Karolina Ramqvist och Lolitasyndromet

Vad har egentligen hänt med Lolitan sedan Simone de Beauvoir skrev sin berömda essä om Brigitte Bardot?  

Simone de Beauvoirs nyöversatta essäsamling Brigitte Bardot och Lolitasyndromet landar på mitt bord samtidigt som Karolina Ramqvists roman Alltings början. Färgglada inbundna böcker prydda av en ung blond figur med särade plutande läppar och öppen blick. Bardot och Ramqvist: Lolitor på var sin sida om ”andra vågens” feminism. Mediefenomenala feminina former som genererar affekt: beundran och begär, ilska och glädje, om än på olika sätt.

Offentliga kroppar vars ungdom för alltid tycks definiera dem. Omslag som bjuder in, som i välregisserade massupplagor ger sken av att kanske de blottar allt. Som också förmedlar bilder, arketyper och ideal som knappast är universella, utan partikulära, europeiska, vita, kosmopolitiska. Texter som påminner om att Lolitan och hennes handlingskraft ständigt figurerar i en feministisk debatt där feminint åldrande och femininitetsvariationer förblir ömma punkter.

I min associativa femme-inistiska korsläsning av dessa verk blir Ramqvists flickfeministiska bildningsroman en nittiotalsversion av Beauvoirs Bardotinspirerade postulat från 1959: ”i dag lever den vuxna kvinnan i samma värld som mannen, men flick-kvinnan rör sig i ett universum han inte har tillträde till.

Åldersskillnaden återupprättar mellan dem det avstånd som är nödvändigt för att begäret ska födas”. Decennier senare tycks inte innerstadsmännen som Alltings början viras runt märkbart mer intresserade av sina jämlikar än Beauvoirs.

Ramqvists berättarjag Saga räknar välregisserade sexuella erövringar av män för vilka hennes oförstörda ungdom är begärlig, samtidigt som Saga(n)s självklara karriärsutveckling mot journaliststjärnstatus antingen måste ignoreras eller får dem att förlora intresse. En bekant historia om jämställdhetens könsskilda omöjlighet.

Beauvoir ser Lolitasyndromet som en motreaktion på kvinnans stärkta ställning i Euroamerika under efterkrigstiden – vad är hon en motreaktion på nu? Män, skriver Beauvoir, ”hänger sig gärna åt tjuskraften hos ’nymfen’ där den fruktansvärda bilden av hustrun och modern ännu inte är synlig”.

Männen som Saga likgiltigt avverkar talar om sina misslyckade äktenskap och om hennes ”sköna fitta” – som om ett inträngande där ska rädda dem undan åldrandets bojor, heterovardagens tristess eller kastreringen i vuxna kvinnors ökande makt.

Den feminina sexuella agensen och autonomin som feminismen så ofta pläderar för har ett pris och Ramqvists Lolita är inte dummare än hon förstår det själv; allt handlar om rätt sorts heterosexuellt handlande och risken att du ersätts av en yngre kopia en dag består.

I denna den första essän Beauvoir skrev för en amerikansk publik beskrivs ”majoriteten av männen” som helt igenom styrda av sin sexualitet, och de vill inte ”ge upp sin roll som herre och härskare”, något som kvinnor ofta bekräftar dem i. Beauvoirs män ogillar den androgyna Bardot för att hon ”ger upp konstgreppen” och hon menar att ”enligt dem kyler en kvinna i byxor ner begäret”.

En butchälskande femmeläsarinna som jag drar på den röda munnen 50 år senare; jag är förtjust i den stora filosofen Beauvoir som skarpsinnigt förenar stil och tanke och kommenterar sin samtida populärkultur, den nya filmstjärnegenren och femininitet i förändring och lite besviken på en feminist som endast kan se ”mannens medsyster” när hon liknar honom. Byxrollerna har knappast förändrat femininitetens underordnade status i världen.

Ramqvist och de Beauvoir tycks dela en hatkärlek till sina figurer och deras feminina öden.

Trots skarpa analyser av sakernas tillstånd andas dessa feministiska tänkare ett slags äckel över feminin sexuell passivitet och hyser en tyst beundran för det första könets handlande. Beauvoir fascineras av Bardots ”naturliga” oskuld, aggressivitet och fräckhet men främst är det att ”mannen är ett objekt för henne precis som hon är ett objekt för honom” som intresserar henne.

Beauvoir menar att B.B:s agerande jeansklädda kropp väcker anstöt bland fransmännen som vill ha det andra könet frikostigt, lättillgängligt men ytterst menar hon att ömsesidighet är möjligt, vi kan vara både subjekt och objekt för varandra. Saga försöker övertyga sig själv att hon är likgiltig, handlande, men hon framstår som sårbar och konfliktfylld.

Den frikostiga vampen gjorde enligt Beauvoir att ”männen störtade sig ut i den magiska fällan; de sprang mot sin undergång som man kastar sig över bord, fritt och klarsynt; det var deras rätt och privilegium” men ingen utmaning. ”Att förakta smycken, smink, höga klackar och höfthållare, det är att vägra förvandla sig till avgudabild” skriver Beauvoir; och vi kan ana en radikalfeministisk profetia här.

Frihet är motsatsen till lättsinnighet och Beauvoir betonar att Bardot inte är ”lättfotad”, inte ”vulgär”. Vi kan se hur femininitet som passivitet förblir ett problem för feminismen, hur Saga vill erövra men slåss med känslan av att handla mot sin vilja.

På andra sidan den andra vågens feminism vinner jämställdhetspolitiken mark på 90-talet, men samtidigt tycks avståndet mellan de frigjorda könen bestå. Livsvillkoren skiljer sig ännu i allt från åldersgränser till medialt utrymme men alla älskar nu det Lolitafeministiska geniet.

Saga vinner tillfällig och ambivalent status i den heterosexuella ekonomin medan den bästa väninnans allt mer lesbiskfeministiska liv beskrivs lite beundrande — allt vore enklare om jag bara kunde förälska mig i en kvinna, tänker Saga. En påläst feministisk övertygelse om att det personliga är politiskt är ännu svårförenlig med inordnandet i den heterosexuella matrisen.

Hur ska detta kunna omsättas så länge mannens uppmärksamhet är livets ouppnåeliga mening?

Alltings början är en heterohistoria som alltjämt kretsar kring erotiseringen av dominans och underkastelse och här korsläser jag med Beauvoirs sexualetiska essä ”Bör vi bränna Sade?” som belyser det ömsesidiga beroendet av erkännande på mycket intressanta sätt och ger oss fröet till en socialkonstruktivistisk teori om sexualitet.

Saga erkänner inte sin underordning och fixering vid mannen som får henne att ”må dåligt” för någon annan än sig själv och för läsarinnan, som kanske låter sig störas. Saga går från oskuldsfull förvirring i sminklådan och den växande kroppen till att regissera sexträffar, tala i radio och vara en förebild. För mannen tycks hennes eviga tystnad vara ett tecken på otillgänglighet, hon är en mörk kontinent, det blir aldrig ett möte. Rubbas ordningen? Det är oklart.

Ramqvists innerstadstrendiga medelklass-Saga fick vänsteranalysen och en mytomspunnen idé om feministisk politisering med modersmjölken. Mellan varje likgiltig rad om falskleggat vuxenagerande finns en distans från och samtidig längtan efter mamman som tagit självförverkligandet till en fyrtiotalistisk spets. Inget Saga gör kan heller någonsin vara ”autentiskt feministiskt”, hennes liv är en slags tacksamhetsskuld där frihet också innebär saknad.

Den unga smarta 90-talsfeministen med grrlpower behövde heller inte göra avkall på varken femininitet eller heterosexualitet, hon kunde med Beauvoir och hennes efterträderskor till och med tala om ironiskt läppstiftsanvändande, till vissa ”mödrars” förtret.

Men vad händer när Lolitafeministen enbart ställs i kontrast till mannen och till alfahonan: den vaginadyrkande mammafeministen och hennes väninnor? Medan vissa unga kvinnor flyttar sina (medie)positioner ökar andra kvinnors problem, rasifierad kärleksmigration och trafficking, och fixeringen vid flick-kvinnan fortsätter alltså operera på specifika sätt.

Systerskap är ingen kvinnlig tradition säger Virginie Despentes, den franska filmaren och författarinnan som Ramqvist ofta hyllat. Nej, inte så länge fokus förblir mannen och femininitetshierarkier baserade på ålder.

Frågan om Lolitans agens och offerskap känns lika uttjatad som den om alla subjekt i singularis som görs till universella ideal för feminism, det vill säga, oskuld är en konstruktion, Lolitastatus är aldrig enbart en fråga om åldersdefinierad skönhet.

Kanske kan Lolitans potential som feministisk figur ytterst endast läggas i själva skrivandet av henne, i en slags écriture femme-inine. För att inte krossas när Lolitan krossas/åldras, som hon ju ändå fortsätter att göra, vill alla ge henne agens och upprättelse. Lolitor som själva talar, som skrivs fram av feministiska tänkare, kan kanske bidra till att figuren får nya konturer.

Frågan är bara hur detta låter sig göras. Ramqvists roman har många litterära kvaliteter men om vi läser den osannolikt mogna, välartikulerade och självupptagna tonårs-Saga som författarens självbiografi resulterar det i att läsaren känner beundran, avsmak, eller avund.

Alltings början är inte Ramqvists början, det är ett kulturelitisktiskt Porträtt av Det Manliga Geniet Som Ung Flicka, Bonjour Tristesse möter Ernst Brunner.

När jag tillbringar en omoderlig femmevecka med en 15-åring påminns jag om att tonåringar som art sällan förmår tänka bortom sin egen värld. Karaktären Saga är förvisso en tonåring. Ändå är det talande att en medelålders författare som Karolina Ramqvist tecknar förstamajtåg som jultraditioner: som självklara men ytterst oviktiga.

Att nittiotalets ökande rasistiska och ekonomiska orättvisor endast får utgöra bakgrundsbrus från köksradions eviga P1 eller oberört förbipasserade löpsedlar på väg mot livets och världens medelpunkt: Den Äldre Mannen. Tyvärr gör detta att romanen reduceras till ett säkert ganska verklighetstroget självupptaget vithetsporträtt. Saga läser komplicerad feministisk teori och hennes tonårsvänner åker till Indien, men de påverkas föga.

Ramqvist har dock en förmåga att skildra de patetiska inslagen i denna kulturellt och historiskt specifika femininitets tillblivande, den klängiga bekräftelsetörsten och den omöjliga uppgiften att förkroppsliga den ”frihet” historien givit henne, som pulserar och berör genom att den väcker anstöt.

Denna femininitetens (vita?) paradox är mer tankeväckande än den handlingskraft Lolitan tillskrivs av både lustande män och ivriga feminister, inklusive när hon lite terapeutiskt (åter)upplevs ur ett medelåldersperspektiv. Sara Stridsbergs Darling River fångar den splittrade femininiteten ännu mer genialiskt.

Vi behöver fler lolitavariationer, undersökningar av ett syndrom som ständigt återföds när ordningen mellan könen (inte) ändras.

Till sist: hur ser åldrande ut i en värld där femininitetens största värde, åtminstone på ett symboliskt och kulturellt, för att inte säga pornografiskt plan, ännu ligger i den oknullade fittan och den trotsiga naiva barnblicken på omslaget?

Kanske tillhör frågan alla (intellektuella) horor som aldrig blev moderliga avelsdjur; den intresserar i alla fall Beauvoir senare i livet. Hon har stora förhoppningar på B.B: ”jag hoppas att hon inte ska finna sig i att vara slätstruken för att bli populär.

Jag hoppas att hon ska mogna, men att hon inte förändras” avslutar hon, och vi vet inte i dag om det är B.B. som ”figur” eller ofta kritiserad djurvän och Le Pen-anhängare vi då ska tänka på. När Ramqvist och hennes generationsväninnor kommer att lämna flick-kvinnans och Lolitafeministens öde och ta sig an medelåldrandet återstår att se.

Ulrika Dahl

Publicerad i nya Magasinet Arena, nr 6 2012, som finns i butik från och med 4 december. Beställ 6 nummer för bara 249 kr (ord.pris 395 kr) här »