Kroppen har blivit självdisciplinens spegel – att vara rädd för att bli tjock har blivit rationellt.
För inte så många år sedan bantade man för att bli smal. I dag ska kroppen i stället utstråla hälsa. Det uttalade målet är inte att se bra ut, utan att må bra. Därför är det ingen som bantar längre. Det man gör är att tänka på vad man äter. Kroppen är självdisciplinens spegel.
Populariteten för devisen ”clean eating” är talande. I sin enklaste form går konceptet inte ut på något mer än att tugga i sig råvaror så nära ursprungsstadiet som möjligt. Ett äpple hellre än juice, och juice hellre än en prefabricerad pajbit. Och så vidare.
I stor utsträckning praktiseras emellertid det rena ätandet som en diet, där måltiderna rensas på socker, gluten och mejeriprodukter. Instagramhashtaggen #cleaneating levererar ett oändligt flöde av chiapuddingar dränkta i agavesirap och rå kakao, bananpannkakor och blomkålspizzor. Samt smala kvinnor och muskulösa män, som vet att unna sig på ett hälsosamt vis.
Det är bara en hake. Det sammantagna intrycket är inte det av hälsa. Utan av framgångsrik kroppskontroll. Det är tyvärr rationellt att vara rädd för att bli tjock. Till viss del därför att det är förknippat med hälsorisker, naturligtvis. Men än mer för att det riskerar att stjälpa en på andra sätt, eftersom övervikt har så fruktansvärt låg status.
Acceptansen har knappast ökat i och med att en sund själ i en sund kropp-tänkandet har dammats av. Där bantning öppet signalerar ett begär efter kroppskontroll är hälsoidealet mer försåtligt. Om man har en hälsosam livsstil eller inte säger något om karaktären.
Forskning på hur vi väljer bort personer har visat att diskriminering sker utifrån alla de lagstadgade diskrimineringsgrunderna (kön, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder). Men överviktiga ratas i tre gånger så stor utsträckning. ”Det är hisnande effekter”, kommenterade psykologen och rekryteringsexperten Malin Lindelöw rönen i P1:s Tendens.
Det är verkligen hisnande, eftersom vikt lika lite som någon annan yttre egenskap säger något om hur man kan förväntas klara ett visst jobb. Men vi unnar verkligen inte varandra några extra kilon. Självtukten tas för given. Den som inte redan är ”clean” förväntas vilja bli det. Det minsta man kan göra är att må dåligt över att man inte duger.
”Om jag inte säger att jag bantar, utan att jag tvärtom äter chips och inte rör på mig får jag direkt utstå hat”, berättar bloggaren Lady Dahmer i en artikel om kvinnor som bryter mot kulturens kroppsnormer i Sydsvenskan. ”Jag önskar att jag bara fick existera, men så fort jag visar mig på en bild där mina valkar syns, så provocerar jag.”
Hur kan det krävas så lite för att väcka avsky? Jag känner själv igen det. Något så enkelt som att äta en tallrik makaroner har fått en subversiv dimension. Så stark är pressen att hålla sig i schack att lite gott, vitt mjöl framstår som ett första steg mot ett liv helt utanför samhället.
Jenny Damberg
Det här var en text från Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
