Jenny Andersson: Mitten-extremismen är här

Marine Le Pen. BILD: Jacob Khrist

Högerextremismens mitten-rörelse håller på omforma Europa. Den som blir den växande ojämlikhetens uttolkare kommer ha den framtida europeiska politiken i sin hand, skriver Jenny Andersson.

På söndagen demonstrerar de igen, dom arga, hatiska, hotfulla. Vad vill dom? Dom är arga. C’est le mouvement de la colère. Dom är arga på mycket, särskilt på Francois Hollande, men också på invandrare, judar och homosexuella.

Dom är en salig blandning av gammal katolsk arbetarklass, fans till den antisemitiske franske rapparen Dieudonné och lepenister. Lyckligtvis faller ett horisontellt, underkylt parisiskt regn över dom. Polisen häktar bara 250 personer för våldsamt upplopp.

I svallvågorna av den europeiska krisen är nationalismens månghövdade yttringar på frammarsch. Nynazismen är den våldsamma grenen av en större och bredare nationalistisk och fascistisk rörelse i västerländsk politik som sedan 70-talet vuxit sig allt starkare.

Dess parlamentariska motsvarighet är de högerextrema partierna.

Men kring dessa håller i dag i rask takt nya politiska allianser på att uppstå, många av dem djupt populistiska och våldsamma i handling eller i språkbruk.

Det franska mouvement de la colère är en slags brokig folklig högerradikalism, med sitt ursprung i skatteprotester och antistatlig republikanism tidigare under 1900-talet.

Nu har denna brokiga skara lyckats ena sig kring en gemensam fiende: utlänningen, den som håller på att förskjuta den franska identiteten och ändra den franska folkstammen i grunden.

Kring denna fiende kan grupper med i grunden mycket olika identiteter men med en gemensam xenofobisk och utomparlamentarisk grund enas och kräva makten över Paris gator.

Men också den parlamentariska formen, Europas högerextrema partier, håller på att genomgå en central rörelse, från de politiska marginaler till vilka de hittills varit förvisade, till politikens centrum.

De försöker under ledning av Marine Le Pen att organisera sig på Europaplanet, en strategisk arena för en rörelse som är i grunden EU-fientlig och ser också finanskrisen som ett slags utländskt hot mot nationen.

Samarbetet på Europaplanet är ytterligare ett steg i den strategi som sedan tidigt 2000-tal gått ut på att sanera i partiretorik och symboler för att kunna hävda ett legitimt anspråk på den  etablerade politiken.

De högerextrema partierna är i en rad länder, exempelvis Sverige, inte längre små partier. I vissa länder, så är fallet i Frankrike, närmar de sig en perfekt återspegling av den politiska mitten, med lika många väljare från höger som från vänster.

Det går alltså inte längre att undvika tanken att vad vi är vana att kalla högerextremism håller på att etablera en ny fundamental klyfta rakt igenom den  europeiska politiken.

”Det vi är vana vid att kalla extremhöger är med andra ord snart inte längre ett extremt fenomen.”

Det vi är vana vid att kalla extremhöger är med andra ord snart inte längre ett extremt fenomen och kräver kanske då också ett annat namn, och en ny förståelse av de trender som driver det politiska landskapets utveckling.

Den första generationen av analyser kring de högerpopulistiska partiernas framgångar betonade relationen mellan högerpopulism och en desillusionerad arbetarklass.

Det var den så kallade losers of modernisation-tesen, som  menade att det var arbetarväljare, särskilt i områden  utsatta för globalisering och avindustrialisering och besvikna på etablerade arbetarpartiers oförmåga och ovilja att skydda dem, som föll för högerpopulismens frestelser.

Losers of modernisation-tesen betonade också låg utbildningsnivå liksom kön och etnicitet. Högerextrema partier lockade länge män i mycket högre grad än kvinnor, och nästan uteslutande vita sådana.

Detta ledde bland annat till sociologiska tolkningar om sårbar vit manlighet i vit makt-rörelsen eller bland svenska nynazister.

Denna tes håller inte längre. Studier av Front National visar att kvinnor snart röstar i samma utsträckning som män på Marine Le Pen. Antagligen handlar detta inte bara om att partiets ledare är en karismatisk kvinna, utan om att kvinnor i dag är familjeförsörjare och lika hårt utsatta för förändringar på arbetsmarknaden som män.

Partiet gör viktiga insteg i invandrardominerade kvarter exempelvis i de hårt socialt utsatta förorterna i norra Paris, som allt mer börjar att likna ett slagfält mellan högerextremism och salafism, båda djupt fundamentalistiska rörelser.

Väljarundersökningar i Sverige visar strömningar från alla partier till Sverigedemokraterna. Även om det fortfarande finns en tydlig koppling mellan arbetarväljare och högerpopulistiska partier, så upphäver den rörelse som nu sker alltså på många sätt dessa samband.

Vad betyder detta? Det är rimligt att tänka sig att främlingsfientliga partier i en rad länder kommer att få en helt annan typ av inflytande än förut.

Partier som i storlek kan konkurrera med andra mindre partier med en traditionell förankring i väljarkåren kan inte fortsätta att betraktas som marginella och det blir allt svårare politiskt att vägra dem ministerposter och samarbeten.

Vi såg konsekvenserna av detta i Norge, där Fremskrittspartiet välkomnades in i regeringsbildning och dessutom försvarades av Jens Stoltenberg som ickerasistiskt.

I Frankrike drev FN nyligen en hyfsat framgångsrik mediekampanj där man hävdade att man inte är ett högerextremt parti längre och inte heller bör beskrivas med denna diskriminerande term i medier.

Partier som tar väljare från både vänster och höger kan bli en avgörande murbräcka i de centerkonstruktioner som alltmer kännetecknar europeisk politik och som nyligen gett upphov till vänster–höger-koalitioner i Tjeckien och Tyskland, i det förra fallet under medverkan av en djupt populistisk miljardär.

Om högerextrema partier förut höll Europas socialdemokratiska partier gisslan, så siktar de i dag in sig på att splittra den europeiska högern genom att appellera till dess nationalistiska och populistiska sida, som redan skett i Ungern och som är på väg att ske i Frankrike och till del också i Storbritannien.

Konsekvenserna av detta är att antingen måste etablerade partier och medier bli väldigt mycket tydligare med att hålla gränserna mot en slags flytande upplösning av vad högerextremism och främlingsfientlighet egentligen står för, eller så blir högerextremism i retoriskt uppsnyggad men trots allt extrem form en del av den politiska mitten och vi förlorar våra verktyg att motverka den eller ens se den.

Högerextremismens mittenrörelse är kulmen på en smygande utveckling under 90- och 2000-talet, genom vilken nationalismen alltmer blev en accepterad del av den etablerade politiken.

Denna utveckling handlade inte i första hand om de högerextrema partierna, utan om centrala förändringar i den etablerade politiken och framför allt om den europeiska socialdemokratins högerglidning och utformandet av nya politiska allianser i mitten.

”Förutsättningen för denna glidning var att den europeiska vänstern slutade att tala om klass”.

Förutsättningen för denna glidning var att den europeiska vänstern slutade att tala om klass som en central form av kollektiv identitet, och i stället talade alltmer om nationell gemenskap och nationell sammanhållning som ett sätt att möta hot utifrån i form av globalisering och mångkulturalism.

Man hoppades därmed kunna mota Olle i grind genom att formulera en snällare form av nationalism á la den folkhemsnostalgi som Göran Persson blev en ledande företrädare för eller det imperiekramande som Gordon Brown ofta ägnade sina linjetal åt.

Problemet med detta var naturligtvis en gradvis legitimering av centrala delar av högerpopulismens ideologi, inom ramen för den etablerade politiken, och ett gradvis förflyttande av ideologiska positioner till den grad att murkna tankar om svenskhet och specifikt svenska värderingar blev legio, medan rasism och främlingsfientlighet samtidigt blev allt mer relativa begrepp.

Men denna utveckling är också på många sätt en logisk konsekvens av den europeiska vänsterns erosion och nyliberalismens framgångar. Perioden från mellankrigstiden fram till 80-talet kännetecknades över hela västvärlden av en omfattande utjämning av sociala klyftor.

Framväxten av välfärdsstaten möjliggjorde system för social trygghet, för stabil ekonomisk utveckling och för en livsviktig solidaritet mellan klasser.

Den ekonomiska tillväxten möjliggjorde former av omfördelning som skapade social fred och knöt människor till samhället. Ledande samhällsvetare, exempelvis den tyske sociologen Wolfgang Streeck, menar i dag att denna period sannolikt var en historisk parentes.

Vi lever med konsekvenserna av dess upplösning, i en historisk omstöpning vars utgång är långt ifrån given men kan anas i form av ett fallande mörker över ett Europa där nyliberala drömmar om självförverkligande och stigande levnadsstandard förbytts i massarbetslöshet och obarmhärtig och på många sätt direkt odemokratisk krispolitik.

Europa liknar allt mer en kontinent befolkad av gamla och nya vålnader. Högerextremism och fascism är gamla spöken, väl igenkännliga i sina nya former.

Man kan inte missta sig på budskapet från Gyllene gryning eller nazisterna i Kärrtorp. Deras avsikt är också att vi ska veta, precis, vad de menar.

Europas nya vålnader är de arméer av skuggmänniskor som befolkar storstädernas trottoarer, tunnelbanestationer och gallerior. De arméer av människor som inte längre har någon framtid. Det är svårt för en svensk debatt som handlar om huruvida tiggare verkligen förtjänar allmosor eller ej att ta in detta, att förstå denna nya europeiska verklighet.

”Denna ojämlikhet är den avgörande politiska frågan för nästa generation. Den som blir dess uttolkare kommer att ha den europeiska politiken i sin hand.”

Att i ett land som Frankrike är ungdomsarbetslösheten tjugofem procent. Att trettio år av galopperande ojämlikhet och växande skillnader mellan de som har och de som inte har håller på att nå en social breaking point. Denna ojämlikhet är den avgörande politiska frågan för nästa generation. Den som blir dess uttolkare kommer att ha den europeiska politiken i sin hand.

Fascismen är på många sätt nyliberalismens direkta arvtagare. Dess grogrund är ojämlikhet och arbetslöshet.  Mot den kan bara ställas en sak: en politik för jämlikhet, för gradvis utjämning av de enorma inkomstskillnader som präglat västvärlden sedan 1970-talet och framåt, för reglering av de marknader som idag har oerhörda effekter på människors liv, och för arbeten som människor kan leva med och leva på.

Det är synd att den svenska socialdemokratin är så ointresserad av Europa. För Europa är en ödesfråga.

Jenny Andersson
Ekonomihistoriker verksam vid Sciences Po i Paris