Två böcker om feminism som byråkrati och partipolitik visar att feministisk partipolitik i bästa fall kan pressa fram ännu mer jämställdhetsbyråkrati.
Att läsa Feminism som byråkrati parallellt med Feminism som partipolitik blottar ett glapp. Jämställdhetsbyråkrati blir alltmer meningslös. Och feministisk partipolitik kan i bästa fall pressa fram ännu mer jämställdhetsbyråkrati (bara den inte blir så förtvivlat motarbetad). Det är kontentan av min dubbelläsning.
Trots att författarna har arbetat nära varandra medan de skrivit är den gröna boken om byråkrati en metodisk uppgörelse med vad som händer när alla är överens om heltäckande jämställdhetsmål och den rosa om partipolitik en hyllning till några Simrishamnsbor som instängda i ett anonymt kommunhus upplever sig motarbetade när de vill verkställa dessa jämställdhetsmål.
Byråkratiskildrarna Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom inleder just när Bengt Westerberg 1994 får igenom att »jämställdhetsperspektiv måste läggas på alla politikområden«. Därifrån rullar de ut en välgjord genomgång av hur Sverige avpolitiserat jämställdhetsfrågor till den grad att varje förvaltningsorganisation har en egen oomstridd jämställdhetsstrategi. Författarna ringar in varje yrkesgrupps gärning, från ministrar till utredare och myndighetspersonal. Inte sällan är de självkritiska till den roll forskare spelat i processen.
Motsatt hållning syns i Maud Eduards studie av parlamentarisk feminism i Simrishamn. Eduards följer ett Feministiskt initiativ som hon inte andas minsta kritik emot. När en socialdemokrat kritiserar Fi från talarstolen recenserar Eduards: »Hon uttryckte varken kvinnosolidaritet eller stöd till feministisk politik. Tvärtom bidrog hon till att framställa bilden av kvinnor som hackar på varandra.«
Till och med partiföreträdarna själva framstår som mer kvalificerade att neutralt betrakta sin gärning. När valresultatet förkunnas 2014 säger en partimedlem besviket att de hade kunnat kampanja hårdare. Det analyseras så här i Eduards studie: »Det är typiskt vår tid, tänker jag, självförebråelse i stället för systemkritik«.
Studien handlar om Simrishamns kommun men själva Simrishamn är totalt frånvarande. Ingen verklig rörelse på gatorna, hos folket, i någon kommunal verksamhet, beskrivs. I stället bevakas den parlamentariska processen där redigeringar i styrdokument är Feministiskt initiativs motsvarighet till gruvstrejker. Med dokumentredigeringars hjälp ska diskrimineringen, som Feministiskt initiativ ser som landets huvudproblem, upphöra.
Eduards bekänner i beskrivningen av studiens tillvägagångssätt att det i fullmäktige stundtals varit svårt för henne att koppla ihop rätt person med rätt parti i lokalen och det märks. Ingen annanstans är väl just person och kopplingar till reella intressen så viktiga som hos kommunalpolitiker men i Feminism som partipolitik efterforskas ingen enda persons gärning.
Men för antidiskriminering är det vidare maktbegrepp än lokala maktallianser som spelar roll. Att lägga till ord i kommunala skrivelser är inte bara Fi i praktiken, det är en uttalad metod. Bokens hetaste bråk är då en sosse menar att ”garantera alla barn god hälsa” räcker medan Fi driver på för tillägget ”garantera alla barn – oavsett kön, etnicitet, funktionalitet och sexuell läggning – god hälsa”. Sådan är kampen, som av Eduards beskrivs i ett hjälteskimmer värdigt en lerig skyttegrav.
På en punkt är böckerna samstämmiga. Feminism som byråkrati knackar hål på ett jämställdhetsmaskineri de menar medverkar till en ordning där byråkratin styr politiken i stället för tvärtom. Att detta glorifierar antidiskriminering i styrdokument, liksom Feminism som partipolitik, är logiskt. En pensionsmyndighet som måste uppnå alltfler jämställdhetsmål kan inte gå in och påverka hur mycket pension kvinnor faktiskt har arbetat ihop – däremot kan de se till att bildvalet i pensionsbroschyren är »normkritiskt«, resonerar Alnebratt och Rönnblom. Är då inte detta också just vad Feministiskt initiativs arbete möjliggör?
Antidiskriminering som politisk linje i sig har dubbla ansikten i Sverige. Böckerna visar hur dess företrädare lyfts fram som skarpa ideologer, samtidigt som det reella arbetet faktiskt bara är fler administrativa mål att smidigt uppfylla för myndighetshandläggare. Något som för länge sedan redan lagts in i Sveriges alla styrdokument.
Johanna Karlsson är frilansskribent
Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
