Ingen europeisk politiker har en mer djupgående analys av krisens orsaker och lösning än Greklands tidigare finansminister Varoufakis. Efter valet i Spanien är han förhoppningsvis inte den enda.
Mycket har sagts om Greklands finansminister Gianis Varoufakis (artikeln publicerades i Magasinet Arena innan Varoufakis avgång, reds anm.) sedan Syriza tog över regeringsmakten i januari. Han är arrogant, charmig, oansvarig, intellektuellt briljant, nedlåtande, välklädd, illa klädd, sexig och så vidare. Gemensamt för de flesta kommentarer är ett överdrivet fokus på personlighet.
The Economist hade en artikel om hans livsstil för ett tag sedan. Det kan ses som en strategi för att förytliga och på så sätt oskadliggöra en obekväm person som uppenbarligen har mer att säga om det ekonomiska läget än någon annan europeisk finansminister. Vad han faktiskt står för tenderar att bli sekundärt, oftast räcker det med svepande påståenden om ”farlig marxism”. För en person som är professor i ekonomi är det anmärkningsvärt.
Då kan det vara på sin plats att läsa Varoufakis mest kända bok The Global Minotaur. Den har hyllats av både mainstream–ekonomer som Joseph Stiglitz och marxister som Terry Eagleton. I den presenterar Varoufakis sin analys av det händelseförlopp som ledde fram till kraschen på Wall Street 2008 och den efterföljande finanskrisen som vi fortfarande lever med. Trots att den skrevs 2011 (med ett nytt kapitel från 2013) är den lika relevant i dag för att förstå de mekanismer som skapat och förlänger krisen.
Varoufakis brukar ofta påpeka att krisen inte är grekisk eller europeisk utan global. 1971 valde president Nixon att ta ut USA ur Bretton Woods–systemet. Statsskulden som följde av Vietnamkriget och fattigdomsbekämpningen gjorde det omöjligt att behålla den fasta växelkursen.
För att kunna leva med både handels– och budgetunderskott utan att skära ner i statsutgifterna eller göra avkall på sin dominans valde USA att låta resten av världen finansiera dem. Precis som Aten i myten tvingades nära minotauren på Kreta genom att regelbundet offra ett visst antal ungdomar har världens överskottsproducerande länder de senaste decennierna offrat till Wall Street.
När USA blev en importnation gick tyska, japanska och andra företag med stora vinster medan USA kämpade med sina underskott. Den amerikanska centralbanken valde därför att höja räntan från två och en halv till tjugo procent – den största räntehöjningen i historien.
Det gjorde att de handelsöverskottsproducerande länderna frivilligt valde att återinvestera sina vinster i det lukrativa Wall Street och på så sätt finansiera USA:s underskott. Dagligen flödade mellan tre och fem miljarder dollar dit från resten av världen.
Problemet var att Wall Street inte kunde hantera makten de fick. Med 80- och 90-talens naiva avregleringar och diskurser om marknadens inneboende självbalansering drev politiker på finansialiseringen av världsekonomin. När så subprimelånekrisen slog till 2008 avslöjades vidden av den cancersvulst som Wall Streets banker hade byggt upp av privata pengar och värdelösa värdepapper.
Det tog inte lång tid innan krisen slog mot Europa. En monetär union av helt olika ekonomier utan gemensamma fiskala verktyg för att styra den är extremt känslig för kriser. Dessutom saknar eurozonen en egen återvinningsmekanism för handelsöverskott.
Med Tyskland som ständigt överskottsproducerande land och Sydeuropa som konstanta underskottsländer finns en obalans inbyggd i systemet. Och till skillnad från USA som ständigt anlägger investeringsprojekt i underskottsdelstater för att stabilisera ekonomin har eurozonen ingen politik för omfördelning av resurser.
Enligt Varoufakis kan den rådande krisen lösas i tre enkla steg: Europeiska centralbanken bör tvinga bankerna att skriva av krisländernas skulder, euroländerna bör slå samman sina statsskulder i euroobligationer och Europeiska investeringsbanken bör omvandlas till en europeisk återvinningsmekanism för överskott. Mer Keynes än Marx med andra ord.
Att något av detta kommer hända är dock osannolikt så länge Angela Merkel regerar i Tyskland. Det skulle nämligen innebära att Tyskland avsäger sig en position som ekonomisk hegemon eftersom systemet som skapat krisen har gynnat Tyskland ekonomiskt. Därför fortsätter Tyskland och trojkan att beskriva Syriza som farliga vänsterpopulister trots att deras partiprogram består av klassisk socialdemokratisk politik. Och så fortsätter man att pytsa ut nödlån som bara hjälper krisländerna att hålla huvudet över ytan medan IMF:s ”reformer” förvärrar själva krisen.
Ingen annan europeisk politiker har en mer djupgående analys av krisens orsaker och lösning än Varoufakis. Efter det kommande valet i Spanien är han förhoppningsvis inte den enda.
Jonas Elvander är frilansjournalist
The Global Minotaur av Gianis Varoufakis (Zed Books, 2011)
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
