Nina Björk: Vänstern piper jobben först

Därför har vi problem med den utopiska liberalismen. Vi drömmer inte om vinnare och förlorare. Läs Nina Björks krönika från nya numret av Magasinet Arena.

Friedrich Engels hade en gång i tiden problem med den utopiska socialism som enligt honom lät sina fria fantasier skymma sikten för de historiskt-vetenskapliga lagarna. I dag har vi i stället problem med den utopiska liberalismen.

Denna kan enklast sammanfattas som ”individuell position efter individuell prestation”. Problemen är av två slag. För det första: utopin presenteras som vore den redan förverkligad. När så verkligheten kommer med sina statistiska rapporter om hur klass, kön, sexualitet och etnicitet fortsätter att vara hindrande faktorer i enskilda människors liv kan därför dessa rapporter enbart bemötas med en lista över undantag. Se på den arbetartjejen, kvinnan, invandrarkillen, flatan – hen har minsann lyckats ta sig ända upp till toppen!

Men eftersom strukturerna inte längre är av juridisk karaktär – det föreligger ju inte längre några uttryckliga förbud mot att vem som helst kan arbeta med eller äga vad som helst – kommer det naturligtvis alltid att finnas sådana undantag. Det avvikande kan dock aldrig vara ett argument mot den generella strukturen, bara mot den absoluta lagen.

Ändå torde envisheten i förnekandet av att den liberala utopin är just en utopi, och inte en verklighet, inte förvåna. Den här utopin om vårt liberala samhälle måste helt enkelt stämma för att vi ska kunna vara de vi säger oss vara, för att vi ska kunna tro på det vi säger oss tro på: alla människors lika värde. Sedan åtminstone 1700-talet har människor påståtts födas fria och jämlika. Ändå ökar klyftorna mellan människor, mellan de som har och inte har värde, pengar, makt och inflytande över samhälle och över egna liv. Att erkänna diskrepansen mellan utopi och verklighet är nödvändigt. Men förstås omöjligt om man tror att utopin redan är verkligheten.

Det var det ena problemet med den liberala utopin. Det andra är att vänstern tvingas ägna så mycken kraft åt att påvisa just verkligheten för drömmarnas liberaler – så mycken kraft att vi glömmer vår egen utopi. För vi drömmer ju egentligen inte alls den liberala drömmen om individuell position efter individuell prestation; vi drömmer inte om den sjysta tävlingen där alla deltar på lika villkor och där målet är att den presterande skomakaren ska lämna sin läst och springa om alla andra – vi drömmer inte om vinnare och förlorare.

Den radikala vänsterns utopi ser annorlunda ut: en värld där villkoret för var och ens självförverkligande är villkoret för allas självförverkligande. Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga. Ingen tävling, inga hierarkier, ingen uppdelning i mäktiga och maktlösa. En värld där människan är sitt eget mål.

Vi låtsas inte att denna utopi är verklighet här och nu, vi ljuger inte. Vårt problem är snarare det motsatta: vi drömmer för lite. Utopier om en underbar framtida verklighet är viktiga för synen på nuet. De anger en riktning. De får oss att se när vi är på fel spår. Om vi förlorar utopin ur sikte riskerar vi att gå vilse i nuet.

Och om vänstern ägnar sin kraft åt att visa att den rättvisa tävlingen, det vill säga det liberala samhället, inte är rättvis – riskerar vi då inte att målet för oss, till och med för oss, verkar vara en tävling men på lika villkor?

Jag har ofta just denna känsla, att vänstern går vilse i ett nu definierat av motståndarna. De är ju så starka och de måste bemötas, de utopiska liberalerna, rasisterna, privatiseringsförespråkarna. Och i den motståndskampen förändras vänstern själv, långsamt, osynligt: blir vi små och rädda, blir vi realister – så till den grad att det enda vi till slut kan pipa fram är ett ”jobben först”.  Vi har glömt riktningen, vi har glömt målet, utopin. Men det är dit vi måste tillbaka, det är där historiens samlade vänsterhjärta klappar, det är där vi hittar vårt mod.

Nina Björk

Är du intresserad av kultur, politik och idédebatt? Läs Arena. Prenumerera här »