Man skyller på förortsungarna

Vi gjorde andra saker på fritiden i Örnsberg än vi gjorde i Vårby gård. Kontrasten mellan förorten och Svensson-området kunde inte bli tydligare. Detta är en text från det kommande numret av magasinet Arena.  

Jag läste en artikel om hiphop-gruppen Kartellen i DN. En fantastiskt bra artikel, en text där journalisten verkligen försökt förstå personerna han intervjuar.

Gruppens grundare Leo Carmona berättar från fängelset om hur han egentligen kom från en trygg familj men hur han ändå slog in på den kriminella banan. Hur hans föräldrar var ovetande om vad som pågick när han befann sig utanför deras dörrar i Jordbro.

Kunde Leo Carmona vrida tillbaka tiden hade han läst juridik, som sin morbror advokaten.
– Men jag tänkte inte så då. Jag var 12 år och hade bara förlorare omkring mig – hur skulle man ens kunna tänka på att vinna?

På ett djupt plan kan jag identifiera mig med Leo. Bortsett från att bägge har latin-amerikanska rötter och att bägge gjort skit trots en trygg familjesituation – i mitt fall inte i närheten av vad Leo gjort – så är det inte det ytliga: det vi gjort eller inte gjort, utan vad som fått oss att tänka som vi gör som jag ser likheter i. Jag menar att vi har delat samma kassa kollektiva självförtroende.

Även om Leo kände en jurist på samma sätt som jag säkert träffade på någon ekonom när jag var liten så tror jag ändå avståndet till att faktiskt tro att man skulle plugga vidare var väldigt stort. Jag minns när jag precis börjat få helt okej betyg i grundskolan och berättade för mamma att jag funderade på att söka till högskolan efter gymnasiet. Mamma tvekade, tittade ömt på mig och sa: “Men är du säker, du har ju en framtid hos din farbror som billackerare? Det verkar svårt det där med att plugga på universitet, tror du verkligen att du klarar det?”

Jag hade inte ens hunnit berätta för henne vad jag ville plugga, det hade kunnat vara en kurs i Harry Potter-kunskap eller vad som helst. Men högre studier för en sån som mig, från den miljön jag kommer ifrån, är väldigt främmande. När jag såg mig om i min närhet som 13-åring såg jag arbetslösa, folk som gick på soc-bidrag, städare, diskare, undersköterskor, billackerare och som högst en hantverkare.

Under den här perioden hängde jag mycket i Vårby gård under helgerna där pappa bor och umgicks med min storebrors vänner. Samtidigt bodde jag med min mamma i Örnsberg. Med mina vänner från Örnsberg gjorde vi saker som att åka ut på folks landställen i Norrtälje, bada, fiska. I Vårby gård gjorde man också trevliga saker men det varvades även med att hänga i centrum, dra runt, sno saker, slagsmål, misshandla folk och röka hasch – allt för att fördriva den tid som ibland var så otroligt tråkig. Kontrasten mellan arbetarklassen och medelklassen, förorten och Svensson-området kunde inte bli tydligare.

Leo säger:
– Kriminalitet var det normala. Hade mina föräldrar förstått det så hade de aldrig släppt ut mig ur lägenheten, men de visste inte hur utsatt vårt område var.

Att känna sig utanför i dagens svenska klassamhälle har fått ytterligare en dimension och det är etnicitet. Underklassen heter inte längre Svenne, Bosse eller Kicki utan Juan, Abdi eller Fatima. En vän sa över en kaffe att hon inte vet några som är mer jobbiga än invandrarungarna i Jordbro. Invandrarungarna, sådana som jag? Tänkte jag. Men jag förstår henne, jag förstår varför hon ser ett problem, pekar på det och säger “invandrare …”.

Mycket av klassproblematiken förväxlas i dag så lätt med etnicitet. För det är svårare att förklara problemen med klass än att se det mörka håret på dom som gör skit och dra slutsatsen att problemet sitter i hårfärgen. Den förklaringen kräver bara att man säger ett ord.

När jag läser om Jordbro tänker jag på en äldre lärare på mitt gymnasium, en mysig herre som pratade grov söderslang. Han berättade om hur han som Odenplans-yngling på 50-talet aldrig skulle komma på tanken att ta sig till Söder för där fick man stryk eller så kunde man till och med bli knivhuggen.

I en bok om ekensnack läste jag att söderslangen en gång sågs som det största hotet mot det svenska språket. Ungdomarna från arbetarklassen var farliga: ett stort samhällsproblem. Men ungdomarna stod emot bäst de kunde. De gjorde det eftersom de inte kände sig som en del av det samhälle som såg ner på dem. De skapade sin egen kultur och till och med sitt eget språk.

Känner ni igen det här?

Förr skyllde man problemen på ekensnack och söderkisar, i dag är det rinkebysvenska och förortsungar. De här människorna var och är från olika tidsepoker. De ser olika ut på ytan men de var och är en produkt av exakt samma problem.

Jag hade också kunnat bli kriminell om jag ville men jag valde en annan väg. Men det är inte så svart eller vitt. Om kriminalitet är motsatsen till en juristutbildning och mellan dessa två motpoler finns arbetslöshet, gymnasieutbildning, jobb etcetera, så menar jag att man tenderar att dras mot det tidigare om man har en viss bakgrund och åt det senare om man har en annan.

Så varför är det så att när jag ser mig omkring i föreläsningsalen på Handels så ser jag inga fler med samma bakgrund som jag och Leo, medan när Leo ser sig omkring i fängelset, så ser han säkert att det kryllar av sådana som oss? Vad beror det här på? Är det en nerärvd gen, en kulturell betingelse som gör att folk hamnar snett eller handlar det kanske om klass? Kanske handlar det just om ett riktigt jävla dåligt kollektivt självförtroende.

Dennys Bello