Till vänsternationalismens försvar

Vänsterns ideologiska kris handlar mer än man vill erkänna om den egna oförmågan att formulera en konsekvent hållning till nationalstaten. Nationen och nationalstaten är inte ute idag. Tvärtom, de mest politiskt dynamiska rörelserna 2017 är de som sätter den i fokus. Donald Trump besegrade Hillary Clinton med ett budskap om ekonomisk nationalism. Marine Le Pen ger folk mardrömmar Europa över, och har idag mer röster från arbetarklassen än alla franska vänsterpartier tillsammans. Samtidigt har ett skifte vänsterdiskursen börjat framträda. Vi är inte längre i dyningarna av finanskrisen 2008, då det som diskuterades var precis hur mycket kapitalismen var överspelad och precis hur viktig vänstern var för den framtida politiska rörelsen.

Den optimismen är idag borta, utbytt mot en växande defeatism och uppgivenhet inför en politisk trendvåg som man inte riktigt vill förstå och inte mäktar med att stoppa. Det är vänsterns fiender som går framåt idag, och de går framåt i ett läge där de på många sätt är ensamma på bollen: högerns nationalism har idag tillfallit dem på walkover.

Antipatin mot allt vad nationalism heter inom vänstern idag följer två spår. Det första baserar sig på normativa argument. Det andra är mer praktiskt. Enligt det normativa spåret är nationalstaten inte tvunget överspelad. Problemet är att den helt enkelt är av ondo. Enligt detta synsätt bär nationalstaten som sådan alltid på en öppen eller illa dold potential, en “nationalistisk logik” som för eller senare alltid leder in i fördärvet. Problemet är inte att nationen kan användas av repressiva eller reaktionära krafter, i sexismens och xenofobins tjänst: nationalismen är helt enkelt sexism, xenofobi och repression i sitt innersta väsen, hur väl den än försöker dölja det. Som sådan så måste den undvikas och aktivt motarbetas.

Det praktiska argumentet gör gällande att nationalstaten helt enkelt är överspelad historiskt. Det är dock inte sällan som man varvar detta argument med olika poänger om humanism och framsteg: Per Wirténs “det finns ingen god nationalism” samsas här med Yanis Varoufakis tro på att ett Europa utan EU leder oss tillbaka till barbarism. En av de mest långtgående rösterna på detta tema är dock Sveriges egna Johan Ehrenberg. För honom är det nästan komiskt att vi fortfarande bryr oss om våra förlegade territorialanspråk och nationella parlament.  2010-talet är ju trots allt globaliseringens tidevarv – och vad kan egentligen ett ensamt litet land sätta emot en utveckling som är global? Utifrån detta synsätt – på 90-talet populärt inte bara hos vänstern utan också hos Timbroliberaler, så är det både taktiskt och strategiskt dumt att förankra sin politiska organisering eller sin analys på den nationella nivån. Politiken och analyserna måste vara internationella, därför att det är på det internationella planet som makten ligger. Den som stirrar sig blind på enskilda länder i en tid där produktionen är global och kommunikationen går blixtsnabbt över landsgränser gör, utifrån denna linje, ett rent praktiskt misstag.

Värden som kosmopolitanism och internationalism behöver inte nödvändigtvis vara emancipatoriska

Båda dessa argument har problem. Problem som är avgörande för att förstå varför vänstern idag sakta men säkert håller på att relegeras till en tämligen bortglömd läktarplats.

För det första: det normativa argumentet bygger på en syn på nationalstaten och dess politiska och historiska karaktär som utgår från en specifik historisk upplevelse i Europa som inte delas av vänsterrörelser utanför kontinenten. På andra håll finns överhuvudtaget inte denna emotionella laddning i begreppet nationalism.

De flesta beläggen för nationalismens hemskhet stämmar nämligen från det ständigt närvarande 30- och 40-talet, som om det var allt som överhuvudtaget behövde sägas i frågan. Därmed är det sällan som något mer faktiskt sägs. Men faktum är att  det inte är en rättvis läsning av historien, ens om vi bara håller oss till den (mycket blodiga) europeiska historien på området. Den franska revolutionen var, trots alla sina brister och allt sorg och lidande som följde på den, knappast samma sak som den nationalism som kom att dominera Tyskland och Italien knappt ett och ett halvt sekel senare. Det som skedde mot 1700-talets slut var i mångt och mycket en nationalistisk revolt av de styrda mot de kosmopolitiska styrande. En revolution med en sann emancipatorisk kärna.

Detta är kanske svårt för många att relatera till idag, men värden som kosmopolitanism och internationalism behöver inte nödvändigtvis vara emancipatoriska. Den gamle adeln i Europa var sant internationell: den lokale hertigen behövde ofta inte ens tala samma språk som de livegna undersåtar han styrde över och adeln var i mångt och mycket lojal mot och solidarisk med just adeln som en internationell klass. En nutida revolt mot vår tids internationella rörelse: globaliseringen, behöver således inte automatiskt vara antiegalitär, antiemancipatorisk eller bakåtsträvande. Internationalism är en fana som även förtryckare kan göra (och har gjort) till sin egen. Nationen, och idén om att de som styr och de som blir styrda borde och måste vara samma grupp, kan på samma vis alltså också bära på en egalitär potential. Det hela beror på tid och plats.

Andra nationalistiska projekt, från Kurdistan till Vietnam, har sällan haft några sådana ambitioner att ta över världen och göra den rasren.

Nationalstaten behöver inte heller tvunget vara en del av, eller ett led i, ett repressivt imperialistiskt projekt. Det som nazisterna faktiskt stod för i Nazityskland var till syvende och sist inte ”ondska” eller “hat” utan ett ambitiöst och monstruöst  politiskt och militärt projekt för att bygga en stortysk supermakt. Andra nationalistiska projekt, från Kurdistan till Vietnam, har sällan haft några sådana ambitioner att ta över världen och göra den rasren. Och vem av oss är idag beredda att säga att norrmännens illegala självständighetsförklaring och deras vägran att följa order från Stockholm enbart går att spåra till en “nationalistisk logik” vars slutdestination förr eller senare kommer att stavas Auschwitz och Majdanek?

Vänsterns antipati mot nationalism och nationalstaten som organisatorisk enhet är inte bara selektiv och logiskt inkonsekvent rent historiskt. Samma inställning gäller också i samtiden. Om man är kurd eller vietnames är det exempelvis godkänt att vara nationalistisk. Här är nationalismen i själva verket “progressiv” och “radikal. Den som letar efter någon inom vänstern beredd att argumentera för att Atatürk hade rätt i sina ambitioner att förvandla kurder till blott “bergsturkar” (och således upplösa en exkluderande nationell identitet som gör skillnad på folk och folk och stänger människor ute ur gemenskapen) kommer att få leta länge idag. Även en person med bara den mest grundläggande förmågan att tolka sociala signaler kan lista ut huruvida det är socialt acceptabelt att som vänster att inte stödja ett fritt Kurdistan, vilken sida som är “vänster” och “inte vänster” i denna mångåriga konflikt. Det har också varit just “vänster” att stödja olika nationella befrielsekamper i Afrika, Sydostasien och Latinamerika, för att nämna några andra exempel.

Oförmågan hos vänstern i väst att vara konsekvent på området illustrerar hur eurocentrisk den egna synen på folk och nation faktiskt är. Kurden – i egenskap av Den Andre – kan vara progressiv i sin nationalism, medan enbart en förtappad och obildad europé bär på potentialen att aktualisera nationalismens (inherenta) ondska. Quod licet bovi, non licet lovi – det som är tillåtet för boskap är inte tillåtet för europas Jupiter. En högre moralisk standard kan och måste bara utkrävas av vita, privilegierade politiska aktörer.

Detta är i slutändan kanske inget mer än en modern version av Rosseaus jakt på den ädle vilden, något som vi européer alltid haft en förkärlek för. Förklaringen till varför ett fritt kurdistan är bra medan en svensk nationalismen är ondskans moder står dock på egna ben även utan en postkolonial analys.

Den splittrade hållningen till nationalism som politisk kraft bottnar nämligen sällan i djupare politiska analyser. För många rör det sig snarare om politisk estetik: om alla de slagord, ställningstaganden och sociala signaler som vänstern ärvt med sig och lever varje dag. I en tid där ”fel” sorts människor förknippar sig själva med nationalism så är de rent sociala konsekvenserna av att bli förknippad med denna ofta katastrofala, och det är på det här planet som de flesta rör sig idag. Pittoreska folkgrupper och deras pittoreska små kamper är rent socialt en “vänstergrej”. Svenska rop från vita kränkta män på svenskt självstyre är det inte . En konsekvent politisk analys eller “linje” på området är inte något som behövs eller som ens intresserar de flesta vars rent vardagliga bestyr handlar mer om att umgås med och bli bekräftade av likasinnade.

Vänsterrörelser är på reträtt, och de kriser för kapitalismen man så malligt trodde skulle göra vänstern oumbärlig har snarare bara förvärrat dess förfall.

Det är till och med orättvist att kalla denna sorts linje inkonsekvent. Den är trots allt konsekvent på det enda planet som räknas: att profilera sig gentemot människor man inte tycker om för att fortsätta fungera socialt. Om man är konsekvent i sin profilering mot Sverigedemokraterna och andra nationalistiska krafter så leder detta förr eller senare till att man tvingas inta olika positioner som säger emot varandra, och i takt med att vänsterns fiender kommit att erövra monopol på olika frågor så har reaktionen helt enkelt bestått i att vara “emot” det som dessa människor nu kan tänka sig vara “för”, oavsett själva sakfrågan. Så även på detta område.

Resultatet av estetikens strategi ser vi runt omkring oss idag. Vänsterrörelser är på reträtt, och de kriser för kapitalismen man så malligt trodde skulle göra vänstern oumbärlig har snarare bara förvärrat dess förfall. Under regeringen Reinfeldt 2006-2014 var den kollektiva oppositionella linjen att “Sverige går sönder”. När regeringen Löfven tog över byttes linjen strax mot “Systemkollaps? Vilken systemkollaps?”. Sett emot imperativet att alltid säga emot någon så är ju detta byte av narrativ onekligen konsekvent, men troligen hade man idag varit mer konsekvent om man utgick från en verklighetsbeskrivning som inte var avhängig vad motståndaren råkade säga för stunden.

Vänsterns kris skulle antagligen vara mycket mildare än den vi ser idag om dess ideologiska inkonsekvens, dess tveksamma historiesyn och eurocentriska chauvinistisk var dess största problem idag. Men problemet går djupare än så. För istället så lever vi idag i en tid där också vänsterns andra, mer praktiska kritik av nationalstaten – som överspelad, irrelevant och maktlös – har visat sig totalt och obotligt verklighetsfrämmande, för att inte säga direkt felaktig.

De rykten vi hörde om nationalstatens död har visat sig vara grovt överdrivna.

Det är mycket riktigt att den värld vi lever i idag är globaliserad. Att information, kapital och även människor nu rör sig över jordklotet med en hastighet och i en skala som inte skådats tidigare. Problemet är att vänsterns slutsatser faktiskt inte följer naturligt på denna verklighetsbeskrivning. Det är i själva verket absurt att anta att en värld som är globaliserad på detta vis resulterar i svagare nationalstater. Snarare så är motsatsen sann.

När Slotts senap flyttar sin produktion från Uppsala till Östeuropa så är det ironiskt nog just för att den svenska staten är stark och stabil. En modern biltillverkare som idag producerar komponenter till en och samma bil i tjugo olika länder gör enbart det för att dessa tjugo länder har den infrastruktur, det stabila politiska ledarskap, den fungerande förvaltning och det skydd för äganderätt som krävs för att produktionen ska fungera. En svag stat – en stat som inte klarar av att upprätthålla våldsmonopol inom sina egna gränser eller skydda kapitalister från gäng och olika former av piratverksamhet – utgör på sin höjd en sorts bakgård till den globaliserade ekonomin.

Skånsk senap kan enbart tillverkas i Polen för svensk konsumtion då det existerar transportnät, infrastruktur, regelharmoniseringar och mellanstatliga överenskommelser på en nivå som inte förekommit tidigare. En stat som är kapabel att tillhandahålla allt detta kan per definition inte vara svag. Den måste tvärtom sitta på en kapacitet att lagföra och reglera saker inom sitt eget territorium som skulle få självaste Otto von Bismarck att bli grön av avund.

Häri ligger vänsterns problem. De rykten vi hörde om nationalstatens död har visat sig vara grovt överdrivna, men det medför också att staten förblir den arena där den politiska makten faktiskt finns. Alla begränsningar och inskränkningar i nationella politikers handlingsutrymme vi ser idag är resultatet av samma nationella politiker som tillsammans kommer överens om att bakbinda sig själva. De är inte resultatet av någon överstatlig kraft. EU har visat sig inkapabel att driva en politik som inte är samma som Tysklands intressen, och denna överstatliga skapelse har på köpet visat sig otillräcklig när det gäller att få enskilda medlemsländer att ta emot fler flyktingar. Mycket av den sanna makten i samband med eurodramat låg i händerna på den s.k. “Eurogruppen”, en informell sorts politisk högstadieklubb för de viktigaste medlemsländernas finansministrar. Det är i dagsläget inte säkert på att EU kommer att överleva i sin nuvarande form, men det spelar egentligen ingen större roll: i sin nuvarande form så är EU inte ens i närheten av att ha flyttat några större mängder makt från parlamenten i de viktigaste medlemsländerna. Den makt EU har idag har man fått till låns, och möjligheten att dra tillbaka detta lån lurar alltid i bakgrunden.

Således så kommer olika försök att demokratisera EU eller göra EU mer vänster att sluta misslyckande och besvikelse. Att detta blivit ett projekt för vissa inom vänstern, som Greklands före detta finansminister Yanis Varoufakis, är kanske talande för den brist på realistiska visioner som står till buds för de som vill att vi ska överge nationalstaten. Problemet med att demokratisera EU är inte att det är naivt eller orealistiskt att förvänta sig att ett projekt som EU – från början byggt för att kunna skydda politiken från mycket av demokratins överdrivna passioner – inte går att ändra i första taget, även om nu detta självklart är sant. Snarare faller idén på att EU faktiskt inte sitter på någon egen makt: det går helt enkelt inte att “hoppa över” olika nationella politiska kamper genom att ta över EU. Även om man mot all förmodan skulle lyckas så kommer resultatet helt enkelt bli att de nationalstater som inte hade mycket till övers för diverse vänsterprojekt begär utträde eller slutar skicka pengar till Bryssel. Enbart genom att ta makten i princip alla nationella parlament kan innehavet av makten på EU-nivå bli relevant.

Det är på det nationella planet som vänstern i dagsläget håller på att utplånas.

Självklart går det att förkasta EU och helt enkelt tala om “arbetarsolidaritet över nationsgränser”, eller likt Simon Andersson i Flamman, om “den internationella arbetaridentiteten” som man menar trumfar eller borde trumfa mer partikulära identiteter. Detta är dock inte någon modell, och det är inte någon analys av hur makten faktiskt fungerar. I dagsläget är det istället jusst våra nationalstater som sitter på den administrativa kapacitet som krävs för att det ska finnas mat på hyllorna i affärerna, för att inte nämna det monopol på våld som nationalstaten alltjämt upprätthåller. Det är också på det nationella planet som vänstern i dagsläget håller på att utplånas. De hemska avgrundsfigurer man raljerar mot – Trump, Wilders, Åkesson och Le Pen – är figurer som lovar att stärka nationalstaten. Deras vallöften handlar om att ta tillbaka den makt som tidigare skänkts bort, att riva upp de olika avtal som tidigare generationer av politiker slutit för att skydda beslutsgången från den egna befolkningen. Detta har visat sig vara en mycket förförisk sång, perfekt för vårt allt mer krispräglade tvåtusental.

Inför denna sång står vänstern idag helt handfallen. Det finns helt enkelt ingen modell för hur man själv ska nå makten utan att behöva passera rutan som heter den egna nationalstaten, och det finns inte heller någon vilja att försöka bräcka högern i dess försök att erövra den makt som finns på det nationella planet. En politisk rörelse som inte strävar efter makt är dock inte politiskt relevant och kommer förr eller senare att tyna bort helt. Den som kan sin historia och som kan kulturen inom vänstern idag har nog inga större problem att förstå (och sympatisera med) den problematiserande bilden av nationalstaten som växt fram över tid, åtminstone här i väst. Men den som kan sin historia har nog inte heller några större problem att se vart utvecklingen barkar i en tid där nationalstaten som politisk arena blivit mer kritisk än någonsin och där alla dynamiska krafter på andra sidan av den politiska skalan får sin dynamik just på grund av att de bejakar detta.

Nationalismen har alltså potentiellt egalitära och inegalitära sidor, emancipatorisk potential och potential att verka som ett redskap för imperalism och herrefolk. Den romantiska nationalism som präglade Tyskland och Italien under delar av 1800- och 1900-talen är absolut inte den enda nationalism som existerar eller har existerat, även om det är lätt för oss att tro det idag. Det är ett faktum att en politiker som Marine Le Pen kunnat få med sig just de arbetare som vänstern så länge betraktade som “sina” genom att utnyttja detta. Men är det verkligen så att dessa arbetare nu är förtappade, lurade, eller till och med moraliskt hängivna inför en vision om nationalistisk ondska och förföljelse? Något som är tydligt är att många inom vänstern möter denna utveckling genom att helt enkelt  “ge upp” större och större grupper. “Surt”, sa räven om rönnbären, “reaktionärt”, säger numera stora delar av vänstern om de vita kränkta männen.

För vänstern i Europa så är frågan om nationalstaten idag precis lika infekterad och svårlöst som frågan om slaveriet var en gång i tiden.

Det är dock värt att komma ihåg att det är just från den franska revolutionen som vi överhuvudtaget fick ordet “vänster” och “höger” för att beskriva politiken. Kanske är det så att hemligheten bakom Marine Le Pens framgångar ligger i att hon helt enkelt tagit över just de frågor som den allra första “vänstern” såg som sina: en kamp mot en kosmopolitism som till sin natur var hierarkisk och exkluderande, en kamp för nationens väl och ve som ett led i att skapa solidaritet där solidariteten tidigare lyst med sin frånvaro, och ett försvar för principen om att de som blir styrda och de som styr måste vara samma sak. Kanske är det vi ser idag inte någon sorts folklig markering för ondska och mot allt som är bra i världen, utan just en process där opportunistiska politiker helt enkelt tar över en retorik och ett idéarv som den moderna vänstern inte längre vill eller vågar erkänna något släktskap med.

Det här är inte den första ideologiska krisen av sitt slag. Under mitten av 1800-talet så visade sig frågan om slaveriet i den amerikanska södern vara en så hård nöt att knäcka att den helt enkelt knäckte det amerikanska Whig-partiet. Partiet återhämtade sig aldrig, och det tog inte många år innan det helt ersättes av ett nytt parti, Republikanerna. Ett politiskt dödsbo är egentligen som vilket dödsbo som helst: de som fortfarande lever kivas en stund om vilka av den dödes ägodelar som ska tillfalla dem, och sedan går livet vidare.

För vänstern i Europa så är frågan om nationalstaten idag precis lika infekterad och svårlöst som frågan om slaveriet var en gång i tiden, och det är faktiskt mycket möjligt att den vänster vi ser framför oss idag snart kommer att vara ett minne blott.

Marx sa det bäst: “allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

Malcom Kyeyune är vänsterdebattör