Kampen mot kapitalism och för socialism riskerar att bli en avslutad historia. Där står vi nu. Men vi kan fan inte stå kvar här i morgon.
Så här ser mitt politiska liv ut just nu: jag backar dag för dag. Mina anspråk är inte större än att de ryms på en bruten lillfingernagel. När jag såg en kille i en t-shirt med texten »15 miljoner – dem ska vi ha!« visste jag – fast det var första maj – att han inte avsåg att på politisk väg omfördela de svenska storföretags vd-löner som nu i genomsnitt är lika höga som 66 undersköterskors. Killen sålde såklart lotter; kanske är det din tur nu.
Jag tillhör en vänster som slutade drömma sina egna drömmar – och nu plötsligt måste drömma andras.
Jag tillhör en vänster som slutade drömma sina egna drömmar – och nu plötsligt måste drömma andras. En vänster som slutade gå framåt – och nu plötsligt måste gå bakåt. Det vi trodde var vunnet – anställningstrygghet, konflikträtt, asylsökandes rätt att få sin sak prövad, en offentlig sektor utan vinstintressen, en icke-segregerad skola – var inte vunnet.
Den stora vänsterkraften i svensk politik de senaste hundra åren har varit socialdemokratin. Det var en kraft som inte kunde, eller ens ville, upphäva kapitalismen. Men den kunde, och ville också länge, agera bromskloss. Kapitalism som produktionssätt – det vill säga varuproduktion i syfte att uppnå vinst på en marknad där produktionsmedlen inte är i gemensam utan privat ägo – är som den är, oavsett vilken politisk ideologi som styr överbyggnaden. Dess grund ändras inte, men det spelar ändå roll om den politiska makten vill vara en mot- eller medmakt till den ekonomiska makten.
En socialdemokrati som slutar att vara en motmakt står inte kvar på erövrad mark – den förlorar terräng. En socialdemokrati som inte rör sig framåt mot det socialistiska målet – jämlikhet och en utökad demokrati som även innefattar ekonomin, produktionen och arbetsplatserna – bevarar inte det nuvarande, som vi kunde gilla eller ogilla, utan förändrar det.
Lämnad åt sig själv, utgörandes the only game in town, kommer kapitalismen alltid att öka klyftorna mellan de som har och de som inte har, kommer den alltid att leta nya marknader att göra vinst på, ta mer och mer för egen del och lämna allt mindre åt de människor vars arbetskraft man köpt. Lämnade åt sig själva kommer de stora aktie- och kapitalägarna ta varje chans att öka takten i produktionen och kasta bort de händer de nyss behövde – men eftersom de ändå aldrig kan vara utan det arbete som skapar deras vinster så kommer kraven på enklare jobb, lägre löner, mindre trygghet och färre rättigheter på arbetsmarknaden.
Rastlöst, gränslöst jagar kapitalismen möjligheter att expandera, flyttar den arbete dit den vill, flyttar den arbetare dit den vill, flyttar den pengarna och makten dit den önskar. Hjulen snurrar, snurrar! Människor? Vet inget om dem. Vet inget om dem.
I dessa krafter virvlar vi runt, anpassar vi vårt liv efter deras önskemål, får ett arbete, blir av med det, rings in, rings ut och jagar förtvivlat ett innanförskap, en värme längst där inne vid härden, en trygghet, en plats att andas ut. Och om någon säger »jag kan tygla denna drake; jag kan ge dig ett värde«? Sant eller inte – den vinner.
Socialdemokraterna slutade säga så. Någon annan sa det.
Och nu står vi här. Nu står vi här och måste välja mellan Clinton och Trump, Macron och Le Pen, mellan å ena sidan de politiker som vill lägga asfalten på kapitalets väg så att tävlingen kan löpa utan hinder, »vem vinner?«, konkurrensen är öppen för alla, men bara några få kammar hem priserna – och å andra sidan de politiker som vill ha färre tävlingsdeltagare och som vill ge vissa ett försteg baserat på hudfärg, religion och tid i landet. Nu står vi här och måste välja mellan sjukdomen och symptomen.
Ser ni vad som håller på att hända, kamrater? Vi håller på att försvinna.
De politiker vi väljer mellan må vara oense om mycket, men om ett är de ense: livet är en kamp, tillvaron en tävling och några måste offras på vägen. Den oduglige, den inkompetenta, den som saknar driv och framåtanda – eller den med ett visst pigment, en viss religion, en viss härkomst. Ingen av dessa politiker är systemhotande om vi ser systemet som uppbyggt kring själva tävlingen.
Ser ni vad som håller på att hända, kamrater? Vi håller på att försvinna. Kampen mot kapitalism och för socialism riskerar att bli en avslutad historia. Där står vi nu. Men vi kan fan inte stå kvar här i morgon.
Låt mina sista ord i tidskriften Arena bli en vädjan: socialdemokrater, ta tillbaka er kompass, bygg er egen väg!
Av: Nina Björk
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
