Det här stycket av Karl Marx tycker jag är något av det vackraste han skrev:
»Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium. Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är. Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman.«
Skönheten ligger i att Marx kritik inte är ett avslöjande utan att det bygger på tillit. Den tilliten består av tre delar: en tro på att världen är vacker – där finns levande blommor, en tro på att människan inte skulle behöva tröstas för sina kedjor – hon skulle kunna vara fri. En tillit till att det går att göra distinktioner; det går att säga att det finns något som kan kallas äkta och någonting som kan kallas falskt, någonting bättre och någonting sämre.
Marx skiljer ju här på å ena sidan »folkets illusoriska lycka« och å andra sidan dess »verkliga lycka«; han skiljer på å ena sidan »de imaginära blommorna« och å andra sidan »den levande blomman«. Och, det viktigaste, en tillit till människorna.
Marx tar sig rätten att säga till folk: det här som ni tror på är illusioner; det ni håller för sant är inte sant. Han tar sig rätten att säga att han vet bättre. Men ser ni sättet han gör det på? Han avfärdar inte den som enligt honom har fel genom att säga att hen är dum i huvudet. Att hen är korkad och borde veta bättre. Han riktar sin vrede inte mot den individ som tror, utan han riktar sin vrede mot den värld som är så eländig att individen behöver tron.
Det är en stor skillnad. Marx skulle ha kunnat kritisera uppifrån och ner; en person som var akademiskt utbildad, lärd och beläst och kom från medelklassen och som sa till det outbildade religiösa folket att ni är dumma för ni hyser illusioner som inte stämmer överens med verkligheten.
Men han gör inte så. Han frågar sig i stället: vad är det i världen som gör att människor hyser dessa illusioner? Marx säger inte till sina motståndare att » jag vill inte ha med er att göra, det finns en absolut skiljelinje mellan oss – för ni är irrationella och jag är rationell«, utan han letar upp det som är gemensamt för »folket« och honom, nämligen världen vi alla lever i. Det är den världen som måste förändras för att människor inte ska vara i behov av sin irrationalitet.
Tilliten till människor, till de många, är faktiskt absolut nödvändig om man är demokrat.
När vi i dag förskräcks över Sverigedemokraternas växande väljarskara finns det kanske en strategisk lärdom att dra av det här citatet, så här dryga 150 år efter att orden skrevs? Den lärdomen skulle i så fall handla om just tilliten till människor. Kanske borde vi inte dra den där absoluta skiljelinjen mellan oss och dem och säga »ni är dumma i huvudet, jag vill inte ha med er att göra, ni är Sverigedemokrater och jag röstar på nåt av de normala partierna«, utan i stället tänka »vad är det i den här världen som måste förändras för att människor inte ska vara i behov av sin rasism?«
Om vi ger upp om de människor som inte hyser likadana åsikter som vi och säger »ni är onda, och eftersom ni är det kan ni inte förändras; det är inte världen som gör er onda utan ni bara är det« – då saknas tilliten till människor. Men tilliten till människor, till de många, är faktiskt absolut nödvändig om man är demokrat. Man kan bara tro på demokrati, folkstyre, om man tror att människor är helt okej varelser. När de börjar bete sig som idioter bör man tänka att det har blivit något fel – inte på dem utan i världen.
Ett produktionssätt, en ekonomi, som bygger på tävling och där människors värde knyts till prestation och konkurrenskraft föder både en längtan efter ett annat, absolut värde – jag är äkta svensk och det kan ingen ta ifrån mig – och en vilja att minska antalet konkurrenter – kom inte hit och ta mitt jobb. Förändra världen och du förändrar människor.
Av Nina Björk
Detta är en text publicerad i #5 2016 av Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
