Timbrohögern sörjer att borgerligheten är obildad och har en instrumentell kultursyn. Vänstern är inte mycket bättre, med sitt ideal om att kultur bör vara uppbygglig.
Vantrivs borgerligheten i kulturen? Det är undertiteln på en ny Timbro-bok, en slags antologi där borgerliga skribenter försöker bena upp vad som egentligen hände.
Varför Fredrik Reinfeldt, vid den tiden svensk statsminister, gav kronprinsessan Victoria en platt-tv i 30-årspresent. Var det i det ögonblicket som Moderaterna blev det stora medelklasspartiet? Var platt-tv:n det slutliga beviset på maktens, och folkets, avintellektuallisering? Hade borgerligheten tappat greppet om kulturen?
Svaret på den sista frågan blir en motfråga: Hade borgerligheten någonsin haft greppet om den? Det andra svaret är ett skadeglatt ja. All borgerlig förlust är en delseger för den andra sidan. Det vill säga min sida.
Den borgerliga synen på kultur är och har varit rådande på kultursidor och bland intellektuella sedan urminnes tider, bokens redaktör Lars Anders Johansson skriver om ”de gamla grekerna” i en sällsynt långtråkig essä.
Det i sammanhanget korta tidsspann där vänsterns kultursyn var dominerande – från, säg, 1960-talets mitt till 90-talets början – var en avvikelse. Det kan vara värt att komma ihåg i dessa tider. För dels finns det en stor grupp apskaft långt ut till höger som föraktar alla kultursidor överhuvud taget. Och så finns det en ungefär lika stor grupp som vill skriva om historien, ta bort ord och skeenden, begrava vårt rasistiska och koloniala arv och ersätta det med annat som den första gruppen föraktfullt fnyser åt som ”politiskt korrekt”.
Och slutligen finns en ännu större grupp som fullkomligt skiter i allt det här. Som ser kultur som något helt och hållet ointressant. Det är den största gruppen.
Boken heter Varken bildning eller piano, efter ett citat av Harry Martinson. I Nässlorna blomma (1935) skrev han ”Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano.”
Under tiden då (den svenska) vänstern dominerade kultursidorna var den det grupp tre som var den största, men nu är det nog grupp två. Och sett till allmänna strömningar på sociala medier, bortom de fysiska kultursidorna och i ”alternativmedier” är det väl grupp fyra.
Det är en rätt sympatisk bok. Den är befriande lite grinigt polemiserande. Den må vara utgiven på Timbro, och dess skribenter må tillhöra borgerligheten såväl politiskt som socialt, men den dagliga debattens ”men du då”-retorik är tack och lov ganska så frånvarande. Det är borgare som på allvar oroar sig över borgerlighetens bristande intresse för sitt kulturella arv.
Vänsterns och socialdemokratins kultursyn är historiskt sett instrumentell, det går inte att komma ifrån. Det går inte heller att riktigt förlika sig med. Detta att individen är underordnad kollektivet på alla plan, även kulturellt, är svårt problematiskt. Det innebär att kulturen måste gynna något, vara uppbygglig. Jag skulle vilja påstå att det är en kultursyn som, inom vänstern och på vänsterns plattformar, gått upp och ned i popularitet genom åren, och att den just nu är väldigt populär.
Den borgerliga drömmen om kultur är däremot konserverande (vill inte riktigt säga konservativ). Låt saker vara det de har varit. Jag håller nog med om det. Det betyder inte självklart att jag vill att saker ska uppfattas likadant som de alltid gjort. Låt Tintin ha varit i Kongo, låt Pippis pappa ha varit negerkung kanske, men omvärdera Hergé och Astrid Lindgren.
Kontextualisera gärna deras verk, glöm inte att placera dem i den tid då de är uppförda och väg in det i bedömningen av dem, men så fort vi börjar peta i det som varit, och göra om det och anpassa det till vår samtid och våra åsikter just nu, så dör en del av oss. Med oss menar jag mänskligheten. Låt deras, och i förlängningen våra, misstag stå kvar, men låt dem inte stå oemotsagda.
För ungefär ett år sedan lärde jag mig att det är skillnad på utbildning och bildning. Så det bildningskomplex jag dragits med sedan jag knappt orkade med grundskolan, som gjorde att jag aldrig förkovrade mig akademiskt, inte ens på gymnasienivå, var egentligen ett utbildningskomplex. Jag var 45 år när jag lärde mig detta. Det var en underbar känsla. Att den kunskap jag ändå snappat upp, i vissa fall sugit i mig totalt, faktiskt hade ett egenvärde trots att jag inte hade högskolepoängen att bevisa den med. Men själva det faktum att jag inte visste skillnad på utbildning och bildning är ju i sådana fall – och det kan tyckas paradoxalt – ett solklart fall av bristande bildning.
Att jag känt mig så kulturellt underlägsen, så obildad, beror på vänsterns instrumentella kultursyn. Att jag inte skaffat mig nog med utbildning för att kunna skriva om, rent av försörja mig på, gamla böcker. Eller operakunskap, eller dramatik.
Det finns, och har kanske alltid funnits, en tendens inom framför allt vänstern att bedöma varje läge som akut. Om vi inte inför sex timmars arbetsdag nu så är det för sent. Vi måste krossa patriarkatet nu. Och det gäller inte bara de stora övergripande frågorna, vi måste även rädda ett alternativt kulturhus nu, vi måste riva ner de här affischerna och sätta upp nya.
Och så vidare.
Något är orättvist och det måste åtgärdas nu och inte sedan. Och vi måste ha en stödgala, vi måste manifestera vårt missnöje, vi måste gå samman.
Det är sympatiskt och empatiskt men det är inte möjligt. Och framförallt gör denna desperation att det knappast finns tid eller plats för eftertanke och fördjupning.
Inom den samtida borgerligheten finns framför allt två dominerande sätt att se på kulturen. Dels de konservativa som tycker att verket är överordnat avsändaren i alla lägen. De tycker att Tintin ska få ha samma plats på samma dammiga bokhylla som alltid för att det har han alltid haft. De tog ton i vårens biblioteksdebatt. Det var de som tyckte att ungdomarna ska väl för själve fan hålla tyst på biblioteken och så är det bara. Det var de som inte såg att ungdomarna inte hade annanstans att vara ungdomar på utan att det kostade pengar.
Den andra sidan är den liberala som inte riktigt vill något alls. I sin iver att säga att allt är tillåtet hinner de inte med något annat. Vänsterns dominerande kultursyn är för tillfället den ordmärkande och, beroende på vilken av alla eftersatta grupper man anser sig tillhöra, fördömande.
Vilken som är mest framgångsrik i sitt opinionsbildande är svårt att säga. Det beror antagligen på vilka en följer och är vän med på sociala medier. Och det kan ju vara vem som helst, då en helt och hållet skräddarsyr sin egen nättillvaro.
Vänstern bytte ut sin kulturdefinition i mitten på 70-talet. I likhet med de borgerliga hade de lutat sig mot det humanistiska bildningsidealet, begränsat till de fria konsterna, men nu började de bli betydligt mer instrumentella och använda sig av den antropologiska definitionen. Det vill säga, den som innefattar hela vårt samhälle och all mellanmänsklig interaktion.
Borgerligheten övergav de humanistiska idealen till förmån för de ekonomiska ett tiotal år senare.
Det är här smärtpunkten finns i Timbros bok.
Jag tycker det är intressant med denna historia, men kan för mitt liv inte se varför den ska berättas om och om igen. Jag tycker det är viktigare att vi återupprättar det humanistiska bildningsidealet, oavsett om vi är borgerliga eller vänster. Jag tycker kulturen, konsten, har ett värde långt större än det futtigt instrumentella.
Alla starka kulturupplevelser har instrumentella effekter oavsett vad konstverket/kulturupplevelsen innehåller i sig. Jag tror till och med att kultur som medvetet försöker vara instrumentell löper stor risk att ha motsatt effekt på mottagaren, om avsändaren inte medvetet riktar sig till de redan troende.
Och någonstans kan en ifrågasätta om avsändaren i sådana fall verkligen håller på med kultur. Kanske är det snarare politik? Men, som Torbjörn Elensky är inne på i sin essä i Varken bildning eller piano, kanske är de här snabba medierna, den snabba och billiga produktionstakten, demokratiseringen av redskapen, helt enkelt en ny definition av kultur som bör placeras in i den humanistiska/borgerliga traditionen?
Debatten som konstnärligt uttryck, sida vid sida med till exempel litteraturen och kritiken av densamma. Kanske är det svårare nu, rent av omöjligt, att skilja på amatörer och professionella?
Och kanske är det något som sker i takt med att redskapen byts ut, att tiden faktiskt accelererar?
Kanske är det så att det som redaktör Johansson fnyser nedlåtande åt som postmodernism, postmarxism och populärkultur är den enda möjligheten att kommunicera på oavsett om det är bra eller dåligt? Min tidigare bild av borgerligheten bekräftas i och med detta fnysande i alla fall. Att nytt är sämre än gammalt. Att det som inte bekräftar förgör. Och så vidare. Reaktionär snarare än progressiv. Och bums, så var vi tillbaka i 70-talets begreppsvärld, och invektiv, igen.
Jag delar i många avseenden den borgerliga kultursynen. Jag tycker konst och kultur – oavsett om den är hög eller populär – bör stå på egna ben, och att den bör ha ett värde som transcenderar såväl samtid som politisk debatt. Jag tror på en konst som visar mig världen på ett nytt sätt. Eller en värld jag inte visste fanns. Dessa världar kan vara verkliga eller overkliga.
Jag tror på trovärdighet och, ja, egentligen inget mer. Jag har inget behov av att bli bekräftad mer än i detta. Jag kan ta in åsikter som inte är mina. Jag kan behålla mina tidigare åsikter även om jag matas med trovärdiga argument om andra och/eller motsatta åsikters överlägsenhet. Jag är intresserad av avsändarens känsloliv likaväl som av hens övriga liv. Jag vill bara att det ska vara trovärdigt.
Jag är också övertygad om att sådana kvaliteter kan återfinnas även i det traditionalisterna föraktar. I popmusik, science fiction, fantasy. Det som skiljer mig från många av författarna till denna bok är att de har sin liberala syn.
De vill att allt ska vara tillåtet och sedan spyr de galla över det tillåtna, i sina tweedkostymer.
Det sticker mig i ögonen när kulturellt bildade människor klagar över bristen på kulturell bildning. Det är prick det som är den liberala/libertarianska/konservativa BORGERLIGA blinda fläcken. Att de tillhör en besutten del av befolkningen, som beklagar sig över de ej besuttna. Som bara letar där de vet sig finna vad de månde leta efter.
Jag delar synen att konst och kultur inte i första hand har, ska ha eller behöver ha en instrumentell funktion. Jag tycker bara det är bra mycket intressantare att (återigen) jämföra och analysera olika punkgitarrister än att (återigen) läsa om Eyvind Jonhsons Krilontrilogi. Och i och med det, med mig själv som empiri, så faller ju en av denna boks premisser: att den borgerliga människans syn på kultur skiljer sig från vänstermänniskans.
Det gör den inte.
Djupdykningen i Black Flags, Dead Kennedys och The Slits gitarristers egenheter och färdigheter är dessutom om något ett bevis på att bildning fortfarande existerar. Eyvind Johnson tillhör säkerligen någon kursplan vid något svenskt lärosäte. East Bay Ray gör det med största säkerhet inte.
Så, borgerligheten i modern tid har verkligen tappat greppet om kulturen. Den kommer aldrig att få den tillbaka.
Mattias Alkberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
