Marknadens olidliga lätthet

Vi har blivit så vana vid att mäta beteenden i stiliga diagram att vi glömt reflektera över konsekvenserna, skriver journalisten Daniel Mathisen.

Året är 2006, föreläsning i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

– Föreställ dig att du har två varukorgar. I den ena finns apelsiner, i den andra äpplen. Mikroteori hjälper oss att förklara hur olika individer, baserat på preferenser, alltid väljer varukorgen med störst nytta. Målet är alltid att nyttomaximera, förklarar professorn självsäkert.

I dag har drömmen om att förklara mänskligt beteende via ekonomiska teorier slagit rot på allvar. Ivriga ekonomer gör allt för att kapsla in mer eller mindre alla delar av livet med förtrollande och förrädiska formler.

Orsak: En kraftig förskjutning inom ekonomisk forskning, i kombination med en marknadifiering av politikens domäner. Resultatet: En ekonomkår med hybris.

Michael J Sandel, professor i politisk filosofi vid Harvarduniversitetet, djupdyker i Vad som inte kan köpas för pengar i frågan om det egentligen finns någon moralisk gräns för marknaden. Han radar upp ett pärlband med exempel på hur marknaden invaderat allt fler delar av våra liv.

Gräddfiler i vården. Ekonomiska incitament i skolan. Surrogatmödraskap. Företag som hyr ut människor för att stå i kö. Utsläppsrätter. Pris för att bedriva näringsverksamhet. Klimatkompensation. Slutsatsen är att det blivit möjligt att sätta ett pris på tid och köpa sig fri från ansvar och därmed betala för ett gott samvete. Moraliska värden och stigman har helt enkelt ersatts med ekonomiska incitament.

Sandels huvudpoäng är att marknadens utbredning inte kan förklaras av enskilda aktörers girighet, utan ett fundamentalt moraliskt problem i samhället: Ekonomismen.

Den klassiska ekonomins teser om människans rationalitet hamnar i samma fallgrop som den ortodoxa marxismen. Båda ser människan som ett offer för en okuvlig lagbundenhet, oavsett om det är genom determinism eller matematisk stringens. Båda synsätten missar det allra mest grundläggande, nämligen att människan är betydligt mer komplicerad än grovhuggna teorier kan fånga i flyktiga maximer.

Sandel slår hål på myten om att införandet av marknadsmekanismer är neutralt, eller att marknaden i sig är objektiv. För kan vi verkligen säga att preferenser är värdebefriade? Hur ser preferensen för fattigdom ut, eller för hemlöshet? Neutraliteten blir i själva verket en filosofisk dimridå som skymmer sikten för en hierarkisk och statisk människosyn.

Sandel menar att marknaden snarast verkar nedbrytande och att marknadifieringen urholkar tingens själva värde. Analysen lånar drag från Marx idé om att kapitalismen får ”allt fast att förflyktigas”.

Marknadens magiska mekanismer klistrar envist fast prislappar på kollektiva och sociala nyttigheter. Välfärden blir inte längre en medborgerlig angelägenhet, en demokratisk institution, utan en vara bland andra. Shoppa en skjorta ena timmen, en höftledsoperation nästa.

Gary Becker, en av den så kallade Chicagoskolans främsta företrädare, är den ekonom som kanske gått allra längst i försöket att förklara mänskliga beteenden med hjälp av rationella modeller. Enligt Becker går det till och med att förklara kärleken med hjälp av den neoklassiska skolans lockande kurvor. Att gifta sig handlar nämligen inte om passion eller känslor, utan om att nyttan med att vara gift överskrider nyttan med att vara ogift. Möjligen säger det mer om ekonomers kärleksliv än om verkligheten.

Trots ett intressant anslag är Vad som inte kan köpas för pengar alltför upprepande och yvig, med resultatet att innehållet känns ofokuserat och tjatigt. Boken lider dessutom av en undermålig översättning, med slarviga och stökiga meningar som blir som en hinderbana för de tankar och idéer som presenteras.

Men grundpoängen är desto viktigare. Ofta är det svårt att uppfatta varje enskild händelse eller förskjutning som särskilt iögonfallande, men i ett längre perspektiv är marknadsintåget häpnadsväckande. Vi har blivit så vana vid att mäta beteenden i stiliga diagram att vi glömt reflektera över konsekvenserna. Det nyliberala projektet är därför lika mycket en filosofisk som ekonomisk förskjutning – med en kronologi som spänner över erorna Reagan–Thatcher–Clinton–Blair – som reducerar människan till en glorifierad prisskanner.

I slutändan väcker Vad som inte kan köpas för pengar fler frågor än den ger svar. Kanske är det syftet. Behöver vi verkligen ekonomiska incitament för att leva goda, moraliska liv? Om inte, vad är i så fall alternativet?

Daniel Mathisen, journalist.