Beiruts alternativa konstscen Ashkal Alwam startade som en protest mot bristen på öppna torg och parker.
I januari gick curatorn Christine Tohmé till Libanons passmyndighet för att förnya sitt pass. Som chef för konstinstitutionen Ashkal Alwan och konstnärlig ledare för den kommande Sharjahbiennalen 2017 är hon en framstående person som överblickar regionens konstliv. På passmyndigheten nekades hon ett nytt pass. Som orsak angavs en häktningsorder. I ett uttalande skrev hon:
»Jag hyser inga tvivel om att dessa anklagelser är direkt kopplade till mitt arbete som chef för Ashkal Alwan.«
Några dagar senare fick Tohmé sitt pass, efter påtryckningar och stor medial uppmärksamhet. Beirut har under de senaste åren varit en självklar plats för den internationella konstscenen, med röster och idéer präglade av självförtroende och visioner som gett resonans långt utanför landets gränser. I dag utgör konsten uppenbarligen samtidigt ett hot för makthavare.
I november förra året trotsade stora delar av den internationella konstvärlden terrorvarningarna och flög till Beirut. Målet var Home Works, en konsttriennal belägen i en gammal möbelfabrik i ett industriområde, anordnad av just non-profit-institutionen Ashkal Alwan. Under öppningen smäller det några kilometer bort i den södra förorten Bourj el-Barajneh och runt fyrtio människor dör. Två Daesh-anknutna självmordsbombare har utlöst sina bomber mitt bland shoppande barnfamiljer och restaurangbesökare. Stämningen bland den tillresta vernissagepubliken förblir spänd de efterföljande dagarna.
Tohmé, som grundade Ashkal Alwan fyra år efter inbördeskrigets (1975 –1990) slut, menar att Beirut alltid varit en plats för experimenterande och att geopolitiken påverkar Libanon på ett särskilt direkt vis. Konflikterna och krigen i Irak, Syrien, Jemen, Palestina och Israel ligger nära inpå. Ashkal Alwan startades delvis för att öppna upp för konstaktioner i semi-offentliga rum, som en reaktion på avsaknaden av torg och parker i staden. Initiativet utvecklades sedan till denna konstinstitution vars golv i lokalen utgörs av gatsten från Beiruts gator, som för att markera: här fortsätter staden.
Medan det självreflekterande och icke-vinstdrivande Ashkal Alwan, liksom många av världens alternativa scener, lever på välgörenhet och bidrag, ur hand i mun, frodas den kommersiella delen av konsten. I bjärt kontrast finns nyinvigda Aïshti Foundation. Det är affärsmannen Tony Salamés senaste projekt: en kombinerad lyxgalleria och utställningshall med våningar som aldrig tycks ta slut och som fyllts med utvalda verk av Salamés privata konstsamling. I de enorma salarna, som badar i ljuset från havet, hänger verk av prestigefulla konstnärer som Willem de Rooij, Klara Lidén, Dan Flavin, Camille Henrot och Gerhard Richter.
Den högpolerade marmorn och de uppradade Ferraribilarna utanför väcker en omedelbar känsla av dystopi och överflöd. Skrytbyggen landar likt rymdskepp ned på en plats som saknar infrastruktur och utan en tanke om hur människorna ska kunna röra sig från en plats till en annan. Att ta sig fram är en mental prövning.
När staden nyligen, till följd av korruption och usel stadsförvaltning, drunknade i sopor och luftföroreningarna nådde nya rekord stod frustrerade konstnärer och aktivister sida vid sida med äldre och barnfamiljer i massprotesterna. Soporna är bara ett av problemen. Varje dag stängs dessutom elektriciteten av i tre timmar och privatdrivna dyra generatorer skapar tillfälligt ljus – och ett fruktansvärt oväsen. Den vackra strandremsan, som fastnat på otaliga fotografier och Beirutskildringar, utsätts för den oreglerade marknadens brutala hand: marken är uppstyckad, privatägd och inhägnad av stängsel.
Vilka stora frågor kan konsten formulera på en plats där alla världens problem tycks sammanstråla? Konstnärers upptagenhet vid det lokala breddar inte bara bilden av Beirut utan fungerar också som ett sätt att föra den politiska konversationen framåt. Visst hotar terrorn, trakasserier från myndigheter och kommersiella intressen ständigt att tysta dessa viktiga röster. Men mitt i ett mörkt och låst läge erbjuder personer som Christine Tohmé ett forum för alternativa sätt att formulera inte bara en verklighet utan en tänkt framtid som fyller de tomrum som uppstår ur bristen på visionär politik.
Asrin Haidari är skribent och arbetar på Tensta konsthall.
Detta är en text publicerad i #2 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
