populär för det – finner vi hos den australiensiska teveproducenten Rhonda Byrne, som med sin dvd The Secret blev känd över en natt, och inbjuden ett flertal gånger till Oprah Winfreys eftertraktade tv-soffa.

Hemligheten är egentligen identisk med den som Norman Vincent Peale predikade för över ett halvt sekel sedan: att allt som händer i ditt liv avgörs av dina tankar.

Men Byrne går något längre.

”Hemligheten”, säger hon, ”kan ge dig allt du vill ha”. Den ger dig god hälsa, lycka, framgång och framförallt pengar. Och hela apparaten, utlovas det, är vetenskapligt underbyggd, ja till och med underkastad en särskild lag, den så kallade attraktionslagen. Och den fungerar ungefär så här. Tänk att du är en magnet. Bra. Föreställ dig nu att du är universums starkaste magnet. Om du tänker tillräckligt hårt så ska du lyckas. Då kommer allt flygandes, din väg, allt du någonsin vågat önskat dig.

Det är inte särskilt svårt att avfärda Byrne och hennes kompisar som förvirrade galenpannor. När hon påstod att offren i tsunamin 2004 delvis hade sig själva att skylla, eftersom de på något vis måste befunnit sig på samma ”frekvens” som händelsen, så ryggade även mer förlåtande personer tillbaka.

Men vi hittar samma slags argument på andra ställen, som i alla fall till ytan framstår som mer seriösa. Nämligen universiteten.

Det positiva tänkandet har under senare år blivit alltmer framträdande i akademiska studier, särskilt lyckostudier, och i synnerhet vad som kallas positiv psykologi. När psykologen Martin Seligman antog den prestigefyllda rollen som ordförande för American Psychological Association 1997, så vigde han sin kandidatur till just positiv psykologi.

Tanken var att komma bort från det freudianska arvet med dess fokus på avvikande sexualitet, dödsdrift och njutandets paradoxer – helt enkelt sådant som hade med människans mindre angenäma sidor att göra. I stället ville Seligman koncentrera sig på de positiva delarna av psykologi. Sådant som man blir glad av. Och sådant som kan vara bra för samhället. Genom att knäcka koden till lyckans port skulle den positiva psykologin hjälpa fler personer till ett gott liv.

Men det var ett problem som Seligman omedelbart var tvungen att lösa, och det var den besvärande kopplingen till positiv psykologi, som, med företrädare som Byrne, hade ett oseriöst rykte. Seligman ville inte bli tagen för en predikant eller kringresande försäljare.

Han var ju för tusan akademiker, som arbetade i vetenskapens namn. I Authentic Happiness från 2004 försöker Seligman således förklara skillnaden. Han menar att positivt tänkande består av en massa överdrivna påståenden, utan grund, som att varje dag är en fantastisk dag, och att jag ska bli bättre och bättre. Men den här jargongen, fortsätter Seligman, är inget som utbildade och kritiskt tänkande personer köper. De efterfrågar mer substans. Och till skillnad från Norman Vincent Peale så skriver inte Seligman för den simpla försäljaren – han skriver för de utbildade klasserna.

I ett försök att tydliggöra den här skillnaden förklarar Seligman att positiv psykologi inte alls är normativt. Som han uttrycker det: ”Det är inte den positiva psykologins uppgift att tala om för dig att du ska vara optimistisk, eller andlig, eller snäll, eller gladlynt; det är snarare att beskriva konsekvenserna av de här dragen (till exempel att optimism för med sig mindre depression, bättre fysisk hälsa, och bättre prestation, möjligtvis på bekostnad av mindre realism.” Det är ett egendomligt resonemang.  Ungefär som: det är inget hot, bara ett faktum.

Jag kan personligen inte låta bli att tänka på en sadistisk och överbeskyddande pappa som säger till sin dotter: ”det är inte min uppgift att tala om att du inte ska ha kort-kort, högklackat och urringat; jag beskriver bara konsekvenserna (till exempel att du blir våldtagen, mördad och lämnad att ruttna i helvetet, möjligtvis på bekostnad av mindre kul). Det är med andra ord inte ett normativt projekt, utan ett deskriptivt, som med målande beskrivningar förklarar de allvarliga konsekvenserna av att avvika från den rätta vägen.

Även om den positiva psykologin har en lite mer städad framtoning än det positiva tänkandet så framför den samma budskap: att lycka och framgång är något du i stor utsträckning väljer genom att tänka positivt. En av Seligmans efterföljare, Sonja Lyubomirsky, erbjuder till och med en exakt beräkning där 40 procent av våra omständigheter uppskattas vara möjliga att förändra. 50 procent är genetik. Så det är inget att göra åt. Slutligen är det 10 procent som är omständigheter av sådan karaktär att de inte går att förändra.

Till Seligmans försvar så finns det ett antal studier som har dragit liknande slutsatser.

I en särskilt uppmärksammad studie från 1978, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology, ville en grupp psykologer förstå lyckans relativa natur. För att undersöka saken använde de sig av tre olika grupper. Den första bestod av lottovinnare, som hade vunnit mellan 50 000 och en miljon dollar. (Det här var som sagt på slutet av 1970-talet, så det var kolossalt mycket pengar).

Den andra gruppen bestod av personer som allvarligt skadats i trafikolyckor, med olika former av förlamning som följd. För att kontrollera resultaten användes en tredje, slumpmässigt utvald, grupp. Resultatet visade att lottovinnarna på intet sätt var lyckligare än de som nyligen skadats. De tycktes till och med ha en negativare inställning till framtiden.

Häpnadsväckande? Inte så särskilt, eftersom tidigare studier hade kommit fram till ungefär samma sak: att det inte finns något direkt samband mellan materiell framgång och lycka. Lycka verkar över huvud taget inte kopplat till externa omständigheter. Författarna till studien sammanfattar sin tes på ett oförfinat sätt, ”blinda, utvecklingsstörda, och missbildade är inte mindre lyckliga än andra”.

Men de här slutsatserna har ifrågasatts, inte minst för att svaren är svåra att lita på. I en annan välkänd studie, från 1987, fick två grupper fylla i det sedvanliga lyckotestet. Men precis innan ombads testpersonerna att gå in i ett avskilt rum för att kopiera ett papper. Ett mynt hade planterats i rummet för hälften av testpersonerna. Och resultatet visade att samma personer som av en ”händelse” hittat myntet också beskrev sina liv som lyckligare. Med andra ord kan lycka, så som den skrivs ner i ett formulär, bero på något så oansenligt som att hitta ett mynt vid en kopiator. 

Det finns olika sätt att tolka den här typen av studier. Men för Martin Seligman är dock slutsatsen tydlig: lycka är inget som kommer till oss genom förbättrade förhållanden; det är en fråga om vår personliga inställning. Lycka kommer alltså inifrån: inte utifrån.

Det här resonemanget intresserade också Storbritanniens premiärminister, David Cameron.

Direkt inspirerad av Seligmans positiva psykologi bestämde sig Cameron för att skapa ett landsomfattande lyckoindex. I ett tal i november 2010 motiverade han initiativet: ”om målet med politik är att skapa ett bättre liv för människor – vilket mitt är – och om du vet, både från magkänslan och överväldigande bevis, att framgång inte ensamt ger ett bättre liv, då måste man se till så att regeringen tar till praktiska åtgärder för att förbättra livskvaliteten så väl som ekonomisk tillväxt, och det är det vi försöker göra här”.

Det är ett avslöjande tal, inte bara för att Cameron motiverar initiativet med överväldigande bevis (som aldrig funnits) och magkänsla (som vid tillfället alldeles säkert fanns). Det mest anmärkningsvärda är att han, i samma andetag som han talar om lycka, även nämner vikten av sänkt bolagsskatt och ett större fokus på entreprenörskap. Vi befinner oss i början av den planerade åtstramningspolitiken, samma år som visionen om det ”stora samhället” först presenteras.

Det är en attack mot den klåfingriga staten, och ett lovtal till människans inneboende kraft att skapa sitt eget öde. Och vilken följeslagare är väl mer passande till det stora samhället än den positiva psykologin?

Indexet blev i alla fall verklighet. 2011 kom resultatet. Svaren varierade något mellan de fyra generella frågorna: 60-80% svarade att de var hyfsat nöjda med sin tillvaro; och det genomsnittliga svaret på frågan om man var tillfredsställd med livet var, på en 10-gradig skala, 7,4.

Den brittiska oppositionen gjorde sig lustiga över resultatet. Studien var enligt dem ett fullständigt slöseri med tid och pengar som inte lyckades säga något utöver ”the bleeding obvious”.

I Sverige var däremot mottagandet mer positivt.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet (25/11-10) skriver några miljöpartister med anledning av Camerons lyckoindex att det nu är ”dags att även i Sverige föra en seriös diskussion om hur man med politiska beslut baserade på forskningsresultat kan öka förutsättningarna för att göra människor lyckligare”.

Naturligtvis finns det skäl att förhålla sig kritiskt till BNP som ett mått på välstånd. Men det finns redan alternativa mätinstrument för att fånga upp andra värden, som till exempel kvalitet på utbildning och sjukvård, samt hälsa och livslängd och mycket annat.

Lyckoindex är något helt annat. I Camerons lyckoindex var det bara en sak som mättes: testpersonernas påstådda välbefinnande. Och det verkade som att någon bakom studien läst om experimentet med det planterade myntet vid kopiatorn, för två av de fyra frågorna på formuläret frågade specifikt om gårdagen: hur lycklig var du i går?

Men den mer oroande aspekten här, som miljöpartisterna inte tar upp i sin artikel, är vad de politiska konsekvenserna skulle bli om man börjar använda den rådande forskningen i politiken. Om studierna påstår att materiella förhållanden inte spelar någon roll för personers lycka, blir inte det då ett legitimt skäl att upprätthålla ett ojämlikt samhälle? Om alla – oavsett förhållanden och omständigheter – har samma möjlighet att vara lyckliga, varför ska politiker då försöka hjälpa vissa grupper snarare än andra?

Det vi ofta glömmer bort i det här sammanhanget, menar Ehrenreich, är att positiv psykologi redan från början är politisk: det är en konservativ idé, som förespråkar status quo och rättfärdigar ojämlikhet. Den riktar fokus på individen. Övriga förhållanden, utanför vår omedelbara kontroll, är bäst att lämna därhän, menar Seligman och hans vänner. Det är inte bara fruktansvärt dyrt att ändra på sådana förhållanden; det är också, på det stora hela, lönlöst eftersom allt ändå sitter i huvudet på individen.

Medan argumentet vi finner bland optimisthetsarna går i två motsatta riktningar, förblir offret det samma. Å ena sidan förklaras att de som befinner sig bland de lägre samhällsskikten inte alls är olyckligare än personer som är mer privilegierade.

Materiella förhållanden är ju inte relevanta för det individuella välbefinnandet. Å andra sidan har underklassen sig själva att skylla. Det är på grund av deras taskiga attityd som de är där. Hade de bara varit mer optimistiska hade de haft det annorlunda. Gjort karriär. Varit rika. Lyckliga.

Fråga bara Rhonda Byrne.

Det är naturligtvis en risk att vi blandar ihop saker och ting, att vi misstar lycka för positiv psykologi, och så vidare. Men det är inte där vi finner problemet. Förvirringen går betydligt djupare. I filosofen Pascal Bruckners Perpetual Euphoria finner vi en mer filosofiskt sofistikerad kritik. Där beskrivs lyckobegreppet som det kanske vagaste historien lyckats kasta fram. Redan på sin tid kunde Augustinus (354-430 e Kr) räkna upp 259 olika betydelser av begreppet. Och det har knappast blivit bättre med åren.

Lyckostudierna gör sällan några filosofiska djupdykningar i ämnet. De nöjer sig i stället med en arbetsdefinition, som i slutändan, med enstaka reservationer, kokas ner till vad en tillfrågad tror att det är.

Trots det har lycka infiltrerat vår tid på ett säreget vis. Det har blivit en del av en ideologi som Bruckner daterar lite vagt till den senare hälften av 1900-talet, och som i första hand återfinns i västvärlden. Och Bruckner ger oss en rasande och skarp kritik av den här lyckoideologin, som förvandlat vad som i botten är en skör känsla till ett neurotiskt livsprojekt.

Till skillnad från tidigare epoker, där moral ofta handlade om att sätta personligt välbefinnande åt sidan, så är lycka nu ett moralistiskt imperativ – ett kvitto på att vi lever ett gott och fulländat liv, med självförverkligandet som det slutgiltiga målet. Att inte vara lycklig är alltså detsamma som att vara omoralisk, menar Bruckner.

Att vi sedan inte vet vad lycka är – ja, det gör bara att ideologin fungerar bättre: för då fortsätter vi nervöst att fråga oss själva om vi är lyckliga, utan att någonsin få ett klart svar.

För det är en klassisk filosofisk observation att det inte går att vara lycklig och samtidigt veta om det. Eller som Bruckner uttrycker det, ”ingen kan vara helt säker på att han är lycklig; och att ställa frågan är att från början sabba svaret”.

Och ändå är det precis det vi antas göra i dag: dyka ner i de snåriga inre skogarna och läsa av vår lyckotermometer. Det räcker alltså inte med att vara lycklig; du ska veta det också.

Den kanske mest olustiga konsekvensen av den här lyckojakten är att världen utanför lätt försvinner.

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek har till och med hävdat att lycka är en i grunden oetisk kategori. Etiken handlar om att hänge sig åt något som är större och viktigare än en själv. Men eftersom det för lyckofanatikern inte finns något större och viktigare än den egna personen, så finns inte heller etik på tapeten.

Visst, det går att sätta av några hundralappar till välgörenhet då och då, men bara om det inte rubbar lyckoprojektets cirkelformade bana. Lycka är därför, fortsätter Žižek, ett konformistiskt företag. Vi isolerar oss i en alternativ verklighet, på tryggt avstånd från det som har en oroande effekt. Vi väljer att titta på ”glada nyheter” i stället för deprimerande rapporter om krig, svält och dåligt väder. Vi läser inspirerande och upplyftande böcker; inte sådant som sätter griller i huvudet. Och vi tittar naturligtvis hellre på gladlynta komedier än svårmodigt snömos.

Men om lycka är oetiskt och konformistiskt, vad har vi då för alternativ? Att aktivt eftersträva ett olyckligt liv är knappast en klok idé, även om det säkert skulle vara lätt att uppnå. Men vissa har ägnat sin tid åt att tänka ut alternativ. Ett sådant heter melankoli.

Den amerikanska litteraturprofessorn Eric Wilson utvecklar den tanken i sin bok Against Happiness.

Melankolin är inte alls en sjukdom, som många tror, utan ett sätt att överskrida livets banala stiltje, att utforska existensens möjligheter.

Ungefär så beskriver Wilson sitt favorittillstånd, och det låter kanske lockande.

Men även om melankolin säkert kan vara ett rimligt alternativ till dagens lyckodogmatism, så blir det vare sig rimligt eller lockande när Wilson berättar. Hans självbelåtenhet och egenkärlek kommer i vägen. Och stilen är direkt motbjudande. Det är vi och dom. Vi – du och jag, som genom boken ska växa ihop till ett klibbigt överlägset väsen – tycker inte alls om lyckohetsen. Vi svävar liksom lite ovanför, och ser ner på vad Wilson kallar för lyckotyper.

Lyckotyperna är korkade och ytliga. De kan inte sitta still. Har inte heller tillräcklig förmåga att förstå existensens djupbottnade natur. ”Om bara dessa typer kunde lära sig att sitta ned”, skriver Wilson vid ett tillfälle. Och de här lyckotyperna ”kan inte riktigt förnimma skönhet”, skriver han vid ett annat.

När han vill lära dessa hopplösa typer om det verkliga livet, baserat på sina insikter om melankoli, så låter han precis som vilken annan självsäker lyckopredikant som helst. Han har hittat det hemliga receptet, och nu kommer han farande och ska köra ner det i halsen på oss.

Men det finns något som kanske är ännu mer irriterande och det är att hans idé om lycka är begränsad till en viss typ av personer. Mer specifikt till personer från den välutbildade medelklassen, som kan konsten att leva rätt. Precis som Martin Seligman talar han om det ”autentiska” livet, i motsatts till det ytliga och förgängliga. Det autentiska är att njuta på ett civiliserat och sofistikerat manér. Att leva på djupet.

Jag läste den här boken i en solstol på Cypern. En sistaminutenresa hade tagit oss till en gigantisk hotellanläggning vid en övergiven åker, särskilt anpassad för brittiska familjer med vad Wilson skulle kalla dålig smak. Höga på socker, klor och alkohol vinglade de omkring, högljutt och burdust, men på ett sätt som de själva säkert skulle beskriva som lyckligt.

Även om min egen bild av lycka inte direkt involverar brännskadade axlar och förmiddagsberusning vid en sprucken swimmingpool – eller jo förresten, kanske det senare – så är det ett minst lika försvarligt alternativ till det som Wilson förespråkar. Lindblomste i en hängmatta med en äldre upplaga av Keats vilande mot bröstet. Visst, det låter kanske behagligt. Men när det är en överlägsen pose, som jag vill påstå att det är i Wilsons fall, så väljer jag alla gånger att dricka i kapp med britterna.

Wilsons melankoli är med andra ord inte ett alternativ till lycka. Det är samma typ av goda-livet-fantasi som vi får från Seligman och Byrne. Det är en moraliserande berättelse där det finns två typer – de som lever rätt och de som lever fel – och där den senare gruppen demoniseras, vare sig det är för sin svikande tankekraft, eller bristande smak. Och det som är mest oroande med vår tids lyckofetischism är just att den stirrar sig blind på individen, och hur hen ska leva sitt liv på rätt sätt. Återigen, en given följeslagare till Camerons vision om det stora samhället, där det helt och hållet lämnas till individen att forma sitt öde.

Så kanske bäst att bara skita i hela lyckoprylen? Det är vad Bruckner föreslår på sista sidan i sin bok, och jag är beredd att hålla med.

Åtminstone är det hög tid att ge upp jakten på det lyckliga livet. Lyckan kanske dyker upp ibland, och det finns såklart ingen anledning att mota bort känslan när den kommer, men inte heller någon poäng att sörja när den försvinner. Inte heller ska vi tro att lycka har med våra prestationer att göra, eller att vi på något vis skulle förtjäna den.

Med det kanske inte är lycka vi talar om här, utan glädje. Ett ögonblick av extas eller eufori, över vilken vi inte har någon kontroll.

Tidigare i år skrev Zadie Smith en lysande essä i The New York Review of Books om just glädje. Eller glädjerus kanske är ordet vi söker. Essäns titel var hursomhelst Joy. Hon beskriver maten hon äter. Hunden. Mannen. Allt är en källa till glädje. Men exemplet hon beskriver mest ingående handlar om något helt annat: ett nattklubbsbesök i slutet av 1990-talet. Här befinner vi oss långt ifrån Wilsons moraliserande anti-lycko-kampanj.

Fellow Britons!, utropar Smith. Minns ni? Hon vänder sig till dem som var med på den tiden, när första generationens ecstasy flödade, och särskilt till dem som befann sig på klubben Fabric just den där speciella kvällen. Var det glädje? frågar hon.

Dagen efter var inte lika kul, fortsätter Smith. Killen som nu sitter i soffan och suger på en frukostjoint ser inte alls lika spännande ut som kvällen innan, när hela hans väsen tycktes vigt åt hennes välbefinnande.

Var det glädje? Kanske inte, säger Smith. Men oavsett vilket har upplevelsen – den och några andra, även sådana utan kemikalier – lärt henne att känna igen glädje när den anländer.

Om jag fick välja att ha mer glädjerus i livet så vet jag inte säkert, säger Smith, just för att det är en så svår känsla att kontrollera. Vi vet aldrig när den kommer. Den dyker upp i alldagliga situationer och uteblir vid grandiosa tillfällen. Det är inget vi jagar, eller framkallar, och inte heller något vi håller fast vid.

Den finns bara där – lyckan eller glädjen eller vad vi nu vill kalla den – och egentligen är det inte så mycket mer med den saken.

Carl Cederström