Mona Masri: Stjärnor i Tehrangeles

Realitygenren som började med ungdomar som festar och sedan tog sig an världsfrånvända rika vita människor omfamnar just nu rika minoriteter, som i Shahs of Sunset. Mona Masri kartlägger den nya trenden: etnicitet säljer.

“When the revolution happened we all had to pick up and flee the old country. We really didn’t get to take our wealth with us”, säger en av personerna i reality-serien Shahs of Sunset. Inne på sin tredje säsong skildrar den rika iranier i Tehrangeles: Beverly Hills i Los Angeles, staden med högst andel iranier utanför Iran.

Tv-serien liknar vilken tv-serie om rika människor som helst, men här utgör den persiska bakgrunden en fond som personerna hela tiden förhåller sig till. Mellan bilder på vattenpipor och sitarer, kebabspett och skvallrande mammor med perfekt manikyrerade naglar vecklar personernas liv ut sig; det gäller att konsumera och vara snygg, att gifta sig – helst med andra iranier –, och pressen att vara framgångsrik (”We don’t work in buildings, we own them”). För att lättare smälta in i USA har flera av dem, vars föräldrar flytt Iran efter revolutionen 1979, förkortat sina långa persiska namn till enklare namn som GG, Sammy och MJ.

Stereotyperna haglar förstås: En TPG, Typical Persian Guy, kan dejta en svensk modell i sex år men dumpar henne för att dagen därpå gifta sig med en persisk kvinna. Döttrarna är persiska prinsessor och sönerna är momma’s boys. Mammorna är hänsynslöst kritiska (”Why you look like a young peasant from the villages in Iran?”). Deltagarna är både muslimer och judar; judiska kvinnor går ner sig efter bröllopet, armeniska kvinnor går i flippflopps. När någon insinuerar att 30-åriga GG är klädd i H&M går hon bärsärkagång och höjer aggressivt sin nasala röst som blivit signifikant för rika LA-tjejer (Kim Kardashian och Paris Hilton låter likadant): ”Im wearing a Diane von Furstenberg dress!” Hur vågar du förolämpa mig! MIG? Man kan tro att hon satt på mycket makt av något slag, var företagsledare eller politiker, men i själva verket får hon alla sina pengar från sin pappa.

I Iran har kritiska röster hörts: Shahs of Sunset är en amerikansk produkt vars enda syfte är att smutskasta iranier. Deltagarna själva säger att de vill visa en mer modern bild av iranier än vad Hollywood visar upp i filmer som Argo.

Trots att serien utgår ifrån samma mall som gett oss serier som The Hills – avpolitiserade skildringar av världsfrånvända, rika människor, som är ganska snälla men också blåsta – så lyfter serien ämnen som tidigare helt saknats i genren: psykologiska effekter av migration (”I’m emotionally homeless, that’s the refugee experience”), att vara bög och riskera dödsstraff i Mellanöstern, och pressen att gifta sig med någon från samma religion, helst från samma hemland.

Shahs of Sunset är bara en i mängden ur den senaste trenden inom reality-tv som tar sin utgångspunkt i de medverkandes etniska bakgrund. Tidigare har en annan serie om iranier i USA sänts, Love is in the Heir om en före detta iransk prinsessa som flyttar till Los Angeles för att bli countrysångerska. Men serien som markerar startskottet för etni-tv är kanske Jersey Shore, om ett gäng så kallade ”guidos”, italiensk-amerikanska arbetarungdomar som mest festade, solade och tränade. Det var tjejer med långt löshår och silikonbröst och biffiga killar med en halv burk vax i håret. Liknande program om asiatiska amerikaner, ryska amerikaner i Brooklyn och judiska amerikaner på Long Island sägs vara på gång.

Varumärket Real House-wives har de senaste åren pumpat fram serier kring rika hemmafruar i Miami (latinas), Atlanta (afro–amerikaner) och New Jersey (italiensk-amerikaner). För den som vill se något ännu mer nischat finns Mob Wives, om fruar till kriminella italiensk-amerikanska män; en slags verklighetens Sopranos ur kvinnornas perspektiv.

Det är en fascinerande vändning från reality-genrens ursprungstanke: att ta vitt skilda människor som ”den ensamstående mamman”, ”den nyktre alkoholisten” och placera dem tillsammans på en liten yta – ett Big Brother hus – för att se vad som händer. Nu träder istället en idé om en kollektiv identitet fram: vad händer om man placerar ett gäng kubanska kvinnor (plus sprit) i ett rum?

Reality-genren anses vara den lägsta formen av underhållning, något kritiker tittar ironiskt på, en guilty pleasure som man känner skam och skuld för att man konsumerar. Men just för att genren har så låg status är den intressant att titta närmare på. Reality-tv:n må vara hatad men den är ledande vad gäller så kallad etnisk mångfald. Etnicitets-realityn skildrar den andre, och flyttar hen från periferin till centrum. Den andre är fortfarande ett objekt; tittaren antas inte komma från samma bakgrund och därför yttras meningar som ”vi iranier är si” och ”för oss iranier är detta viktigt”.

Hur många iranier som inte är terrorister syns i tv? Hur ofta skildras muslimer som inte är fanatiker? Hur många framgångsrika afroamerikanska kvinnor som inte valt assimilering syns?

Det finns en lång historia av stereotypa skildringar av italiensk maffia, svarta betjänter och latinamerikanska bandidos i amerikansk tv. Men det som framförallt kännetecknat amerikansk tv, menar historikern J. Fred MacDonald, är frånvaron av människor som inte är vita. Kärnan i problemet är inte att representationerna varit stereotypa utan att minoriteter inte existerat, och framför allt inte i roller med repliker, menar han. För många minoriteter är reality-skildringarna de enda skildringarna av oss själva och vår egen grupp som existerar.

Etnicitet, hudfärg, ras: vilket ord man än vill använda så är det ett koncept som säljer. I ett mångkulturellt land som USA kan man göra tv-serie om vilka grupper som helst och få tittare. Tävlingar som Idol har annars varit bäst på att visa människor ur olika minoriteter.

Minoritets-tv säljer inte bara, det kostar även mindre. Reality-genren är bland det billigaste tv kan producera. Deltagarna kostar mindre än skådespelare. Inga manusförfattare behövs. Programmen produceras oftast för kabel-tv-kanaler, som är den del av branschen där det finns högst andel medarbetare med minoritetsbakgrund, vilket amerikanska forskare kopplat till att kabelbolagen är de som erbjuder lägst löner och sämst arbetsvillkor. Ju högre status på kanal och program, desto färre medarbetare som inte är vita. Av 1155 privata tv-stationer i USA ägs endast 31 av personer ur etniska minoriteter.

I Sverige kan jag bara tänka på ett program som tagit avstamp i deltagarnas etniska bakgrund: TV3:s satsning Mitt stora feta syrianska bröllop. I det följde vi svenska syrianer och deras planering för ett påkostat bröllop med hundratals gäster. Visst var det ytligt och totalt avpolitiserat, det handlade till största del om konsumtion. På så vis utgjorde deras ”utländskhet” inget hot mot det ”svenska” samhället. De flesta invandrare och barn till invandrare befinner sig i Sverige av politiska skäl: för att de flytt krig, tortyr, revolution och militärkupper, men här var det idel mys. Ändå var programmet nyskapande för svensk tv. De extremt få skildringar av svenskar med invandrarbakgrund som finns präglas annars av kriminalitet.

När Jersey Shore skulle göras i svensk tv dumpades den kulturella faktorn helt. De som söp skallen av sig i Kungarna av Tylösand var vita, svenska arbetarklassungdomar. Kanske vågade produktionsbolaget inte göra ett program om till exempel svenska araber som beter sig som svin? I så fall fattade de rätt beslut, för något som saknades i den svenska versionen av Jersey Shore var en kärlek till sina medverkande. Medan Jersey Shore, originalet, var gjort med värme och glimten i ögat, kände jag som tittare inget annat än avsmak för ”Tylösand”.

Reality-genren har gjort resan från temat ”ungdomar som festar” (The Real World, Big Brother) till ”världsfrånvända, rika vita människor” (The Simple Life) till å ena sidan rika minoriteter, och å andra sidan vita amerikaner med freak-kvalitet som Here Comes Honey Boo Boo (om en sexårig skönhetsdrottning), Swamp People (krokodiljägare i Louisianas träskmark), Duck Dynasty (en familj som säljer ankjägarprodukter), Little People, Big World (kortväxta) samt alla serier om tonårsmorsor som Teen Mom och 16 and Pregnant.

Medieforskaren Mark Andrejevic ser reality-seriens popularitet som ett tecken på att gränserna mellan arbete och fritid suddas ut. I sin bok Reality TV: The Work of Being Watched (2004) skriver han om DotComGuy, en kortvarig internetkändis som ville leva sitt liv online och försörja sig genom att bli sponsrad just därför. Eftersom själva levandet av livet utgjorde programmet som i sin tur drog in pengar så arbetade han hela tiden, skriver Andrejevic.

Liknande tankar framför Jennifer L. Pozner i sin bok Reality Bites Back: The Troubling Truth About Guilty Pleasure TV. Hon menar att tv-program som My new BFF, där deltagarna tävlade om att bli Paris Hiltons nya bästis, förvandlar sociala aktiviteter till professionella. På samma sätt menar hon att kvinnor i ”Real Housewives”-serierna sällan är hemmafruar utan arbetande kvinnor som offrar tid och privatliv för att tjäna pengar genom medverkan i tv-serien som i sin tur erbjuder kändisskap vilket leder till lukrativa sidouppdrag och bokkontrakt, motsatsen till fritid som hemmafrun associeras med.

Tjusningen med reality-genren, att se vanliga människor göra vanliga saker, har urholkats. Klyftan mellan tittaren och den ”vanliga” reality-såpadeltagaren har vidgats och deltagaren som toppar bokförsäljarlistor liknar idag andra kändisar mer än tv-tittaren. Än är kändisar ur minoriteter, personer att spegla sig i, ovanliga i både USA och Sverige. Idealet vore om det fanns skildringar av minoriteter som inte exotiserade men heller inte förnekade reality-stjärnornas bakgrund.

Ett sådant exempel är Keeping up with the Kardashians, om Kim Kardashians Beverly Hills-familj. Deras bakgrund är armenisk men framförallt är de en modern amerikansk familj som är stolta över sina rötter utan att vara fastlåsta i dem. De har vänner med olika kulturella bakgrunder och de dejtar både vita och svarta män, i ett land där så kallade ”interracial relationships” fortfarande kan vara laddat.

Avståndet mellan Shahs of Sunset och Keeping Up with the Kardashians är på så vis stort, men med tanke på att KUWTK är inne på sin nionde säsong och flera spin off-serier lär det inte dröja länge innan gapet mellan hur minoriteter och majoriteten skildras minskar. Tittare finns det i alla fall gott om.

Mona Masri