Lars Berges mormor Birgit, 92, undrar vad hennes parti, Socialdemokraterna, håller på med. Den här snooze-appen, kan den vara ett verk av datorhackere som vill skada partiet?
Framför allt tycker hon att det är märkligt att låta en liten grupp velpellar styra politiken. Det är ett annat uttryck för vad som brukar kallas partiernas kamp om den så kallade mittenväljaren.
Medan Lars Berge tar med sig mormors frågor när han går på jakt efter det stora oppositionspartiets valstrategi, undersöker Katrine Kielos den brittiska Labouroppositionens nya giv.
Det är två väldigt olika synsätt på det politiska som avtecknar sig.
När jag hör vad partistrategen Stewart Wood säger är det som att öppna ett fönster och känna frisk luft. Det är som om ett paradigmskifte är på väg.
Wood tror att spelreglerna förändras nu. Att de saker som tidigare ansågs göra en politiker ”icke-valbar” nu i stället är sådana saker som en politiker måste göra för att återvinna väljarnas förtroende för politiken.
Som att ge sig på de fiender alla vill se utmanade, men som ingen vågar ge sig på.
Göra det som folk säger ”Så kan man inte göra” om.
När Ed Miliband började bråka med de brittiska tabloiderna såg det ut som ett kamikazeuppdrag. Hur skulle den här akademikern som folket anser ”märklig” kunna vinna? Det är ju en regel i brittisk politik att hålla sig väl med kvällspressen.
Det slutade med att Ed fick folkets sympatier.
Jag kanske övertolkar innebörden i det Wood säger för att jag hoppas så mycket på ett roligare politiskt klimat. Men kanske är det faktiskt så att vi börjar se slutet för den så kallade postpolitiska eran nu. Att det är något nytt som börjar gro i många politiska sammanhang, bland annat i Labour – som inte längre är ”nya” Labour, men för den skull inte heller tillbakablickande. Utan bara lite mer oneurotiskt, öppet politiska.
De partier och politiker som kallats postpolitiska det senaste decenniet har naturligtvis också varit i högsta grad politiska. De har bara inte velat skylta med det på grund av någon märklig tro på att människor är rädda för när politiker låter för politiska.
De svenska partierna har ännu en snäv och stillastående idé om vad en ”valbar” politiker är. Det är den som sitter still i båten, och aldrig säger för mycket.
Den ”konstige” Ed kan mycket väl köra om sina mer ”valbara” konkurrenter.
Inom medierna brukar man prata om att bra journalistik är att ge läsarna vad de inte vet att de vill ha. Jag undrar om man kan se på Stewart Woods tal om nya politiska spelregler som en politikens motsvarighet till detta.
Politiker som tar de strider som väljarna har slutat förvänta sig att de tar.
Malena Rydell, chefredaktör magasinet Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
