Jenny Damberg: Hon är fattigdomens nya ansikte

Jack Monroe

När Jack Monroe bloggade om sin fattigdom blev det starten på hennes nya bana som talesperson för Storbritanniens nyfattiga. Jenny Damberg skriver om när  påvra omständigheter blir ompaketerade som elitens val.

New York Times kallar henne ”Storbritanniens armodscelebritet”. The Guardian, där Jack Monroe också medarbetar, har utnämnt henne till ”ansiktet för den moderna fattigdomen”.

Ett sådant kan behövas. I fjol fick 350 000 britter gratis mat från foodbanks. Det var tre gånger så många som året dessförinnan.

Jack Monroe började blogga 2012. Då var hon ensamstående med en tvåårig son, och hade tvingats sägas upp sig från sitt oregelbundna skiftarbete för att kunna ta hand om honom. Sökte över trehundra jobb, fick inget.

Nedförsbacken var brant. Hon sålde pianot, sina gitarrer, gardiner, de flesta kläder, möbler och mobil, skruvade ur glödlamporna för att spara el och vände sig till slut till en food bank.

När hon gett sin tvåårige son skafferiets sista Weetabix, uppblött i vatten, skrev hon ett inlägg under rubriken ”Hunger hurts” på bloggen Agirlcalledjack.com. Det blev en vändpunkt, och starten på hennes nya bana som talesperson för landets nyfattiga.

Bloggen varvade politik och recept, framtagna med en encyklopedisk kunskap om prisminimering (”förkokt potatis på burk – säg något annat sätt att köpa potatis för 30 pence kilot”). Hon fick bokkontrakt. A Girl Called Jack: 100 Delicious Budget Recipes finns ute nu, till lågt pris. Då, i juli 2012, skrev hon:
”Fattigdom är inte en turismnäring, det är inte coolt, det är inte något parlamentsledamöter med en årslön på 730 000 kronor plus förmåner kan förstå, och än mindre vår premiärminister som påstår att vi alla måste gå igenom det här tillsammans.”

Jag tänker på det när jag läser New Yorker-skribenten Dana Goodyears reportagebok Anything That Moves: Renegade Chefs, Fearless Eaters, and the Making of a New American Food Culture, ett extremt utförligt porträtt av USA:s kulinariska avant garde. En minst sagt mångfacetterad scen. Ett återkommande tema dock, är jakten på autenticitet. Läs: Andras fattigdom. Råvaror och maträtter som traditionellt sett förknippats med påvra omständigheter blir konsekvent ompaketerade som elitens val.

Goodyear träffar en kvinna som marknadsför canihua, ett matigt, proteintätt frö i quinoahäradet som kom på undantag när quinoan slog igenom hos västs alla ”medvetna” kunder. Canihuan blev djurfoder. ”Ett säkert tecken på att [fröet] var redo att upptäckas av världens rikaste matkonsumenter”, konstaterar Goodyear. När quinoa slog tredubblades priset på fem år.

De fattiga bolivianer som dittills haft det som en baskolhydrat fick förlita sig på billigare, mer processade, livsmedel.

Hur ny den amerikanska matkultur Goodyear skildrar egentligen är kan ifrågasättas; drivkraften är det gamla vanliga exklusivitetsbegäret. Även om det nu yttrar sig som en plötslig aptit på larver, halvkläckta ankägg och i de mest extrema kretsarna även sin egen, tillagade, moderkaka.

Den moderna 2 000-kronorsrestaurangmenyn må, som Goodyear skriver, ha en postapokalyptisk självförsörjar-air. Helst ska köket inte ha köpt råvarorna utan bärgat dem själva. Mossa, myror, bark – ta det du kan hitta gratis och gör något fräckt av det. Naturligtvis är det ändå en lyx.

Den nära fattigdomen, dess ändlösa frysdiskar och dess omsorgslöst formgivna konserver på butikernas bottenhyllor, blir aldrig cool.

Jenny Damberg är frilansjournalist och aktuell med boken Nu äter vi!