Helgläsning. I tv-serien House of Cards bänder Robin Wright Penn upp den föraktade klichén om karriärkvinnan. Läs Kerstin Gezelius krönika från Magasinet Arena.
Två vänner har vid olika tillfällen berättat samma hemlighet för mig: Att de håller tillbaka sin inre karriärist. Vad skulle hända, halvviskade de med skyldigt lysande ögon, om de slutade ta hänsyn, slutade ta hand om krisande vänner och makar, slutade låtsas vara romantiker och bara körde på mot toppen?
Det är vid såna tillfällen det är meningen att man ska svara ”Go Girrrrl … !” men jag svarade nog bara ”vem eller vad hindrar dig?” Patriarkatet? Klasstillhörigheten? Rädslan för att förlora din humor och stil? Rädslan att bli ”för stor” i någon okvinnlig bemärkelse? Att, som Lady Macbeth, behöva be makterna om att bli ”unsexed” för att lyckas?
”We have plateaued”, förklarar Claire Underwood i House of Cards för sin personalchef och ber henne att sparka halva personalstyrkan och sen sig själv för att röja plats för nya förmågor. ”Vi är en välgörenhetsorganisation, men inte för våra anställda”, som hon vackert summerar saken och ler Robin Wright Penns Mona Lisa-leende med ögon fulla av kallt stjärnljus. Ensam igen rynkar hon ögonbrynen lite, och tittar ut i luften som för att kolla om hon känner någon ånger eller skuld. Men nej.
Claire har också ”plateaued”, som kvinna. Stagnerat betydde ordet en gång, men för den som tänder på motgångar har det fått en klang av nya möjligheter. I hemlighet står hon framför kylskåpsdörren för att svalka ner sina vallningar. Hon håller sina hormoner i schack med träning. Någon instängd svettlukt eller panik verkar inte förfölja henne. Plågas hon av humörsvängningar så använder hon dem till maximal förtjänst för henne själv. Men något är på väg att förändras.
Hon har valt en man högt upp i partiledningen som uppmuntrar hennes karriär. De har redan från början kastat av sig all barlast – inga barn, ingen svartsjuka – för att kunna nå toppen tillsammans. Om han höjer rösten mot henne tvekar hon inte att grusa år av arbete för honom eller flytta till sin älskare i New York. Han förstår och förlåter. De har en pakt. Den som bryter den får skylla sig själv.
Claire är den klassiska ”onda” karriärkvinnan, isdrottningen som har ”förtryckt” sina känslor för att nå toppen. Det är hennes inre som ekar i vinjettens avlägsna hornblås och ödsliga bilder av Washington. Hon befinner sig på en plattform högt upp där hon kan se ut i världen och in i sig själv med lika kompromisslös objektivitet. En plats av stillhet och fasa. En plats där vad som helst är möjligt.
Men något är på väg att förändras. Tecknen hopar sig. En tant skäller ut henne när hon joggar på kyrkogården. Hon blir fixerad vid en tiggare, men när hon ger honom en tjugodollarssedel skickar han den tillbaka till henne som en origamisvan. Börjar hon utveckla ett samvete? Och vad ska hon i så fall göra med det?
House of Cards står än så länge och vacklar. Kevin Spaceys hyllade insats i huvudrollen, som Claires sliriga, manipulativa, makthungriga make – kongressledamoten Frank – är prickfri, men knappast innovativ. Om däremot David Fincher och de andra upphovsmännen fattar vad Robin Wright Penn är på gång med här – att gå in i en av våra mest hatade och föraktade klichéer och sakta bända upp den inifrån – och om de har ett bra svar på vad de olika varslen egentligen betyder, och vad hennes nästa steg ska bli i säsong 2, då kan Claire på allvar bli någon att viska om med skyldigt lysande ögon.
Kerstin Gezelius
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
