I vissa fall är de självbiografiska böckerna en jämlik kamp, ett offentligt korrigerande av offentliga familjemyter.
På sistone har jag fått allt svårare för ordet ”självutlämnande”, som i ”självutlämnande berättelse”. Kanske kommer obehaget av mängden – den självbiografiska litteraturen flödar sedan länge över på bokmarknaden. Mängden självbiografisk text tvingar fram ett nytt förhållningssätt, eftersom den just inte är fiktion.
För det som kallas ”självutlämnande” är inte bara ett utlämnande av ett ”själv” – det är också ett utlämnande av andra: av föräldrar, av syskon, av partner, ibland av barn. I någon mån betalar författaren med sig själv, köper sig rätten att lämna ut andra. Eftersom författaren framträder i alla sin skröplighet genom självporträttet, är det lättare för läsaren att acceptera att också andra blir skröpliggjorda. Skillnaden är att berättelsen inte tillhör dessa andra.
Ju fler självbiografiskt hel- eller halvfärgade berättelser jag läst under de senaste tio årens jag-boom i litteraturen, desto mer tveksam blir jag. På ett spontant vis, som inte med lätthet låter sig formuleras raffinerat.
Men är det så jävla självklart, det här? Att man får berätta en massa jobbiga saker om andra människor, bara för att man bestämmer sig för att skriva? Som om text i sig är en helighet, som slår ut alla mellanmänskliga hänsyn.
Jag tänker i första hand på självbiografiska barndomsskildringar. Det vuxna barnet har på något sätt alltid rätt att berätta, eftersom det varit så underordnat i relationen med föräldern. Men sedan, när både förälder och barn är vuxna, och barnet dessutom erövrat en större makt genom språket? Har inte styrkeförhållandet ändrats ganska radikalt då?
I vissa fall är de självbiografiska böckerna en jämlik kamp, ett offentligt korrigerande av offentliga familjemyter: Till exempel Johanna Ekströms Om man håller sig i solen, som ger hennes bild av den familj som exponerades av författarföräldrarna Per Wästberg och Margareta Ekström.
Mitt resonemang gör de etiska förutsättningarna särskilt svåra för författare ur den moderna underklassen. När den självutlämnande självbiografin lämnar ut en familj utan textkapital? Utan ett språk som flödar fritt i offentligheten?
Behovet av att berätta om ett liv i brist är självklart och dessutom viktigt litterärt stoff. Men föräldrarna? Det blir en dubbel börda att bära för dem: stumhet och avklädning. En underordning i samhället som repeteras i en bok, inför det vuxna barnets stränga blick och tolkning.
En bok som Jag är Zlatan är ett tydligt exempel på dilemmat, även om den glider mellan självbiografi och biografi: Å ena sidan den berörande skildringen av en svår uppväxt, av känslomässig och materiell torftighet, av ren hunger. Å andra sidan en familj som lämnas ut. Å tredje sidan en känsla av kärlek och generositet från Zlatan till föräldrarna, av levande relationer. Å fjärde sidan två föräldrar som troligen inte kommer att offentliggöra sina liv, ur sina egna perspektiv.
Så vad är alternativet? Att skrivande barn ur underklassen för evigt tiger? Nej, det vore ju bara en annan form av dubbelbestraffning. Först en barndom du vill berätta om, för att den gjorde ont, och sedan en tillsägelse om att hålla käften och ta hänsyn.
Den självklara lösningen är att likt Åsa Linderborg, Susanna Alakoski och Kristian Lundberg vänta med boken till dess föräldern eller föräldrarna inte längre är medvetna om hur de skildras, eller är döda. Men alla vill inte vänta. Då ligger det hos oss läsare att försöka minnas att hur övertygande den självbiografiska rösten än är, så talar den i egen sak.
Malin Ullgren
Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns nu i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »
Mer läsning
Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället
Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen
Moa Matthis: Det vita vansinnet
Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik
Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna
Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?
Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut
Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
