Bild: Nina Burge/flickr.com/CC
Varför glöms vissa romaner bort när Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande ska ges ett sammanhang i kärlekslitteraturens svenska historia?
Lena Andersson Augustprisbelönade förälskelsestudie Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek tog landet med storm under den gångna hösten. All ironi i detta – berättelsen om den ratade Ester blev till en läsarnas kärleksaffär med Lena (Andersson).
Egenmäktigt förfarande hyllades, rättmätigt, och som medlem i Augustjuryn får man ju säga att jag deltog i hyllningarna.
Min enda invändning, så här en bit in på det nya litteraturåret, är att Anderssons roman ständigt jämförs med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Varför har kritiken så kort minne?
Måste man alltså blicka 101 år bakåt i tiden för att hitta ett lämpligt verk att jämföra med?
Så klart inte. Man kan väl säga att båda romanerna kommer aspekter av kärlekens inre, sorgsna väsen nära – men utifrån väsensskilda förutsättningar i handlingen. Så olika faktiskt, att jämförelser dessa romaner emellan inte ens är viktiga att göra.
Framför allt döljer jämförelsen ett sekel av kärleksromanproduktion.
En del kritiker har vänligt nog uppmärksammat Gun-Britt Sundströms Maken från 1976 tillsammans med Egenmäktigt förfarande, men också det ger en extrembantad version av svenskspråkigt kärleksberättande.
Låt mig få jämka tidslinjen lite grann genom att lyfta fram två romaner från de två senaste decennierna: Agneta Pleijels En vinter i Stockholm från 1997 och Eva Adolfssons En liten historia från 2009. Likt Egenmäktigt förfarande belyser de kärleksaspekten feber, vankande, det tärande begäret efter en bekräftad känsla.
Varför glöms dessa romaner bort i sammanhanget, när de nu båda är helt lysande?
Och då inte bara som gestaltningar av en lätt igenkännlig förälskelseresa genom ångest och eufori, utan som berättelser om … om det mesta. Om liv och död och äktenskap och barn och uppväxt och jobb och tänkande.
Skrivna på olika språk inom svenska språket, men bägge med en väldig höjd i skriften.
Varför finns inte dessa romaner med när Lena Anderssons roman ska ges ett sammanhang i kärlekslitteraturens svenska historia?
Jag funderar på om det handlar om kvinnor och deras åldrar.
Både Pleijel och Adolfsson var kring 6o år gamla när deras passionshistorier gavs ut. Nog så uppskattade vid utgivningen, men vad är det med minnet, vad är det som gör att Lena Anderssons roman anses bäst jämförd med en avliden manlig författares hundra år gamla verk?
Jag tror att en del av det liksom uppsluppet entusiastiska i mottagandet av Lena Anderssons berättelse är att just Lena Anderssons skrivande persona förknippas med ganska ung rationalitet. Genom att just hon skrev om förälskad fixering, blev galenskapen plötsligt adlad. Aningen förnuftig, faktiskt. Rentav lite maskuliniserad.
Anderssons huvudperson Ester tränar löpning, tycks råstark i kroppen, och själva berättelsen är koncentrerad till en tid utan återblickar på någon simmig gammal flickuppväxt som grumlar den klara texten om besatthetens inre grammatik: ”Den kvinnliga erfarenheten – nu utan kladd & trams!”
Återigen – jag tillhör alltså Egenmäktigt förfarandes stora fanbase. Men jag önskar att de som hyllar Lena Anderssons roman fräschade upp sina paralleller – även om parallellerna innehåller lite kladd från den kvinnliga erfarenheten.
Malin Ullgren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
