Jag kan inte påstå att jag älskar vare sig offentlig amning eller lösspringande barn. Men jag undrar ändå varför det just de fenomenen ska ifrågasättas. Det finns ju värre saker. Vuxna män, till exempel.
En av de saker man som modern medborgare förväntas ha åsikter kring är huruvida kvinnor ska tillåtas att amma sina barn på restauranger eller inte. I Expressens nätenkät ”Är det okej att amma på restaurang?” har hittills 48 345 personer svarat. 55 procent har tryckt på ”nej”.
Tidningsartiklar om amningsskandaler publiceras med viss regelbundenhet. Expressen ställde sin fråga till läsekretsen efter det att en servitör lagt en servett över en kvinna och hennes sju veckor gamla son på Grand Hôtel i Stockholm. På andra ställen i samma stad har ammande kvinnor de senaste åren nekats att beställa vin (Hotell Rival), och fått höra att om de inte skyler sig bättre så får de gå (Babylon).
Även om barn över huvud taget ska få vistas på matställen har varit en fråga, sedan ägarna till ett kafé i Stockholm tröttnade på att ha en armada av barnvagnar i lokalerna samt barn som sprang runt, kladdade ner andra gästers jackor etcetera. Av Dagens Nyheters läsare tyckte 80 procent att barnförbud är helt okej.
Själv kan jag inte påstå att jag älskar vare sig offentlig amning eller lösspringande barn. Men jag undrar ändå varför det är just de här fenomenen som ska ifrågasättas. Det finns ju det som är värre. Vuxna män, till exempel. Är det något man som krögare, över lag, borde skydda sina gäster ifrån så är det män.
Häromveckan hade jag oturen att afterworka på samma ställe som ett antal yngre män. En av dem presenterade sig oombett med ett ”jaså, det är här alla fina flickor sitter, höhö” – en inte ovanlig form av mental nedkladdning. Nästa gång jag såg honom satt han emellertid tyst, chanslöst överröstad av ett sällskap av kostymklädda 20–25-åringar som primalskrek medan de spelade dart och tömde drinkar.
Det framgick att de utgjorde något slags sällskap, typ ”Liljekonvaljbröderna”, och de var så aggressivt högljudda att det kändes mer som att vara på en förlorande fotbollsläktare än på en restaurang. Först efter någon timme sa personalen till dem. Två minuter senare brölade de lika högljutt igen. Jag vet inte hur ni upplever det, men för min del är det som att allt syre tar slut när någon står och vrålar fem meter ifrån mig – kroppen går in i något slags försvarsposition som gör att man inte kan tänka klart, än mindre föra ett samtal. Var är webbfrågorna om detta?
Googlar man män + restaurang så handlar fem av tio toppträffar om män som rånat eller skjutit ihjäl folk. Kvinnor + restaurang toppas i gengäld av en artikel om en tv-kock som ”lockat gäster – med nakna kvinnor”. Det är kanske en drastisk sak att ta upp i sammanhanget, men det hänger ihop – det latenta hotet om våld och rätten att ta för sig i det offentliga rummet. Det är liksom lättare att hacka på kvinnor och barn.
Jenny Damberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
