En teknikfientlig, gammelsossig Tintinfigur. Det låter inte så kul, men ingen förklarar 80-talssverige lika underhållande som Ratte.

Välkommen till medieeran när S-kvinnor ville förbjuda parabolantenner.

Slutet av 1970-talet och början av 1980-talet innebar förändring i det politisk-ekonomiska Sverige.

Landet lämnade en konsensus som präglat tidigare decennier.

Under efterkrigstidens 1950- och 1960-tal hade det etablerats en relativ hegemoni för det svenska välfärdsprojektet, trots dess socialdemokratiska prägel, utifrån dess uppenbara framgång.

Denna politik har med rätta beskrivits som teknokratisk korporativism.

Den ”svenska modellen” förhandlade samman storkapitalet – den svenska industrin – och de mäktiga fackföreningarna, i vad som uppfattades som ett gemensamt projekt.

Utifrån att kurvorna ständigt pekade uppåt kunde mer radikala strömningar inom både vänster och höger ständigt avfärdas som orealistiska och icke-önskvärda.

Ett tecken på djupet i detta samförstånd var regeringsskiftet 1976, då socialdemokratin efter decennier av maktinnehav förlorade valet till den borgerliga så kallade trepartiregeringen, i spåren av oljekris och plötsligt nedåtgående konjunkturer.

Men trots att Sverige bytte till högerstyre förändrades inte politiken särskilt. Trepartiregeringen profilerades mer som mittenpolitik än som högerpolitik.

Men näringslivet ville bryta sig ur den svenska korporativistiska hegemonin.

De nedåtgående konjunkturerna innebar nämligen att denna förlorade sin legitimitet. I stället inspirerades högern av den internationella politiska utvecklingen, som småningom fick namnet nyliberalism.

Och politiken följde efter, inte minst utifrån Gösta Bohmans och Ulf Adelsohns omdaning av Moderaterna, som i allt högre grad slutade vara ett traditionellt konservativt parti och i stället närmade sig dagens liberalism.

Kapitalismen bytte skepnad när tiderna förändrades och det gick relativt fort. Den korporativistiska ”svenska modellen” kritiserades från 1977 med parollen ”fri företagsamhet bra för Sverige”.

Detta innebar förändringar, omdaningar och nya konflikter vilka av många svenskar åren kring 1980 uppfattades som hotfulla, svårförståeliga och oroväckande – framför allt inom den svenska vänstern och då särskilt socialdemokratin.

Den svenska kapitalismen gestaltas av karaktären Hetta von Fasiken, kanske seriens intressantaste person, troligen modellerad på Antonia Ax:son Johnson.

Jag vill påstå att ingenstans skildras denna omvälvning av Sverige bättre än i samlingsvolymen av den tecknade serien Ratte som nu utkommer under namnet Stora boken om Ratte (Galago).

Ratte publicerades veckovis i Aftonbladet åren 1978–1985 och producerades av tecknaren Ulf Jansson samt manusförfattaren Magnus Knutsson.

Deras sjuåriga serieprojekt har sammanställts förtjänstfullt av redaktören Mats Jonsson, vilket är en kulturgärning av betydande mått.

Seriens huvudperson är en svensk Tintin, taxichauffören Gerhard ”Ratte” Rask, boende i Stockholm.

Yrkesvalet var ett genidrag av upphovsmännen eftersom en taxiförare naturligt kan sättas i kontakt med diverse politiker, samhällsprofiler och kändisar (han kör dem i sin taxi) som därmed otvunget och självklart kommenterar samtiden.

Taxichauffören kan ju fungera som terapeut alternativt biktpräst, varför makthavaren i baksätet uttrycker dolda ”sanningar” till Ratte. Ett utmärkt satiriskt grepp.

Till sin hjälp har Ratte ett personlighetsgalleri av biroller, främst Berit Aster (som motsvarar Tintins kapten Haddock).

Berit arbetar till vardags på Slipsverken i Sundbyberg – vilket i Ratte får symbolisera hela den svenska industrisektorn och näringslivet, i all dess föränderlighet.

Berit är även fackligt aktiv och representerar alltså den svenska arbetarrörelsen, mitt i dess identitetskrisande tillvaro under tidsperioden.

Den svenska kapitalismen gestaltas av karaktären Hetta von Fasiken, kanske seriens intressantaste person, troligen modellerad på Antonia Ax:son Johnson.

von Fasiken blir ny vd för gamla Slipsverken, när företaget köps upp av den multinationella storkoncernen Unitie, vilket tydligt signalerar skiftet från nationell folkhemsindustri till globalisering.

von Fasiken tillhör onekligen seriens skurkgalleri. Ändå är det en dubbelbottnad gestalt, som dels har varma känslor för huvudpersonen Ratte, dels är öppen med de villkor hon agerar under: hennes jobb är att tjäna pengar åt sin huvudman, inte att agera moraliskt.

von Fasiken är ingen ondskefull Krösus Sork utan betydligt mer komplex.

Först och främst är berättelserna om Ratte oerhört spännande och roliga äventyrsserier, berättade med fart och rapphet, ständigt interpunkterade med slapstick och elak satir samt ritade med ett schwung som är helt fantastiskt.

Det är helt enkelt kul att läsa Ratte, oavsett vad man tycker om seriens politiska uttryck.

För den nostalgiskt lagde är det dessutom roligt med ett persongalleri bestående av kändisarna från åren runt 1980 – alltifrån brottaren Frank Anderssons raggande på Café Opera till Ronald Reagans och Margaret Thatchers myskonversationer över telefon.

Men där finns även mycket mer.

USA skjuter i hemlighet upp en satellit, som sänder tv-reklam och amerikanska underhållningsserier över Sverige.

Efter ett trevande inlednings äventyr startar serien på allvar i albumet Ratte och slipsfabriken, där både Berit Aster och Hetta von Fasiken introduceras, liksom två återkommande diskurser i serien: oro för samhällsförändringarna samt en uttalad skepticism mot ny teknik, tolkad som djävulskap uppfunnen av den nya kapitalismen.

I äventyret representeras det senare av de livsfarliga robotar som – maskerade till människor – ska ersätta de slipsproducerande textilarbetarna på Slipsverken.

Äventyret bör problematiseras utifrån dess rasistiska framställning av japanen som tillverkar robotarna, i övrigt är det underhållande.

Ratte och Berit lyckas så klart avslöja kapitalismens hotfulla maskiner, samtidigt som denna socialdemokratiska serie ger en antikommunistisk känga till ”tokvänstern” (representerad av skådespelaren Sven Wollter).

Allt slutar med att textilarbetarna köper upp Slipsverken och bildar ett kollektivägt företag, som inte längre ska tillverka ”lyxslipsar”. Ordningen är därmed återställd i välfärdsstaten.

Det efterföljande äventyret är minst lika intressant. USA skjuter i hemlighet upp en satellit, som sänder tv-reklam och amerikanska underhållningsserier (deckaren Kojak syns i bild) över Sverige.

Återigen utmanas alltså det nationella socialdemokratiska svenska av den internationalistiska kapitalismens teknik.

Detta avslöjas dock av Ratte med vänner, vilket leder till order från statsministern: ”Satelliten måste omedelbart avlägsnas. Den kan leda till en våldsam importökning vilket är katastrofalt.”

Sverige saknar dock militär kapacitet att skjuta ner satelliter, varför svenskarna i stället lyckas rikta om tv-signalen mot Sovjetunionen, där Leonid Brezjnev blir störtförbannad över att hans favoritprogram Nygammalt med Bosse Larsson ersatts av Coca-Cola-reklam.

Supermakten i öst skjuter ner amerikanernas satellit och – återigen – ordningen är därmed återställd i välfärdsstaten Sverige.

I dagens medielandskap med gränslös streaming-tv via internet ter sig detta äventyr som en underhållande orimlighet. Men det fick faktiskt en parallell i verkligheten.

År 1987 föreslog det socialdemokratiska kvinnoförbundet via Maj Britt Theorin ett förbud mot privat innehav av parabolantenner, för att skydda svenskarna från reklam-tv.

Detta har av senare tiders högerdebattörer tolkats som uttryck för ett socialdemokratiskt ”DDR-Sverige”, men jag ser det snarare som ett exempel på svensk nationalistisk diskurs under efterkrigstiden, som erhöll bred politisk konsensus: Sverige var bäst och därmed basta.

Men just under Ratte-epoken krackelerade detta och kort därpå började TV3 sända reklam-tv, via London.

Exemplen är många fler ur seriealbumen på dåtidens samhälleliga, sociala och politiska våndor.

Inte minst kärnkraftsdebattens roll i splittringen av svensk vänster under folkomröstningsåret 1980 skildras utförligt (seriens anti-teknokratiska övertygelse landar självklart i ett rungande nej till kärnkraft).

Själv tyckte jag mest om äventyret där Ratte blev syntpopmusiker i London, tillsammans med de sympatiska och implicit homosexuella engelsmännen Beat och Les.

Jag var ju själv syntare och van vid att vår ytterst provocerande klädstil (prydligt kortklippt hår, vit skjorta, stilren slips och kavaj) föranledde 40-talister att kalla oss ”fascister” (som i filmen G där syntbandet ”Nürnberg 47” var nationalsocialister).

Å andra sidan var det ju just provokation mot vuxengenerationen vi ville åstadkomma med våra välfriserade uppenbarelser, efter att punken misslyckats med att provocera och i stället kramats ihjäl av de äldre. Nåväl.

I dag påminner i stället Ratte om – utifrån historikerns horisont – att det bästa källmaterialet angående svunna tiders karaktär, diskurs och mentala verklighetsåtergivning ofta är dess populärkultur.

Det är i spelfilm, tv-serier, romaner, musik och folkliga skådespel eftervärlden får den mest representativa bilden av förflutenhetens landskap. Serieäventyren Ratte bekräftar detta på ett högst njutbart sätt.

Hernrik Arnstad är journalist och författare

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »