Tysklands största nein-sägare

Wolfgang Schäubles hårda nypor har gjort honom mer populär än förbundskanslern. Men denne nejsägare med neddragna mungipor började som ett leende politiskt underbarn.

Sent på eftermiddagen fredagen den 10 juli 2015, när Europas finansministrar packade sina väskor för att resa till Bryssel för det slutliga mötet om den grekiska skuldkrisen, fick ett utvalt fåtal ett överraskande mejl från den tyska finansministern Wolfgang Schäuble.

»Det var tydlig«” menar en av mottagarna. »Det fanns där nedskrivet. Det var grovt. Det var brutalt.«

Mejlet kom efter några månaders märkliga möten med den grekiska vänsterregeringen, som aldrig blev några riktiga förhandlingar, därför att han som bestämde, den 73-årige tyska finansministern, behandlade sin motpart som luft.

Som när grekerna mödosamt mildrat sina förslag på några punkter och Schäuble förklarade att han aldrig sett det papper som alla hans finansministerkollegor hade fått. Eller när han vid ett annat tillfälle sa om ett grekiskt motbud att han inte hade läst det.

För att få i gång riktiga förhandlingar utlyste den grekiska regeringen en folkomröstning den 5 juli, där EU:s senaste bud underställdes väljarna.

Det räckte med att visa en bild på en sur och sammanbiten Schäuble för att 61,3 procent av grekerna skulle säga nej.

Vem kan tro att Wolfgang Schäuble, detta grekiska dramas åldrige nejsägare med nerdragna mungipor, började som ett leende politiskt underbarn?

I vilket annat sammanhang som helst borde en sådan tydlig folklig opinion ha mjukat upp den andra sidan. Men här blev det tvärtom. Ett skäl är att Schäuble och hans finansministerkollegor anser att eurons finanspolitiska regelverk står över demokratiska val. »Val kan inte ändra någonting« är deras återkommande mantra.

En annan förklaring är att ett tillmötesgående mot grekerna riskerade att öppna för en moralisk upplösning, att andra sydeuropeiska länder också skulle börja obstruera mot tyskarnas krav på hårda nedskärningar.

Så fem dagar efter den grekiska folkomröstning skickade Schäuble ett mejl, där han föreslog att Grekland skulle erbjudas en femårig time out från euron. Han slängde också in en idé om att 50 miljarder euro av Greklands offentliga tillgångar skulle konfiskeras och läggas i en fond i Luxemburg för försäljning.   

Båda idéerna var ganska omöjliga. Dels vet ingen om det formellt går att kasta ut ett land ur euron. Dels finns knappast realiserbara statliga tillgångar i Grekland i den omfattning som den tyska finansministern var inne på.

Vad mejlet visade – som en mottagare drastiskt uttryckte saken – var att Schäuble nu tänkte sätta kniven mot strupen på Grekland.

Grekland slapp visserligen att kastas ut ur euron, genom Frankrikes och Italiens motstånd, och att Tysklands förbundskansler Angela Merkel tidigt på måndagsmorgonen den 13 juli desavouerade Schäuble. Men slutresultatet av de nattmanglingar som följde var att grekerna fick betydligt hårdare villkor än dem man folkomröstat om.

Som Süddeutsche Zeitung skrev efter överenskommelsen var denna mer en demonstration av tysk makt än av tyskt ledarskap.

Vem kan tro att Wolfgang Schäuble, detta grekiska dramas åldrige nejsägare med nerdragna mungipor, började som ett leende politiskt underbarn?

Wolfgang Schäuble föddes den 18 september 1942 i Freiburg i Breisgau i sydvästra Tyskland.

Pappan var juridisk skatterådgivare och hade suttit en tid som riksdagsman för CDU, tyska kristdemokraterna. Hans bror Thomas har i efterhand kunnat berätta att Wolf var en usel förlorare, som lämnade fotbollsplanen när matcherna gick honom emot.

Wolfgang studerade juridik och ekonomi och blev jur. dr. 1971. Han gick in i delstaten Baden-Württembergs skatteadministration.

Schäuble hade varit medlem sedan 1961 i Junge Union, CDU:s ungdomsförbund, med flera förtroendeuppdrag.

1972 valdes han in i riksdagen för partiet. Den unge Schäuble, som såg påfallande bra ut, gjordes till ett dragplåster för CDU. I annonserna blickade han mot läsarna med texten: ”Människor som tar på sig stora utmaningar, älskar vi att knyta till oss”.

Det politiska underbarnet avancerade snabbt. 1981-84 var han gruppledare för CDU/CSU.

Schäuble kom därefter ännu närmare makten. Han blev minister för särskilda frågor i Helmut Kohls regering och chef för kanslerskansliet.

1989-1991 fungerade Schäuble som inrikesminister. En av hans tunga frågor var att förhandla med DDR om återföreningen, ett avtal som slöts 31 augusti 1990.

I samband med detta skapades Treuhand, ett statligt företag som privatiserade och sålde av statliga företag och egendom i Östtyskland och gjorde tusentals människor arbetslösa. En modell som uppenbarligen inspirerat Schäuble när han i slutskedet av förra sommarens krisförhandlingar föreslog något liknande för Greklands del, som ett sätt att beta av statsskulden.

Ett skott träffade Schäuble i högra kinden, det andra i ryggen.

Valrörelsen 1990, året för den dramatiska tyska återföreningen, rymde flera våldsinslag. I april hade socialdemokraten Oskar Lafontaine överfallits av en kvinna med kniv men överlevt.

Det var svårt att tänka sig att Wolfgang Schäuble skulle drabbas av ett attentat när han den 12 oktober hade valmöte i det idylliska Offenbach i Schwarzwald. Det här är ett kristdemokratiskt kärnområde med bara 5 000 själar, men långt över 50 procent rösterna i valkretsen. 300 upprymda anhängare av CDU fyllde värdshuset Bruder.

Schäuble var vass mot sina motståndare. Om Lafontaine sa han: ”Om man vill bli kansler men ändå inte rör munnen under Tysklandssången, så är han kanske inte den rätte kandidaten för vår tid”. Åhörarna var extatiska. I publiken satt dock en man som inte applåderade, den 36-årige Dieter Kaufman i svart läderjacka.

När mötet var över, autografer skrivna och Schäuble skulle lämna lokalen, gick Kaufman fram och sköt tre skott från en pistol som han lånat ur sin fars vapenskåp. Ett skott träffade Schäuble i högra kinden, det andra i ryggen, det tredje fick livvakten ta emot.

Kaufman förklarade att hans offer var en inrikesminister som gjort att han upplevt sig vara terroriserad. Han dömdes så småningom till psykiatrisk vård. Läkarna kämpade för Schäubles liv under flera dagar, men till slut repade han sig. Han var dock förlamad i benen av skottet i huvudet Efter bara sex veckor lämnade han sjukhuset i rullstol.

Den 48-årige ministern hade fram till attentatet ägnat varje minut av ledig tid till att röra sig, med tennis, fotboll, promenader. Nu var han tvungen att börja ett andra liv i rullstol.

Hans-Jochen Vogel, en socialdemokratisk förgrundsfigur, har sagt att mordförsöket gjorde Schäuble till en bitter man. Kan så vara, men hans järnvilja bidrog också till att han snabbt var tillbaka.

Att Schäuble ogillade vad Vogel sagt framgår av att han varje gång denne gick upp i talarstolen i riksdagen rullade ut ur plenisalen. Att stiga av politiken var uteslutet för Schäuble. Han var förbundskansler Helmut Kohls närmaste medarbetare, hade dragit ett tungt lass med arbetet med återföreningen och utpekades som partiets kronprins.

Tänkte han fortfarande tanken på att själv ta över? Absolut. I en intervju med Der Spiegel många år senare medgav Schäuble att också han tvekat om en man i rullstol skulle kunna leda landet. Hans aldrig uttalade slutsats var att det nog skulle gå.

För trots sitt handikapp – men kanske också lite grann tack vare det – var han mycket populär i sitt parti.

Ett känslomättat tal i förbundsdagen sju månader efter attentatet markerade en höjdpunkt i Schäubles karriär och inflytande. Han avslöjade då under ledamöternas jubel att Berlin skulle bli det enade Tysklands huvudstad.

I november 1991 utsågs Schäuble till riksdagsgruppens ledare. Några år senare förklarade Kohl att han skulle överlämna kanslerskapet till Schäuble, men först 2002, när euron satt på plats i den kommande valutaunionen.

Men så skulle det inte bli, för CDU förlorade valet 1998. Så Schäuble blev aldrig kansler, däremot ersatte han Kohl som partiordförande, när denne drog sig tillbaka. Strax därefter briserade den så kallade Schwarzgeldaffäre.

Skandalen handlade om framförallt CDU:s men också socialdemokraternas (SPD) lättsinniga sätt att hantera ekonomiska bidrag.

Den tidigare kanslern Helmut Kohl medgav nu att han tagit emot två miljoner D-mark av en privatperson, mot att inte avslöja vem det var. Detta trots att lagen sa att pengar till partierna öppet ska redovisas, om det är så stora belopp.Flera av gåvorna var knutna till stora vapenköp, där en del av de mutor eller smörjmedel som brukar ingå, omvandlats till partibidrag som sedan skickats vidare via vapenhandlaren och lobbyisten Karlheinz Schreiber.

När medierna började granska CDU:s partifinansiering visade det sig att redovisningskraven kringgåtts, bland annat genom att man skapade fiktiva organisationer som officiellt stod för bidragen, detta för att dölja de verkliga bidragsgivarna.

Många gräsrötter i partiet började koka av ilska över Kohls vägran att avslöja vem han fått miljonerna av. Angela Merkel, som vid denna tid var partisekreterare, ringde en dag strax före jul 1999 till Frankfurter Allgemeine Zeitungs politiske reporter Karl Feldmeyer.

”Jag vill ge några kommentarer till dig i din tidning”, sa hon trevande.

”Vad är det du vill säga?” undrade Feldmeyer.

”Jag har skrivit ner det” svarade Merkel. Fem minuter senare fick han ett fax med ett brev adresserat till Kohl, som följande dag hamnade på tidningens förstasida som ett öppet brev.

Det blev ett slags fadermord av denna fram till nu tystlåtna och försiktiga kvinna. I brevet menade hon – som lyfts fram till makten av Kohl, som brukade kallade henne mein Mädchen – att partiet nu måste distansera sig till honom. Vi behöver inte längre den ”gamla stridshästen”, utan vi måste hantera ”den nya eran” själva, skrev hon.

Också Schäuble drogs in i bidragsskandalen. När han i en parlamentsdebatt den här hösten fick en plötslig fråga om han tagit emot partibidrag från Karlheinz Schreiber förnekade han detta, vilket var en lögn.

Angela Merkel insåg att det bara var en tidsfråga innan lögnen skulle avslöjas. Hon kan ha spelat en roll för att Schäuble den 10 januari 2000 erkände att han 1994 tagit emot 100 000 D-mark i kontanter av Schreiber.

I en radiointervju nämnde han att han träffat Schreiber vid minst ett tillfälle till. Detta skapade misstanken att ännu en donation förmedlats av Schäuble.

Kritiken mot honom växte därför inom CDU och inte minst i det bayerska systerpartiet CSU. På partiets hemsida duggade det uppmaningar till Schäuble från gräsrötterna om att avgå. Till slut, den 16 februari 2000, gav han beskedet att han lämnade både som ordförande för partiet och gruppledare i parlamentet. Upplösningen av affären skapade en outplånlig bitterhet mellan Kohl och hans adepter Merkel och Schäuble. Den senare skulle i fortsättningen vägra tala med Kohl och menade att CDU befann sig i sin djupaste kris i historien.

Eftersom kristdemokraternas kongress den 10 april 2000 valde Merkel till ny ordförande har hennes agerande lett till många spekulationer. Ville hon måna om partiet eller om sin egen fortsatta karriär, när hon pressade Schäuble att säga som det var och att lämna?

I vilket fall menar statsvetaren Gerd Langguth, författare till en biografi om Merkel, att utan partifinansieringsskandalen skulle hon aldrig blivit partiordförande och senare kansler.

Underbarnet Schäubles kanslersdrömmar kunde nu avskrivas. Om han haft två liv tidigare, ett före och ett efter attentatet, börjar nu hans tredje liv.

Wolf, den hungrige vargen, ständigt med siktet inställt mot toppen, blir nu mer av en ensamvarg.

Tro det eller inte, men ibland har Schäuble hörts sucka över att han ensam suttit i riksdagen sedan 70-talet: ”Inga finns kvar längre … alla mina färdkamrater är borta”. Få andra politiker i något land skulle stå ut med att sitta år efter år i parlamentet. I dag är det snart 44 år sedan han valdes in. Men Schäuble klagar egentligen inte: ”Politik är fascinerade, jag sysslar alltjämt med det av glädje”, har han nyligen sagt i en intervju.

Fast vad skulle han göra i detta sitt tredje liv?

Först ratades Schäuble av partiet som ny borgmästare i Berlin 2001, och några år senare stoppade Merkel och andra tunga partinamn honom som ny förbundspresident. Detta på grund av alla frågetecken som alltjämt fanns kring partifinansieringsskandalen.

Då beskrevs Schäuble av signaturen Charlemagne i The Economist som ”Europas främsta besparings-ayatollah”.

Först 2005 togs han till nåder igen av Merkel och blev inrikesminister i hennes första regering.Det blev en turbulent tid. Inrikesminister Schäuble föreslog nämligen att man borde undersöka de konstitutionella möjligheterna för staten att hålla misstänkta terrorister inlåsta utan rättegång och att spåra upp och mörda deras ledare.

Inte minst det senare vållade en upprörd diskussion. Anhängare av medborgerliga fri- och rättigheter kallade Schäubles inrikesministerium för Stasi 2.0 efter den östtyska hemliga polisen.

Inrikesministern deklarerade också att han uppskattade USA:s Guantanamo-bas, som ett sätt för samhället att skydda sig mot ”terrorismens barbari”.

De Grönas dåvarande ledare Claudia Roth ledsnade till slut på alla dumheter som ramlade ur Schäubles mun och krävde hans avgång. Ledande socialdemokrater uttryckte oro för att den dåvarande koalitionen CDU/SPD kunde spricka om den hårde och brutale Schäuble fick fortsätta.

Men sådana egenskaper var förmodligen mer eftertraktade sedan den stora finanskrisen brutit ut och ett antal länder i eurozonen hamnat i stora ekonomiska svårigheter. Då utsågs nämligen Schäuble, 67 år gammal, till finansminister.

Några år tidigare hade Tyskland ertappats med att ha mycket större underskott och statskuld än tillåtet i enlighet med EU:s regelverk, regler som landet självt varit drivande för att få fram. Men sedan kom alltså finanskrisen där de flesta europeiska länder inte heller kunde vara laglydiga.

För juristen och ekonomen Schäuble är emellertid regler A och O. Nu skedde en uppstramning. Han såg till att en skuldbroms skrevs in i den tyska författningen, som begränsar regeringens lånemöjligheter men också sätter en grimma på delstaternas skuldsättning.

Schäubles allt övergripande finanspolitiska mål har varit noll i underskott, vad som kallas schwarze null på tysk politikerslang. Till slut triumferade han med att kunna lägga fram en balanserad budget på 299 miljarder euro utan att behöva låna ett öre. Då beskrevs Schäuble av signaturen Charlemagne i The Economist som ”Europas främsta besparings-ayatollah”.

Parallellt med detta har denna ålderman bland Europas finansministrar de senaste sex åren drivit fram hårda regler om budgetdisciplin inom eurozonen, med Tyskland som manade exempel. Man kommer inte ifrån att det funnits en tysk fixering vid Greklands stora statsskuld, trots att Spanien och Irland länge hade ännu mer alarmerade siffror.

En grekisk twittrare skrev för några år sedan när det såg ut som om Grekland skulle möta Tyskland i fotbolls-EM: ”Kommer Tyskland att kräva hur många mål Grekland ska släppa in?”

Det är en bild av att Schäubles krav på grekerna under alla år av krishantering upplevts som ultimativa och oförsonliga. Men det är för enkelt att avfärda att hans hårda nypor i första hand kommer ur ett personligt maktbegär. Schäuble är nämligen den i dag mest tongivande företrädaren för en ordning som kallas ordoliberalism eller auktoritär liberalism.

Vad är ordoliberalism? Ett tyskt ekonomiskt politiskt tänkande som grundlades av en grupp ekonomer i Frankfurt under mellankrigstiden, bland dem Walter Eucken. De utbytte tankar med den österrikiska skolans Friedrich von Hayek, som spelat en stor roll för nyliberalismens genombrott långt senare.

Tysken Hayek var lustigt nog född i Freiburg i Breisgau precis som Schäuble.

Ordo är det latinska ordet för ordning. Läser man bara Wikipedia får man lätt intrycket av att ordoliberalism betyder en ordnad liberalism. Att staten slår fast ett antal regler som ska säkra en fruktbar tävlan, men att kapitalismen sedan får verka fritt innanför de ramarna.

Så långt verkar det vettigt, en slags ”tredje väg” mellan ytterligheterna, laissez faire och sovjetisk planekonomi.

Men ordoliberalism i praktiken betyder mycket mera. Den rymmer en stark betoning på regler och ordning. Här finns en närmast gammaltestamentlig tro på vikten av att bekämpa inflationen.

Att skuldsätta sig är fel och att låna till att investera liknar bibliska synder. En expansiv ekonomisk politik för att häva en lågkonjunktur är djupt förkastlig. Ordoliberalismen är alltså anti-keynesiansk. Detta ekonomiska tänkande spelade en viss roll för den tyska efterkrigspolitiken och den beundransvärda snabbhet med vilket landet hämtade sig från kriget. Ekonomiministern Ludwig Erhard, senare kansler, var i grunden ordoliberal.

Konstruktionen av EU med en politiskt oavhängig centralbank och senare regelsystemet kring euron bär tydliga spår av tyskt inflytande och ordoliberala idéer. Medan kristdemokraterna rätt troget följt det ordoliberala spåret, har de tyska socialdemokraterna vacklat och från tid till annan förespråkat en mer expansiv politik, för att sedan ansluta sig till den rådande sparsamhetskulten.

På senare år, säkerligen under visst inflytande från Schäuble har ordoliberalismen hårdnat, blivit mer ortodox. Man kan nu urskilja vad som närmast kan kallas två fixa idéer:

Den första, tron att man ska kunna spara sig till tillväxt och välstånd.

Den andra, att eliter och teknokrater ska styra och att folkets inflytande över ekonomin ska begränsas.

Det finns flera problem med den första fixa idén. En är att den provats under mellankrigstiden av den tyske kanslern Heinrich Brüning, kallad ”hungerkanslern”. Besparingarna gav ingen tillväxt eller välstånd då och bäddade för nazismens maktövertagande.

Det ser inte ut att funka i dag heller. Tillväxten i Europa stannade av 2011-2013, och har sedan dess repat sig, även om + 1,5 procent inte är mycket att skryta med.

Som Albert Einstein sagt, så är själva definitionen av dårskap att göra samma sak om och om igen, men förvänta sig ett annat resultat. Den tidigare amerikanske finansministern Larry Summers skrev i 2016 i Foreign Affairs att världen hamnat i djup stagnation, orsakad av överdrivet sparande och för små investeringar. Det överdrivna sparandet pressar ner tillväxt och inflation.

Summers menar att trots att ett antal år förflutit sedan finanskrisen ligger inflationen överallt, i USA, Europa och Japan, en bra bit under 2 procent. Utan att han skriver ut det, har förstås Tyskland och Schäuble en central roll i denna globala stagnation.

Den andra ordoliberala idén om att experterna ska styra, helst inte folket, har betytt att regler ska följas till varje pris, även om det visar sig att de inte fungerar. Grekland har av EU:s finansministrar ålagt en politik som ökat skuldsättningen så mycket att landet aldrig kan komma ur krisen.

I alla andra sammanhang brukar man säga att regler visserligen ska följas, men man måste vara beredd att byta ståndpunkt. Den liberale ekonomen John Maynard Keynes manade till pragmatism med att säga ”om fakta ändrar sig, ändrar jag mig”.

Ordoliberalerna tänker helt annorlunda. Att hålla fast vid reglerna är avgörande för en nations trovärdighet på marknaden, menar de.

Av det skälet upprepar kretsen i Bryssel kring Schäuble att man inte ska bry som om allmänna val. Det hjälpte inte att en snabbt sammankallad folkomröstning sa nej till EU:s spardiktat.

Sedan den grekiska vänsterregeringen förra sommaren skendränkts av de andra euroländerna förklarade förbundskanslern Angela Merkel i den tyska riksdagen: ”Ett land kan inte genom ett nytt val byta europeiskt kontrakt. Vi är en sammanslutning som bygger på lag”.

Det finns över repliker som denna en auktoritär ton. Men måste inte ett europeiskt samarbete som vill överleva, i en tid när demokratin hotas, bygga mer på dialog än på ordergivning? Wolfgang Münchau har i en av sina krönikor i Financial Times beskrivit en närmast total låsning i tyskt ekonomiskt tänkande:

”Regeringen är ordoliberal. Oppositionen är ordoliberal. Universiteten lär ut ordoliberal ekonomi”. Den ekonomiska politiken i världen utanför Tyskland bli därför nästan som ett annat universum, menar Münchau.

Han överdriver naturligtvis en del. Men för att förstå den auktoritära liberalismen är det viktigt att inse att den inte bara är tankar som drivs av akademiska testuggare eller fantasilösa politiker, utan har en stark folklig förankring i Tyskland.

När länder skuldsatt sig eller bankirer strött för många lån omkring sig, har Angela Merkel offentligt lyft fram de swabiska hemmafruarna i södra Tyskland som föredöme, just för att hon menar att dessa inte kan tänka sig att skuldsätta sin hushållsekonomi.

Det är egentligen inte Grekland som ska kastas ur ut euron, utan Tyskland

Att liknelsen är orimlig, eftersom en offentlig ekonomi ger helt andra friheter att agera än en hushållsekonomi, är ingen invändning som biter på Merkels åhörare. Tyskar brukar med viss hetta avvisa tanken att det finns ett samband mellan att ordet Schuld kan betyda båda en ekonomisk skuld och att man är skyldig till något moraliskt tvivelaktigt. Men det är ändå ingen tvekan om att tysken i gemen ogillar skuldsättning. Så Schäuble har nog stora delar av tyska folket med sig. Men har han Europa med sig?

Det är påfallande vilket genomslag tysk lag och ordning i finanspolitiken fått på de andra euroländernas finansministrar. Att en del av dem är socialdemokrater har inte varit något hinder

Den hårda medicin för Europa som ordinerats av finansdepartementet i Berlin har dock inneburit ett betydande folkligt motstånd. Tidningar i länder som drabbats har ibland publicerat tarvliga fotomontage av Merkel och hennes finansminister i nazistuniformer. Så Schäuble har tvingats ge sig ut i spalterna och hävda att Tyskland inte vill ha ett tyskt Europa. I en artikel i The Guardian för ett par år sedan skrev han att det finns en återhållsamhet i den tyska politiken gentemot omvärlden, som en reflex av historien.

Det ligger någonting i det. Framförallt är det en bild av Tysklands roll i Europa på 50- och 60-talen. Man undvek att höja rösten, för att inte framkalla minnesbilder av det totalitära förflutna. Men tyskarna behöver numera inte heller höja rösten.

Man kan nämligen koppla greppet på de andra euroländerna i kraft av den styrka som det stora överskottet i den tyska handelsbalansen, motsvarande 7,5 procent av BNP ger. Det skapar en press på Tysklands grannar eftersom man finns i en valutaunion med en gemensam växelkurs.

Det stora tyska handelsöverskottet vältrar över en börda på länderna med stora underskott i handeln, tvingar dem att sänka löner och annat smärtsamt för att klara konkurrenskraften mot jätten i norr.

Det är därför som några ekonomer – halvt på skoj, halvt på allvar – kunnat hävda att det egentligen inte är Grekland som ska kastas ur ut euron, utan Tyskland, därför att det blivit för mycket av storebror och ängsliga småsyskon.

Schäuble vill också komma undan kritiken för att stå för tyska intressen genom att framträda med drömmar om ett djupare integrerat Europa.

Hans plan består av två delar. Dels att EU inrättar en ekonomisk superkommissionär med rätt att lägga in veto över de enskilda ländernas statsbudgetar. Men också att vi får ett Europaparlament som bara består av valda från euroländerna, men inte från till exempel Sverige.

Yanis Varoufakis, som under några månader 2015 var grekisk finansminister, menar i sin bok om eurokrisen att den tyske finansministern med förslagen ytterligare vill inskränka de enskilda ländernas suveränitet. Eurogruppen av finansministrar, där alla viktiga ekonomiska beslut fattas och där Schäuble har en dominerande roll, existerar ju inte i den europeiska författningen. Inga protokoll förs och ingen kan i efterhand ställas till ansvar, som brukar vara möjligt i demokratier.

Får vi till detta en ekonomisk superkommissionär, menar Varoufakis, kan denne knappast nöja sig med att säga ja eller nej till ländernas budgetar. Ska det vara någon mening med uppgiften, måste han också föreslå hur budgetarna ska se ut. Den sista resten av nationell suveränitet ser därmed ut att försvinna.

Eftersom det parlament av eurostater som Schäuble vill inrätta inte ska få någon lagstiftande makt är det, enligt Varoufakis, mest att se som ett sätt att legitimera det bortfall av suveränitet som ska ske. Med målet om en tydligare skiktning av Europa i ett A- och B-lag. Den tyske finansministerns europeiska vision är alltså inget nytt. Det är dagens svältpolitik, som han dragit ut i tangentens riktning.

Nu finns det röster i debatten, framförallt bland icke-tyska ekonomer, som förordar motsatsen, en expansiv ekonomi. Till och med en av finansmarknadens största aktörer, det amerikanska investmentbolaget Pimcos VD krävde häromåret europeiska ekonomiska stimulanser.

Det finns en djup klyfta mellan tysk och anglo-amerikansk syn på ekonomi och den klyftan har vidgats väsentligt under åren av eurokris.

Sebastian Dullien på European Council on Foreign Relations menar rentav att det betytt att Tyskland tankemässigt ”kopplat loss” från resten av världen.

En dag tröt amerikanarnas tålamod. I oktober 2013 publicerade USA:s finansdepartement en rapport som i klartext drämde till Tyskland, anklagade landet för ett exportera ekonomisk stagnation till resten av eurozonen, något som också dämpar den globala ekonomin. Berlins svar nästa dag girade runt huvudfrågan, fixeringen vid besparingar:

”Tyskland har inga obalanser som måste korrigeras. Tvärtom den innovativa tyska ekonomin bidrar på ett markant sätt till global tillväxt…”

En ekonomisk världsbild står mot en annan. De ledande amerikanska ekonomerna och deras kollegor på finansdepartementet lider inte av någon besparingsnoja. Problemet är att de stimulanser USA försöker sig på inte får någon större effekt, eftersom tyskarna och eurozonen är en bromskloss.

Skräckscenariot är om den tyska modellen, att med hjälp av stora handelsöverskott kunna diktera nedskärningar i grannländerna, utvidgas till att drivas av ett samlat Europa. Då skulle allt hopp i USA och resten av världen om en kraftfull ekonomisk återhämtning efter finanskrisen aldrig kunna infrias.

Schäuble är alltså överallt ifrågasatt och han trivs med det. Men Angela Merkel skulle i dag inte komma på tanken att peta honom. Med sin rullstol, sin hårdhet och sin sparsamhetsnit är han populär ute bland väljarna. Under en längre sjukperiod 2010 vägrade Merkel att acceptera att Schäuble trädde tillbaka.

Fortfarande finns dock en distans mellan honom och förbundskanslern. De titulererar varandra med Sie, inte med mer familjära uttryck. Men lojaliteten mellan han som aldrig blev kansler och hon som blev det, kan komma att ställas inför nya påfrestningar framöver.

Vad gäller flyktingströmmens kostnader tenderar nämligen Schäuble att bli en Tjalle Tvärvigg som hotar sammanhållningen i koalitionen CDU/SPD. Kostnaderna är ännu så länge en spottstyver för detta rika land. Till detta kan Tyskland knapra av ett budgetöverskott på 12 miljarder euro. Men efter ett par år blir det kärvare. Så ska Tyskland låna? Höja skatten?

Finansministern utesluter båda möjligheterna, mycket eftersom hans hela tänkande bygger på balanserade budgetar. Han hoppas kunna täppa till hålen genom att skatteinkomsterna automatiskt ökar och att man sparar på andra delar av budgeten. Men är inte flyktingarna långsiktigt en ekonomisk tillgång? Så argumenterar andra, som menar att Tyskland under Schäuble närmast pavlovskt reagerar med besparingar som svaret på alla frågor.

Under februari 2016 flammade emellertid en öppen diskussion upp mellan koalitionens två partier, SPD och CDU.

Socialdemokraten Sigmar Gabriel krävde en välfärdsoffensiv för att kunna möta motståndet mot flyktingmottagandet. Att ha budgeten i balans är inte något heligt. Det behövs också ett solidaritetsprojekt för den egna befolkningen, menade han. Schäuble svarade att det var ett slöseri med medkänsla, om tyskar som inte har det lika illa ställt som de nyanlända ändå skulle ges samma hjälp som dem.

SPD:s vice i Niedersachsen, Stephan Weil, menade att Schäuble inte förstått vad det handlar om. Flyktingmottagandet är ett nationellt projekt och kommer att kosta pengar: ”Men man får inte ge intrycket att vi vill låta de svagaste i samhället betala för det”.

Men Schäuble höll fast vid sin kamerala linje: Om allt ska prioriteras, prioriterar man ingenting.

Man kan säga att den tyska debatten påminner en smula om den svenska, men med en skillnad. Där den svenska finansministern Magdalena Andersson för att klara välfärden både för svenskar och nytillkomna till slut pressats till att börja låna och höja underskotten står Schäuble fast. Nein, nein och nein med nerpressade mungipor.

I mitten på november förra året beskrev Schäuble den stora flyktingströmmen som en ”lavin”. Han fick mothugg av företrädare för socialdemokraterna som sa att människor i nöd inte kan liknas vid en naturkatastrof. Steffi Lemke från De Gröna gissade att Schäuble med sitt ordval ville markera att han kunde tänka sig att efterträda Merkel, om hon skulle avgå som en följd av hennes sviktande opinionssiffror.

Han är väl i dag med sina 73 år för gammal för att bli kansler, men hans hårdhet ligger i tiden. Den tyska debatten har på bara några år snabbt vridits flera varv högerut.

Det är en hisnande tanke om den åldrade vargen från Freiburg skulle sluta sitt tredje liv med att, mot alla odds, ändå bli förbundskansler.

Björn Elmbrant är ledarskribent på Dagens Arena och författare

Detta är en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!