Nina Björk: Vänstern måste förstå – inte förkasta

I Sverige lever vi i dag i en högervärld mer än vi gjorde för fyrtio år sedan. Vi vet alla vad som har hänt i form av privatiseringar, vinster i välfärden, ökade löne- och förmögenhetsskillnader, hårdare krav på arbetslösa och sjukskrivna, sänkta ersättningsnivåer. Och om den konkreta värld vi alla lever i på det här sättet går högerut så borde det inte förvåna oss om även den världsbild vi alla gör till vår tenderar att bli mer färgad av högerns föreställningar om vad en människa är, om hur vi når kunskap, om vad som är värdefullt i livet, om hur vi bör bete oss. Materiell värld och ideell världsbild brukar sammanfalla, även om världen ofta förändras innan världsbilden gör det.

På vissa områden ser jag tendenser till en sådan förskjutning i vänsterns idévärld. Jag tänkte till exempel på det när jag läste en krönika i tidningen ETC av Maria Sveland, där hon beklagade vänsterns vilja att förstå de människor vars åsikter och beteenden vi ogillar. ”Jag är less på den överdrivna förståelsen, den som gränsar till överacceptans och som just nu slukar miljarder människors energi och tid”, skrev hon och exemplifierade med försöken att förstå Trumps väljare, eller varför våldtäkter sker.

Ja, det där med att vilja förstå den som i ens egna ögon handlar felaktigt är ju en gammal vänstertradition. Ofta har den viljan mötts av kritik från högern – att förstå är att ursäkta, att förringa, fick vi till exempel veta när vi letade efter orsaker till attackerna mot World Trade Center den elfte september 2001. Vissa högerdebattörer tyckte att när någonting är fel ska man inte förstå, utan förkasta. Bara så blir avståndstagandet tillräckligt stort.

Om förkastandets företräde framför förståelsens är ett område där en traditionell högerinställning blir märkbar inom dagens vänster, är ett annat sådant område synen på individen. Vänstern har ofta velat förstå individen som i vid mening formad – av sina uppväxtförhållanden, av samhälleliga och ekonomiska strukturer, av kultur och ideal i den värld hon lever i. Det är därför vi har kunnat använda begrepp som ”falskt medvetande” eller tala om ”skapade behov”, som vi har kunnat påpeka att olika ”fria val” kanske egentligen inte är så fria. Vi har till exempel kunnat fråga oss hur fria de kvinnor verkligen är som väljer att bejaka det som samhället i olika tider har associerat med ”kvinnlighet”, från korsettbärande till plastikkirurgi. Högern har i högre utsträckning sett individen som fri och opåverkad, som suverän skapare av sig själv, sina egna drömmar och sitt eget öde.

Även detta håller på att förändras, även vänstern börjar se individen som en fri och egen skapare, vars världsbild, erfarenhetstolkningar eller olika val man inte ska argumentera emot. Den moral som finns kvar inom vänstern blir mindre ”så här tycker jag och nu ska jag försöka få dig att också tycka så” och mer ”så här tycker jag och om du inte håller med mig tar jag avstånd”.

I ett sådant klimat blir själva viljan att påverka vad andra tror på, vad de håller för sant och vilka ideal de bär på lätt misstänkliggjord. Att vilja påverka andra ses antingen som brist på respekt för dessa andra eller helt enkelt som ett hopplöst försök att omvända de oomvändbara. Om högern en gång sa ”sköt dig själv och skit i andra” säger vänstern ”sköt dig själv och ta avstånd från andra”.

Måste tendensen att vänstern tar över högerns förhållningssätt i fråga om förståelse för felaktiga handlingar eller i synen på individen vara fel? Att påstå att någonting är fel för att det är eller har varit ”höger” – är inte det att argumentera utifrån etiketter i stället för innehåll? Jo. Så låt det vara öppna frågor: är det bra att sluta söka förståelse för människors handlande? Är det bra att se individen som fristående från och oberoende av kultur och samhälleliga ideal?

Jag tycker inte att det är det. Jag tycker att vänstern ska behålla det som traditionellt har varit vår inställning i dessa frågor. 

Av Nina Björk