Katarina Bendtz: Räcker verkligen fyra dimensioner?

Liksom vi inom naturvetenskapen alltid måste välkomna nya experiment som motsäger redan fastslagna modeller, bör integrationen ses som en möjlighet till omprövning av våra värderingar. 

I vår iver att tolka den komplicerade verklighet vi befinner oss i gör vi vårt bästa för att hitta de variabler som förklarar mest. Inte förrän vi hittat dessa blir det möjligt att söka efter samband och bygga upp ett teoretiskt system att referera till.

Inom naturvetenskapen har det i stort handlat om att gå från de mest uppenbara och konkreta, såsom rum och tid, till de mer avancerade begreppen såsom energi och partikelspinn. Inom den moderna partikelfysiken används exempelvis flera abstrakta matematiska egenskaper för att kunna beskriva alla elementarpartiklars interaktioner. Vi vet också att vår nuvarande modell av partikelfysiken, standardmodellen, inte är komplett och vi letar därför ständigt efter fler, än mer abstrakta variabler.

Ett exempel är extra dimensioner. Den verklighet vi upplever kanske bara är en projektion på fyra dimensioner. För att beskriva naturen måste vi då ta hänsyn även till fler, för oss i vanliga fall, osynliga dimensioner. En intressant konsekvens av detta är att gravitationen skulle kunna vara mycket starkare än vad vi märker i våra fyra dimensioner, vilket skulle kunna leda till att små svarta hål skulle kunna bildas vid mycket lägre energier än vad vi tidigare trott, till exempel vid lhc, världens största partikelaccelerator i Genève.

Detta oroade många kvällstidningar vid uppstarten av LHC, men de missade visst den lilla detaljen att de skulle sönderfalla ögonblickligen och alltså inte hinna konsumera varken jorden eller ens en pixel av LHC-detektorn.

Det är onekligen en lika svindlande som bisarr tanke att världen skulle innehålla fler dimensioner. Men vi kan aldrig vara säkra på att vi hittat alla variabler som behövs för att beskriva naturen. Det enda vi säkert kan veta är att när vi lyckas konstruera ett experiment som motsäger vår modell, då måste vi börja leta igen.

Samma problem föreligger uppenbarligen när det gäller att beskriva vårt samhälle. Många använder slentrianmässigt skillnaden mellan arbetssysselsättning hos nyanlända och etablerade som ett mått på integration, även om det är ganska trivialt att inse att man även måste ta den absoluta arbetssysselsättningen med i beräkningen. Vårt samhälle är dock uppbyggt på just sådana föreställningar om vilka variabler som är mått på vad.

Även om vi kan enas om vissa saker, som att förekomsten av tortyr inom straffväsendet är ett av flera rimliga mått på mänskliga rättigheter, finns det flera andra som är betydligt mer godtyckliga, till exempel hur vi mäter jämställdhet. Är lika lönenivåer ett bra mått? Eller är kanske sexualiseringen av kvinnor eller hur de mår på sina arbetsplatser minst lika viktiga?

Det essentiella är att inse att vi valt ett antal variabler som vi tycker är representativa för ett bra/dåligt samhälle. Vi utvecklar sedan vårt samhälle utefter dessa riktlinjer och mäter sedan dessa, samma, variabler för att utvärdera samhället. Onekligen balanserar vi på ett skört spindelnät av dessa variabler i både beskrivningen och utvärderingen av vårt samhälle.

Jag blir därför alltid lika förvånad när jag möts av den ensidiga debatten om integration. Hur desperat det svenska samhället verkar vara i sin strävan att få de nyanlända att exakt passa in i vårt sköra spindelnät. Att de ska få tillgång till arbete, bostad och att lära sig språket är en självklarhet. Men varför måste de bli så ”svenska”? Varför måste de lära sig att tycka att det är obekvämt att prata med folk på bussen? Varför måste de alla ha exakt samma syn på vad som är ett bra samhälle?

Även om vi måste förenkla för att kunna beskriva och bygga vårt samhälle, borde vi inte i stället välkomna alla nya experiment som testar vår modell? Borde vi inte vara intresserade av att det kommer människor hit som använt sig av andra variabler? Tänk om vi med hjälp av dessa kunde spänna fler trådar i nätet, kanske upptäcka vilka trådar som bygger väldigt mycket på värderingar och därmed kanske också ska omvärderas?

Tänk om vi skulle kunna se integration som ett möte och ett experiment i stället för en kulturell konformation. Tänk om vi upptäckte fler dimensioner.

Katarina Bendtz är forskarstuderande i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet, arbetar med atlas- detektorn på lhc, cern och producerar vetenskapspodden Professor Magenta. Hon är dessutom aktuell med diktsamlingen Futurbia.