Occupyrörelsen hånades som flummig, men i svallvågorna uppstår en nytänkande, organiserad vänster. Framför allt USA:s unga går allt mer vänsterut.
”Fördelen med att ha en demokrat som president är att man inser att det inte går att passivt vänta och sätta sitt hopp till att saker skulle vara bättre med en annan regering,” säger filmskaparen och författaren Astra Taylor. För tre år sedan var hon en av de synligare medlemmarna av Occupy, den rörelse som skapade förutsättningarna för den nya amerikanska vänster som just nu sakta håller på att ta form från Seattle i väst till New York i öst, via småstäder i södern.
Gnistan till ockupationen av Zuccotti Park kom just från den insikten, och den var antagligen särskilt explosiv tack vare att den demokratiske presidenten var Barack Obama. Han red på en våg av folkligt stöd utan dess like. 66% av väljarna under 30 röstade på Demokraternas kandidat, den största skillnaden mellan unga och andra väljargrupper sedan Pew började sina undersökningar 1972.
I ett politiskt landskap som kantrat mot höger de senaste årtiondena rör sig Amerikas unga allt mer vänsterut. Men Obamas popularitet är på glid, i synnerhet bland unga. Majoriteten av tillfrågade under 25 år identifierade sig vid årsskiftet som oberoende snarare än demokrater, eller republikaner för den delen. När inte ens riddaren i skinande rustning har kunnat leverera en lösning på växande klyftor har människor börjat se sig om efter någonting annat, och de har hittat det i gräsrotsrörelser av olika slag – i dag rör det på sig över hela USA. ”Occupy har visat att det faktiskt finns en potential för en amerikansk vänster, att det finns en stor mängd progressiv energi som bara väntar på att få utlopp. Utmaningen är hur man ska bygga på det,” säger Taylor på telefon från sitt hem norr om New York City.
Ockupationen i Zuccotti Park avfärdades av många som en samling drömmare med orealiserbara idéer. Man fnös åt trumcirklar och avsaknaden på konkreta krav. Men de senaste åren har det börjat bli allt tydligare vilka svallvågor rörelsen skapat. Professor Ruth Milkman från CUNY:s Murphy Institute for Worker Education and Labor Studies är en av författarna till en sociologisk studie av Occupy, och hon anser att rörelsen var avgörande för att sätta frågor om ekonomisk ojämlikhet på kartan. ”Occupys viktigaste och mest direkta effekt syns i kampanjerna för att höja minimilönen. Seattle är den största framgångssagan här, men flera andra stater har också godkänt höjningar. Snabbmatsstrejkerna och organiseringen kring dessa är ett annat huvudexempel,” skriver hon i ett mejl.
Astra Taylor lägger stor vikt vid de nya forum för idéutbyte som växt fram. ”Det fanns en känsla av att den amerikanska vänstern verkligen höll på att åldras, och att folk mellan 20 och 40 inte kände sig inkluderade. Med Occupy kom en ny generation in i bilden. Det har skapat en ny intellektuell gemenskap som saknades tidigare, och nya plattformar har uppstått. Det har gjort vänsterdiskursen mer konkret.”
Bristen på programformulering till trots har även en rad praktiska initiativ kommit direkt från nätverken som skapades i Zuccotti Park. Morgonen efter att superstormen Sandy demolerat stora delar av New Yorks och New Jerseys kuststräckor i november 2012 var Occupy Sandy på plats i the Rockaways och andra förstörda områden för att undersöka vilka behov de drabbade hade. Medan det tog Röda Korset nästan en vecka att komma till platsen och den federala krisorganisationen FEMA nästan lika lång tid, koordinerade Occupy Sandy 60 000 volontärer som delade ut mat, vatten, ficklampor och medicinska nödvändigheter till de drabbade, samt hjälpte till att skotta sand ur källare och vardagsrum som svämmat över.
Ett annat exempel är nätverket Rolling Jubilee, som Astra Taylor är en av initiativtagarna till, och som med hjälp av donationer köpt upp och skrivit av mer än 14 miljoner dollar i skuldobligationer på andrahandsmarknaden. 15 procent av den amerikanska befolkningen jagas av skuldindrivare, ofta på grund av sjukhusräkningar, och en del av dessa är nu fria. Syftet var att symboliskt visa att det bakom lånen inte finns någon som har behov av att få pengarna tillbaka, och Rolling Jubilee har nu blivit en del av Strike Debt, som arbetar för att hitta en strukturell lösning på skuldproblemet.
Den djupare effekten av händelserna hösten 2011 har varit att ge en energiinjektion för den amerikanska vänstern som helhet, enligt Ruth Milkman. Det syns i immigrationsrörelsen som kräver uppehållstillstånd för alla eller åtminstone delar av de mer än elva miljoner papperslösa som bor i USA, som många gånger är födda i landet men måste undvika all kontakt med myndigheterna eftersom deras föräldrar kommit in i landet utan papper. De kämpar mot Obama-administrationens rekordhöga utvisningssiffror på 400 000 personer per år.
Det syns i miljörörelsen, vars kanske synligaste fokus just nu är protesterna mot Keystone Pipeline XL-projektet, ett kontroversiellt, gigantiskt rörledningsprojekt som ska transportera råolja från tjärsandfälten i kanadensiska Alberta till Texas. Grupper som Greenpeace och 350.org hävdar att projektet innebär stora miljörisker, att det inkräktar på nordamerikanska ursprungsbefolkningars rättigheter och att det är en felinvestering i en tid då vi borde satsa på förnybara energikällor. Det syns i motståndet mot republikaners inkräktande på aborträtten i flera sydstater, i grupper som Sylvia Rivera Law Projects kamp för att sjukvård för transpersoner ska ingå i Obamacare, och i en mängd andra gräsrotsrörelser över hela landet.
Enligt Professor Rory McVeigh, ordförande för University of Notre Dames Center for the Study of Social Movements, finns det dock ett starkt, välfinansierat motstånd mot progressiv politik i USA. ”Det här innebär att vänsterrörelser inte bara kan sätta press på politiker. De måste också vara duktiga på att förändra den allmänna opinionen.” Occupy verkar ha insett det, enligt McVeigh. ”Rörelsen flyttade uppmärksamheten från politiker till den roll som stora företag spelat i den ekonomiska krisen och i att upprätthålla stora ekonomiska ojämlikheter.”
Här är som sagt minimilönsrörelsen särdeles framgångsrik. Seattles Kshama Sawant har blivit en galjonsfigur, men kampen för höjda löner finns i städer och mindre orter över hela landet och håller lika hårt på rätten att få starta ett fack som på 15 dollar i timlön. I maj hölls ett konvent i Chicago – som också varit platsen för en nationellt uppmärksammad lärarstrejk för höjda löner, sjukförsäkring och bättre arbetsvillkor samt mot standardiserade prov – dit 1200 personer, av vilka vissa aldrig tidigare lämnat sina hemstäder, reste för att diskutera strategier och lära sig om politisk aktivism.
Amerikanska vänstergrupper har traditionellt mindre koppling till det politiska systemet än den svenska vänstern. Tvåpartisystemet motiverar politiker att lägga sig i mittfåran, och tenderar i USA dessutom att producera konservativa regeringar. Som historikern Kim Phillips-Fein har visat i sin bok Invisible Hands: The Making of the Conservative Movement from the New Deal to Reagan, har konservativa grupper med stöd från Du Pont-familjen och andra industrimagnater med djupa fickor under större delen av 1900-talet arbetat målmedvetet för att skapa ett brett stöd för marknadsideologi och antikommunism. Samtidigt har det hos högern funnits en större vilja att blanda sig i realpolitiken – konservativa aktörer har under samma period sett till att få representanter på plats i alla nivåer av det politiska systemet, ända ner till skolstyrelser.
En lika övergripande motsvarande strategi har inte funnits inom vänstern. 60-talets medborgarrättsrörelser vann förvisso mycket mark i stora och viktiga frågor, och svarta pantrarnas politiska strategi var både bred och mångsidig. Men under 70-talet splittrades vänstern. Till exempel lämnade många ur den vita arbetarklassen det progressiva lägret, skrämda, säger många forskare, av en allt mer socialt tillåtande och utlevande rörelse – och lockade, enligt Phillips-Fein, av en högerrörelse med en välkonstruerad taktik för att vinna dessa röster. Detta lade grunden för Ronald Reagans valseger och påföljande radikala omritning av den politiska kartan. I denna topologi är Occupy och svallvågorna som rörelsen skapat någonting helt nytt.
Frågan är just hur chanserna är för denna bubblande vänsterenergi att översättas till konkret politik. Det finns ett flertal namn på olika nivåer i den politiska apparaten som hålls fram som representanter för den nya vänstern: Kshama Sawant förstås, New Yorks borgmästare Bill de Blasio, Vermonts senator Bernie Sanders som kallar sig socialist (men i europeiska termer snarare är socialdemokrat) och som har lekt med idén om att ställa upp som presidentkandidat, och Massachusetts senator Elizabeth Warren.
Bernie Sanders skulle vara illa förberedd att kandidera till president eftersom han saknar den infrastruktur som behövs för att samla in tillräckligt med pengar. Nytillträdde Bill de Blasio har fått en hjältegloria som på vissa sätt liknar den Obama hade under de tidiga åren. Efter 20 år med republikanen Bloomberg – en borgmästare som i progressiva kretsar är känd för drastiskt ökad hemlöshet och polisens mycket kontroversiella stop-and-frisk-program – ter sig den okonventionelle de Blasio som räddaren. Det återstår att se om han kan lösa bostadskrisen och minska den ekonomiska ojämlikheten, men han har redan dragit på sig kritik för att ha tillsatt den hårdföre Bill Bratton som polischef.
Enligt Rory McVeigh ska vi hålla ögonen på Elizabeth Warren (som porträtterades av Martin Gelin i Arena nr 2 2013). Den före detta Harvard-professorn är känd för sin forskning i konkursrätt och ekonomisk ojämlikhet, och trots att hon gång på gång säger att hon inte är intresserad av presidentposten har en mängd grupper bildats till stöd för hennes kandidatur. Några av dem har till och med börjat samla in pengar. ”Elizabeth Warren fungerar som en barometer för den politiska stämningen i landet,” säger McVeigh. ”Många progressiva ser henne som ett bättre alternativ i valet 2016 än Hillary Clinton.”
Kira Josefsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
