Magasinet Arena: Migranten som resenär

“Att känna solidaritet med migranter borde inte innebära att man infantiliserar eller domesticerar dem.”

Magasinet Arena återpublicerar Laura Agustín om den nya underklassen från Arena #2 2011.

På lyxiga semesterorter i Dominikanska republiken solar turister nära stränder där småbåtar frekvent ger sig ut mot Puerto Rico. Mona-kanalens förrädiska strömmar vimlar av hajar och många av båtarna kapsejsar. Men nästan alla dominikaner känner ändå någon som har lyckats klara resan. De som har tagit sig över gränsen måste sedan passera genom Puerto Ricos västra träskmarker, där den amerikanska gränspolisen väntar. De som tar sig förbi dem kan stanna på ön eller fortsätta till Miami, New York eller Europa. Presumtiva migranter försöker hitta erfaret sjöfolk med båtar starka nog att klara stormar och som inte överlastar båtarna med alltför många passagerare.

I boken ”The Suffering of the Immigrant” beskriver sociologen Abdelmalek Sayad hur länder som tar emot migranter uppfattar migration som ett irriterande socialt problem som måste ”hanteras”. Sayad ser de överväldigande hinder som nordafrikaner möter i Frankrike som en tydlig strukturell konsekvens av kolonisering, utan att för den skull offerförklara migranterna. I stället argumenterar han kraftfullt för att erkänna dem som handlande subjekt. Förmågan att se och erkänna den sortens agentskap – att även missgynnade migranter är huvudpersoner i sina egna liv – har sin grund i en förståelse för hur migrationer börjar.

När jag bodde i Dominikanska republiken, var ett av mina uppdrag att besöka samhällen där utflyttning var väletablerat. Jag mötte kvinnor som ville resa till Europa, där de två valmöjligheter som fanns att tillgå var att arbeta som inneboende hembiträde eller att sälja sex. De vägde riskerna och fördelarna mot varandra och diskuterade huruvida de skulle klara anpassningen. De flesta av dem hade inte någon längre formell utbildning, men de var varken naiva eller ointelligenta.  Om de stannade hemma var deras bästa alternativ fortfarandehemhjälp eller att sälja sex, men till långt lägre löner och utan de nya horisonter en resa kan erbjuda.

Potentiella migranter drömmer också om att få se kända platser, träffa nya människor, bli självständiga, lära sig ett nytt yrke, få nya idéer – precis som människor i rika länder gör. Att resa är utvecklande för alla resenärer – inte bara för rika turister, och för många människor är dessa resor deras största chans att ta reda på mer om världen.

När jag reste runt på ön och in i Haiti, hörde jag dussintals människor prata om hur de skulle komma i väg. Européer tar för givet att deras resevisum beviljas av vilket land de än vill besöka. Medborgare i länder som Dominikanska republiken vet att deras ansökningar om turistvisa aldrig kommer att beviljas. Liksom när det gäller att få ett arbete och arbetstillstånd utomlands, utgör de statliga riktlinjerna en begränsning – arbetstillstånden omfattar bara ”kvalificerade” jobb, vilket gör att många migranter väljer att resa utanför det formella regelverket och tar ”okvalificerade” jobb i den svarta ekonomin.

För att få tillgång till de här arbetena kan resenärerna behöva nytt namn och pass, en falsk vigselring, flygbiljetter, pengar att visa upp för gränspoliser och råd om vad man ska säga till dem, någon som möter upp vid flygplatsen och någonstans att bo när de kommer fram. Jag träffade många människor som erbjuder de här tjänsterna till potentiella migranter, inklusive deras egna familjemedlemmar, gamla vänner, bekantskaper bland turister och frilansande entreprenörer. Eftersom den här resemarknaden inte är reglerad, finns det inget bra sätt att veta vem som gör ett bra jobb och vem som behandlar migranterna korrekt, förutom via ryktesvägen: berättelser från kunder som smugglats ut säkert.

Jag pratade med Lucía, en strippdansös som hade väntat på det rätta tillfället att ge sig av i flera månader. Hon ville åka till Paris, men hade inte hittat rätt erbjudande ännu. Miriam, med två års universitetsstudier och erfarenheter av arbete som tandläkarassistent, funderade på ifall statussänkningen att bli hembiträde skulle vägas upp av de pengar hon kunde tjäna i Italien, där hennes syster bodde. Båda kvinnorna visste vilka priser och villkor de önskade och besökte platser där smugglare samlas regelbundet för att höra vad som erbjöds.

En del såg mig som en möjlighet. En kypare började prata med mig efter att ha serverat kaffe, och erbjöd sig göra praktiskt taget vad som helst i utbyte mot att jag skulle hjälpa honom att ta sig till Europa. Guillermo kunde ha blivit min guide och vallat runt mig bortom de vanliga turiststråken, eller så kunde vi inlett en sexuell eller emotionell relation. Många som turistat i fattiga länder känner igen det här och den sympati de känt för de människor vars valmöjligheter är begränsade. En del hjälper till med pengar och kontakter och bjuder in dem att komma och hälsa på. Några gifter sig. Vissa sådana relationer startar med, eller kommer efter hand att innefatta, ”riktig kärlek”. Affärsresande, så kallade u-landsexperter, ambassadpersonal, forskare och andra delar oundvikligen detta laddade förhållande mellan välbärgade besökare och de som förr brukade kallas infödingar. Detta är de inbördes relationer som imperialismen och senkapitalismen inrättar.

Och om någon hoppats att hänvisningen till kolonialitet i den här artikeln inte gäller Sverige – bör stanna upp. Oavsett om man tänker på Sveriges krig i Europa, kortlivade kolonier på västra halvklotet, nykolonialt deltagande i Internationella valutafonden, soldater i Afghanistan, Svenska institutets internationella mission eller svenska företag som gör affärer i resten av världen. Så finns Sverige där.

De flesta migranter har en sak gemensamt: de vill ge sig ut i världen. I ett land som har en lång historia av migration som Dominikanska republiken, känner nästan alla till någon som åkt i väg och kommit tillbaka med historier av alla de slag: framgångar och misslyckanden, självständighet och beroende, pojkvänner och flickvänner, giftermål och skilsmässor, gamla familjer och nya, att ha fått uppehållstillstånd och att ha varit avvisad, kränkande och förstklassig behandling. De flesta tänker inte från början på det de gör som ”migration”, eller på hur länge de kommer. Många ser det som ett äventyr där de kan pröva sina färdigheter, ett logiskt steg för någon som är fast besluten att skapa sig ett nytt liv.

Medan utomstående ger strukturella ojämlikheter, väpnade konflikter och naturkatastrofer skulden för att ”desperata” människor tvingas att lämna sina hem, har FN sedan länge uppskattat den totala proportionen av världens befolkning som migrerar utomlands till under fyra procent (även om procentsatsen kan vara mycket högre på en viss plats vid en viss tidpunkt). Detta betyder att bara vissa människor flyttar, som migrationsteoretiker Saskia Sassen säger. Ofta låter det på de som uttalar sig att det är en tragedi att människor tvingas lämna sina hem. Men hemma är inte en underbar plats för alla dem som vill bort från jobb som inte leder någon vart och bort från ett förtyckande samhälle. Samtidigt sprids världen över bilder i media av den välmående, frihetsälskande, trygga ’globala nord’.

Utan tvekan är det inte de mest desperata som flyttar, eftersom de inte har det sociala kapital, den kraft och mentala styrka som krävs för att sätta igång och genomföra ett sådant projekt. All seriös forskning bekräftar att migranter måste vara rådiga, flexibla och handlingskraftiga. Så hur kommer det sig att de ofta beskrivs som passiva offer?

Att känna solidaritet med migranter borde inte innebära att man infantiliserar eller domesticerar dem. Människor med sämre förutsättningar är agenter i sina liv, även om de lämnar sina hem på grund av religiös, politisk eller sexuell förföljelse. Forskare har i detalj dokumenterat hur migranter förhandlar med smugglare, använder nätverk för att hitta arbete och inrättar sig i sina nya hem över hela världen – även om resan ofta kan vara svår och man pressas av skuldavbetalningar.

Migration innebär att utsätta sig för risker som kan te sig alltför skrämmande för dem som lever trygga medelklassliv i Europa. Men risktagande är en normal del av livet i de flesta delar av världen och ses ofta som ett tecken på karaktärsstyrka och äventyrlighet. Det är inte rättvist att fattiga människor måste utsätta sig för faror för att få tillgång till möjligheter som är självklara för rika, men att avfärda dessa belägenheter genom att kalla dem ”tragedier” gör inte rättvisa åt de personer som det handlar om.

Européer gillar att föra fram ”utveckling” som nyckeln och hävda att om det fanns större valmöjligheter, och om de fattiga ländernas ekonomi hade varit starkare, skulle människor inte migrera. Men menar man att fattiga människor borde stanna hemma och sluta vilja resa? Är resa en rättighet som bara tillkommer välbärgade turister?

Trots årtionden av ansträngningar för kvinnors rättigheter och erkännande av kvinnor som handlande subjekt, gör många i dag en skarp åtskillnad mellan manliga och kvinnliga migranter. Detta visar sig i antagandet att en man som hamnar i svårigheter under en resa kommer att konfrontera och kanske övervinna dem. Med andra ord: han uppfattas som en agent i sitt eget liv. När en kvinna reser och stöter på problem antar man däremot att hon är ett fullständigt offer, oförmögen att ta hand om sig själv. När en kvinna varit inblandad i prostitution, finns det en ytterligare tendens att tala som om hennes liv i och med detta har förstörts. Detta är inget som bekräftas av vittnesmål från flera kvinnliga migranter.

”Vi ser migration varken som en nedbrytning eller förbättring. . . av kvinnors ställning, utan som en omstrukturering av relationerna mellan könen. Denna omstrukturering behöver inte nödvändigtvis uttryckas i form av ett tillfredsställande yrkesliv. Det kan ske genom att hävda sin självständighet i det sociala livet, genom relationer med familjen i hemorten, eller genom att delta i nätverk och föreningar. Skillnaden mellan inkomsterna i ursprungslandet och landet man migrerat till, kan i sig skapa en sådan självständighet, även om jobbet i det mottagande landet är som inneboende hemhjälp eller prostituerad.” – Anny Misa Hefti, European Solidarity Conference on the Philippines, Zurich, Schweiz 1997

Till en början förstod jag inte konflikten kring det faktum att vissa kvinnor föredrar att sälja sex framför andra alternativ, och inte vill bli räddade från sitt öde. Naturligtvis är det lättare för folk att föreställa sig det värsta tänkbara scenariot: en person som inte hade en aning om att sex på något sätt skulle ingå i hennes framtida jobb, som inte visste att hennes papper var förfalskade och som ville fly till varje pris (inklusive bli utvisad). Men som både socialarbetare och polis känner till,vet de flesta migranter som vill fly att de kommer att resa illegalt, att sex kommer ingå i deras framtida jobb och att de inte vill bli hemskickade. Att återvända hem innan man tjänat en rejäl summa pengar är ett tecken på misslyckande. Så medan människor ibland vill frigöra sig från en viss situation, vill de också stanna och fortsätta arbeta. De är villiga att acceptera lägre lön eller lågstatusjobb och beredda att bli behandlade som en andra klassens medborgare i syfte att främja sina planer, och de ser stora uppoffringar som en nödvändig del av det. Efter hand lyckas många av dem skapa ett nytt liv och nå åtminstone några av sina mål. Vissa människor återvänder hem och reser sedan tillbaka igen för att göra affärer eller för att inrätta ett andra hem. De blir transnationella migranter. Vissa hittar en partner för att så småningom bli äktenskapsmigranter. Andra misslyckas att nå framgång, men återvänder hem nöjda med att ha gett det ett försök och med att få ha se lite av världen. En svår start betyder inte en evig tragedi, och integration i samhället sker på olika sätt.

Människosmuggling existerar eftersom migranter vet att de kan få arbete utomlands. Smugglare, som ofta består av familj och vänner till migranterna, kliver in och erbjuder hjälp. Ibland ljuger de eller utnyttjar migranter och ibland är de opportunister som gör misstag eftersom de inte behärskar uppgiften. Forskning på samhällen med stor migration visar att smugglare ses som entreprenörer som, om de vill behålla sitt goda rykte, måste få folk till sina destinationer på ett tryggt sätt. Att kalla alla smugglare brottslingar är lika reduktionistiskt som att beskriva alla migranter som offer. Vad de gör kan tekniskt sett vara olagligt, men allt handlar inte om grymma övergrepp.

Dessa anmärkningar baseras inte bara på min egen forskning, utan också på mer än ett decennium av läsning av studier av migration, som utgör ett stort internationellt akademiskt fält. Vad jag fann med Lucía, Miriam och Guillermo i Karibien har uppmärksammats av hundratals andra forskare i andra regioner. Samhällsvetenskaplig forskning innebär att man är öppen för vad forskningssubjekten själva säger om sina liv, inte att låsa sig vid en viss ideologi. Migrationsforskare kritiserar idéerna att varje nation ska studeras som om den vore ett separat universum och att ‘nationalitet’ är nyckeln till att förstå migranter. Eftersom migrationsforskning i Sverige är, i europeiska termer, mycket senkommen, är det viktigt att svenska politiker förstår vad som redan är känt och att nationsgränser inte alltid är viktiga i detta fält.

När jag började studera migration, hade jag inte läst några böcker i ämnet och hade ingen ideologisk ståndpunkt gällande prostitution. Jag ville helt enkelt förstå varför utomstående pratade om alla migranter som om de vore ynkliga offer, när de flesta inte ser sig själva på det sättet – även när deras migration inte blir som de hade hoppats

Papperslös migration kan bara ungefärligt uppskattas, eftersom människor som verkar i informella ekonomier inte blir räknade när de korsar gränser eller skaffar jobb. Kvalitativ forskning kan dock ge oss en hyfsad idé om vad det är som pågår, och en helhetsbild har byggts upp av hundratals små studier runt om i världen. Det är svårt för många att förstå situationen för människor som stigmatiserats enbart som illegala, kriminella eller exploaterade, men det underlättar om man startar utan förutfattade meningar om dem. Det betyder inte att vi inte kan känna oss engagerade eller vilja rätta till missförhållanden, men förståelsen måste komma först.

Att tvinga på västvärldens värderingar på migranter vars verklighet ser annorlunda ut är nykolonialism. Att tycka synd om är ett sätt att underordna, att kalla dem för offer är ett sätt att behålla övertaget. Att acceptera migranter som jämlikar bland oss å andra sidan; som människor som har anlänt på grund av globala relationer i ett historiskt sammanhang, ger hopp om att lämna gamla idéer om offer och räddning bakom oss.

Det största problemet politiken om papperslös migration och människohandel står inför, är att de fruktansvärda erfarenheter vissa människor gjort, har generaliseras till den grad att det skett på bekostnad av dem som har andra historier att berätta. Gränsmurar, nolltoleranspolispolicy, genusideologi, utopier om avsaknaden av nationsgränser, stelbent politisk korrekthet och alla andra synsätt som generaliserar över alla globala rörligheter utgör hinder för att förstå variationen i dagens papperslösa migration. Med en föråldrad föreställning att migranter kan skiljas från asylsökande, eller ‘riktiga migranter’ från falska, går det inte att förstå dagens panorama av cirkulära migranter, bi-nationella partnerskap, transnationella familjer och andra interkulturella, diffusa kategorier.

Människor lämnar sina hem utan att veta exakt vart de är på väg eller hur länge de kommer att vara borta, en del gör riskabla uppgörelser med människor de knappt känner. Med syfte att skaffa sig ett försprång lägger de sina vanliga värderingar och preferenser åt sidan och engagerar sig i ljusskygg verksamhet. Europeisk migrationslagstiftning skapar illegalitet när den vägrar att erkänna behovet av migranter som tar lågstatusjobb eller migranter som intressanta entreprenörer som kan hjälpa Europas darriga ekonomier. Det finns andra sätt att se på hur vi är globalt sammanlänkade.

Laura Agustín, sociolog som forskar om migration. Läs mer »