Vi är många som aldrig har matats med identifikation genom konsten. Läs Malin Ullgrens kulturkrönika ur senaste numret av Magasinet Arena.
Att kunna identifiera sig med fiktionen är ett privilegium. Att känna igen sig i en texttradition, under årtusenden dominerad av män, är så att säga inte alla förunnat. Det är därför flickor och kvinnor skolas in, omedvetet, i konsten att läsa könsöverskridande. Kunde de inte läsa så, skulle så mycket text förtvina.
För en del män kan det ju därför kännas konstigt när de upptäcker att all text inte är exakta återspeglingar av dem själva. Ett litet förtret för den universella mannen.
När Jens Liljestrand i Expressen insåg att Håkan Hellströms senaste låttexter inte handlar om vardagen i det nästan-40-liv Liljestrand föreställer sig att de har gemensamt, blev han besviken. I Expressen i våras skrev Jens Liljestrand, med adressaten ”Håkan”, att ”berätta sanningen nu. Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare. Det vore så oändligt mycket mer intressant” (17/4).
Men Håkan Hellström levererar inte akut, dokumentär igenkänning för alla 70-talister. På senaste skivan skriver han hellre texter från en tillbakablickande position, och om den unge man som då syns.
Själv kunde jag ju, som hängiven mottagare av Hellströms alla verk, ha skrivit en artikel om att jag är trött på att han inte skriver om hur det var att vara tonårstjej i Göteborg på 90-talet. Det skulle ju verkligen ha handlat om MIG.
Men för mig, som kvinnlig läsare/lyssnare, är det så självklart att män inte skriver om kvinnor, att jag möter alla texter med könsöverskridande blick, och låter dem nå mig ändå. Jag plockar nyckelorden och tänker bort mitt eget kön; då hör jag till exempel ”kärlek” och ”Azaleadalen” och får känslan av att jag befinner mig på insidan av berättelsen. Det tar kanske några sekunder mer än när jag hör Frida Hyvönen sjunga ”Once I was a serene teenage child”. Men det är okej, jag tror jag förstår ändå.
Både Hellström och Hyvönen är historieberättare, inte dokumentärsångare. I sitt svar till Jens Liljestrand skrev Malena Rydell, också hon i Expressen, om musikkritikens mödosamma väg till en förståelse av poptextens fiktiva kvalitéer (24/4).
I just fallet Hellström, är det intressant att det sitter så hårt inne att se det strängt textuella. Känd som han är för att låna, eller ”sno”, är det ju uppenbart hur hans texter faktiskt är gjorda, något som har tillverkats av både känsla och musikhistoria: av Beach Boys, av Cindy Lauper, av Elton John … De invävda stroferna, blinkningarna och lånen från den äldre traditionen kallas ibland intertext, och är nog minst halva populärkulturens själ. Eller som Håkan Hellströms samlingsalbum från 2005 formulerar det, genom själva albumtiteln: Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått.
Med den vetskapen, får man ge upp tanken på att ens en midlife crisis-platta från Hellström skulle komma med autenticitetsgaranti. Risken är överhängande att Ulf Lundell-skilsmässor och Barbro Hörberg-separationer skulle spöka påträngande i det som skulle föreställa Håkans och alla snubbars senaste dagboksblad.
Vi är så många som aldrig har matats med identifikation genom konsten. Vi har liksom fått skapa den själva, med konsten som flexibelt stoff för egna drömmar.
Malin Ullgren, krönikör i DN Kultur
Foto: Flickr/aktivioslo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
