När grekerna talar om ”ekonomisk imperialism” och Ungern klagar på ”moralisk imperialism”. Då är det den lekfullt EU-foriska maktspelaren Jean Claude Juncker vi européer vänder oss till.
Samtidigt som Juncker tog över ordförandeklubban i kommissionen briserade bomben Luxleaks – skandalen där företagsgiganter som Ikea, Facebook, Google, Amazon, Pepsi, Disney, Deutsche Bank, McDonalds, SEB, Tele 2, Ikea och 330 andra multinationella företag avslöjades för omfattande skatteflykt och avtal med finansparadiset Luxemburg så att de bara behövde betala mindre än en procents skatt.
Journalistnätverket ICIJ:s 28 000-sidiga läckor från Luxemburgs labyrintiska skatteverk blev också en personlig skandal för EU-kommissionens ordförande eftersom han var premiärminister och finansminister när det begav sig.
När Juncker, som krävt skatteharmonisering i EU och skattehöjningar för företag i Grekland och anklagat grekerna för bristande skattemoral, konfronteras med fakta i Europaparlamentet den 17 september i en förkortad frågestund, för att flyktingkrisen kommit emellan, värjer han sig med orden: ”Jag satte inte upp ett system för skatteflykt i Luxemburg för att diskriminera andra medlemsländer. Ni överdriver min politiska talang.”
Hans karriär motbevisar dock mannen som ofta motsäger sig själv och som ofta citeras för att ha sagt: ”Vi vet alla vad vi ska göra men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det.”
Den konsten kan finansvärldens favoritman, som nu leder Europa genom en, enligt honom själv, allt mer politisk och politiserad kommission. En politisering som märkligt nog passerat obemärkt förbi i den svenska debatten.
Junckers kritiker tar till och med hans patosfyllda brandtal för flyktingarna i höst med en nypa salt. Det avfärdas som pr-trick och ekonomiska ekvationer som kräver kryckor för att få den haltande demografin på benen. Europa behöver ju högutbildat humankapital i produktiv ålder för att fylla finansdepåerna. Vem ska annars pröjsa pensionerna på den åldrande kontinenten?
När sajten Politico frågar Greklands före detta finansminister Yanis Varoufakis om Jean-Claude Juncker blir svaret: ”Låt oss tala om något signifikant. Juncker existerar inte. Han är bara en galjonsfigur i en kommission som förlorat sin betydelse.”
På andra sidan skalan finner vi The Economist som hyllar herr Juncker: ”I en tid när politiker är intetsägande är Luxemburgs förra premiärminister en dinosaurie som älskar att dricka, röka, skvallra och skämta. Han kan vara avväpnande ärlig, som när han erkänner att han var tvungen att ljuga för att rädda euron.”
Ett gott humör är värt mycket under dystra politiska tider. Är det därför Europa trots allt trivs med Juncker?
Med Merkel och sitt EPP (de konservativa som är störst i Europaparlamentet) i ryggen, blev Jean-Claude Juncker EU-kommissionens ordförande 2014. Den trettonde i raden och mäktigast hittills i en kommission som står inför en mängd ödesfrågor och gordiska knutar att lösa.
En flykting- och migrationsmobilitet av historiska mått skär sig mot en alltmer högljudd högerpopulism och aggressiv extremism och polarisering. Addera därtill en dyster demografi, en seglivad finanskris och Ryssland–Ukraina under herrens huvudkudde så förstår man kanske att den lustiga luxemburgaren emellanåt försöker lätta upp stämningen med en ömsint örfil.
Mannen som har fått bland andra grekerna att se rött har gjort en imponerande klassresa i maktens korridorer. Son till en stålarbetare, som till skillnad från traktens många socialister var aktiv i den kristsociala fackföreningsrörelsen, tills Nazityskland ockuperade Luxemburg 1940 och tvångsrekryterade pappa Juncker till Wehrmacht och tvingade honom att strida bakom hakkorsprydda flaggor i andra världskriget.
Juncker studerade juridik i Belgien och Strasbourg men praktiserade aldrig advokatyrket förrän han själv skulle försvara sig i spionaffären som kostade honom premiärministerposten och Luxleaks som han parerade med elegans.
Om den aristoteliska slutsatsen stämmer, att människan är ett politiskt djur, är Jean-Claude Juncker en blåval.
Den polyglotta politikerpampen är en studie i makt och har rekord i att sitta på stolar. Klivet in i den politiska klassen tog Juncker när han gick med i Kristsociala folkpartiet när han var 20 år. Vid 28 års ålder blev han arbetsmarknadsminister och en av de yngsta ministrarna i Europa genom tiderna (1984) och premiärminister när han var 40.
I nästan 19 år ledde han sitt centralt och strategiskt belägna lilleputtland, storhertigdömet Luxemburg, officiellt världens enda kvarvarande storhertigdöme, en av världens minsta suveräna stater och ett av de rikaste länderna, med en halv miljon invånare som vältrar sig i världens näst högsta BNP per capita.
Om Bryssel och Berlin är Europas hjärtklaffar är Luxemburg dess diafragma. Mikronationen som hittills haft tre ordförande i kommissionen är även säte för bland annat EU-domstolen, Eftadomstolen, Europeiska revisionsrätten, Eurostat, Europaparlamentets sekretariat och andra viktiga EU-organ.
Juncker är den längst sittande regeringschefen någonsin i Luxemburg och toppade den mest långlivade demokratiskt valda regeringschefen i världen fram till 2013. Sådana rekord är ju som bekant vanligare i diktaturer. Det är också sådana egenskaper som ingjuter respekt bland folkvalda politiker i väst, som mäter varandra efter förmågan att ”vinna val”.
Juncker, som bland mycket annat även varit Luxemburgs representant i Världsbanken och Internationella Valutafonden och ordförande i Eurogruppen, var under flera år samtidigt regeringschef och minister för arbetsmarknad och sysselsättning och finansminister. Tre tunga poster i händerna på en enda person. Samtidigt.
All makt utgår från folket och hamnar slutligen i Junckers famn.
Alexandra Pascalidou
Texten är ett utdrag ur #5 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena.
Numret finns i butik från och med 3 november. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
