Ivar Arpi har på sin öppna Facebooksida den 27 februari (kl 20.51) kommenterat den kritik som jag framfört i senaste Arena mot en av hans kolumner. Arpi menar att jag med en ”guilt by association”-logik stämplat honom som nazist.
Jag beklagar att det är så han har uppfattat min text. För att understryka att jag inte var ute efter den sortens svartmålning ansträngde jag mig därför för att vara så explicit som möjligt:
”Mitt syfte är emellertid inte att […] vänsterslentriansmässigt neo-fasciststämpla [Ivar Arpi]. För jag tror faktiskt inte att Arpi är antisemit eller att han skriver för att tillmötesgå en nynazistisk publik.”
Och för att vara extra tydlig: det finns inget i hans text som jag skulle kalla för antisemitiskt. Mitt syfte var att visa att hans text hade ett oredovisat beroende i förhållande till en undergroundreception av Frankfurtskolan; en strömning som har tydligt antisemitiska drag.
Om denna bisarra samhällsvetenskapliga subgenre har jag tidigare skrivit om i andra sammanhang.
I sin kommentar menar Arpi att han faktiskt satt ut en referens till en krönika av den amerikanska statsvetaren April Kelly-Woessner. Detta är sant, men även om denna krönika nämner Frankfurtteoretikern Herbet Marcuse så behandlar den inte med ett enda ord Theodor Adornos teorier om den auktoritära personligheten, som tillskrivs stor betydelse i Arpis ledare. Så påstår han t.ex. att Adornos bok (som också var ett pionjärarbete vad gäller attitydundersökningar om antisemitism) är ”en mer psykologisk vänsterstrategi” som syftar till att begränsa ”högerns tankeutrymme”.
Syftet med Adornos arbete sägs vidare vara att med ”diagnostisk metod avslöja potentiella fascister.” Det här är en helt förvrängd karaktäristik. Läsaren ges intrycket av att Adorno jobbar åt en stor underrättelseorganisation eller en totalitär regim. Han var politisk flykting. Dessutom var inte Frankfurtskolans studier av auktoritära tankemönster och politisk tillhörighet enbart riktade mot personer med konservativa partisympatier. Redan före kriget hade Erich Fromm – en annan av Frankfurtskolans teoretiker – gjort liknande studier, där han bland annat beskrivit auktoritära tankestrukturer hos tyska SPD-sympatisörer.
Men dessa skrifter passar väldigt dåligt in Arpis konspirativa antagande om att Adornos verkliga mission var att öka repressionen mot politiskt konservativa.
Till detta ska tilläggas att Frankfurtskolans teoretiker (bland andra institutets föreståndare Max Horkheimer) skrivit mycket om fascismen på andra ställen, men då som en statsform snarare än en personlighetsstruktur. Men detta rimmar dåligt med Arpis felaktiga påstående om att Frankfurtskolans teoretiker bara talade om fascism för att smeta på denna beteckning på vanligt hyggligt borgerskap.
Arpis korta beskrivning av Adornos studie är alltså djupt otillfredsställande, men den följer en mall som jag känner igen. Arpis framställning upprepar en myt som tillskriver Frankfurtskolan ett oproportionerligt inflytande över samhällsutvecklingen. Han är selektiv i sitt urval av teman på ett sätt som avslöjar en påverkan från just den konspirativa mytbildning som jag omtalat.
Men låt gå för att Arpi faktiskt inte har läst den högerradikala – i vissa fall rent nazistiska – litteratur som jag redogjorde för i min text. Vad har han då läst? Så länge han själv tar sig friheten att tiga om sina källor så är vi hänvisade till att gissa. Och när jag skjuter från höften träffar jag på Marika Formgrens essä från Neo 2014 där Frankfurtskolan också behandlas. Det är alltså samma Formgren som deltagit i Sverigedemokraten Jan Sjunnessons ”folkbildningsmöten”, uppmanat till bojkotter mot DN och till slut insåg att hon blivit en sådan politisk belastning för Neo att hon valde att hoppa av tidskriftens redaktionsråd.
Formgrens och Arpis texter har uppenbara likheter när det gäller exemplen på frågor från Adornos intervjuformulär, beskrivningen om undersökningens diagnostiska syfte, etc. (Jag noterar också de båda texternas omnämnande av vuvuzelor.)
Inte heller Formgrens text är öppet antisemitisk, men uppenbart beroende av den konspirativa sekundärlitteratur som jag beskrivit. Precis som Arpi undviker hon att ge källhänvisningar. Och det är här som det uppstår ett allvarligt problem. För den här undergroundreceptionen av Frankfurtskolan sprids inte via akademiska tidskrifter och avhandlingar, utan genom högerradikala tankesmedjor och Youtube-klipp. Därför saknas ofta referenser, vilket gör att det är svårt att spåra ursprungskällan.
Det är så myter hålls vid liv. Och även om Arpi faktiskt själv var ovetande om denna tolkningstraditions rötter så tangerade han tydligt denna bruna sörjas retoriska figurer. Det var därför som han blev hyllad som avslöjaren av den stora judiska konspirationen på nazistiska nätsidor. Så kan det gå när man slarvar med sådant man inte får slarva med.
Klas Gustavsson, doktor i sociologi verksam vid Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
