Obamas persona

De som undrar över Obamas hökaktiga utrikespolitik har inte förstått vem han egentligen är.

Obama utlovade en rad radikala förändringar av amerikansk utrikespolitik om han skulle vinna valet 2008. Men 2013 är Guantanamo fortfarande öppet och det kommer ständiga rapporter om att fångarna utsätts för inhuman behandling där och i andra fängelser i världen med amerikansk insyn.

Kampen mot terrorismen har visserligen fått en förändrad karaktär men det förs fortfarande med såväl orättfärdiga som olagliga metoder.

Obamas nya utrikespolitiska team ”Biden-Kerry-Hagel” som tillsatts efter valet 2012 ansluter sig till Obamas tidigare progressiva idéer. De har identifierat en multipolär värld där USA på ett nytt och komplext sätt är mer beroende av andra. De delar dessutom den utmanande uppfattningen att USA:s utrikespolitik inte sällan varit kontraproduktiv, att militärbaser inte alltid är lösningen för att skapa stabilitet och ordning, att andra länder ska få bestämma över sina egna livsvillkor, samt att ett entydigt stöd för Israel inte gynnar amerikanska säkerhetsintressen.

Trots detta ser vi inte heller efter valet 2012 någon större tendens till en faktiskt förändring av de utrikespolitiska strategierna.

Men ett annat och viktigt skäl till att Obama inte levererat vad han lovat kan förklaras av hans egen politiska persona. Hans personlighet är nämligen en kritisk faktor. Om Obama hade haft modet att hålla fast vid sin egen övertygelse om att etablerade strukturer bör utmanas, så hade han, i synnerhet med dagens förändrade omvärldsmiljö, kunnat göra det och aktivt söka stöd för detta såväl bland grupper i USA som i omvärlden.

Till skillnad från President George W. Bush, som varken drevs av konsensus eller konfliktskygghet, har Obama vare sig en klar ideologisk kompass, tydligt styrande principer eller en politisk instinkt som tillåter honom att direkt och proaktivt konfrontera sina politiska motståndare. Han tenderar i stället att enbart tackla mindre politiskt laddade frågor eller hantera kontroversiella frågor när externa element antingen har skapat ett politiskt manöverutrymme för honom att göra så eller har tvingat honom till det. Att leda i bakgrunden är inte bara ett utrikespolitiskt koncept för Obama – det är Obama i ett nötskal.

Hans inställning till möjligheterna för politisk handling uttryckte han själv i sitt tal i Jerusalem den 21 mars i år där han uppmanade åhörarna att sätta press på sina politiker att ta risker. Hans uttalande: ”speaking as a politician, I can promise you this: political leaders will not take risks if the people do not demand that they do. You must create the change that you want to see”, tolkades i vida kretsar som ett försök att uppmuntra israeliska medborgare att sätta tryck på premiärminister Netanyahu att ta risker för freden med palestinierna.

Men detta var även en spegling av Obamas eget politiska DNA. Han tar nämligen inga risker om han inte tvingas till det. Eller annorlunda uttryckt, Obamas ledarskap är inte att proaktivt ta tag i känsliga frågor och leda opinionen mot ett av honom utsatt politiskt mål (som Bush gjorde alltför aggressivt) utan att vänta till tillfället mognat och allmänhetens krav blivit så högljudda att det blivit politiskt ofarligare att agera. Kortfattat; Obama kommer inte att agera så länge en förändring av hans politik inte framtvingas.

Det finns flera exempel som visar oss detta. Ett extremt politiskt laddat men centralt exempel rör förhållningssättet mot den muslimska världen och relationen till Israel och det politiska stödet till landets ledning.

Obama hade en tydligare pro-palestinsk hållning för politiken i Mellanöstern än hans företrädare, men stötte på patrull när han antog en ny retorik i sitt Kairotal. Obama erkände då västvärldens misstag i arabvärlden, palestiniernas umbäranden och dess omistliga rätt till ett eget land och samtidigt kritiserade Israel för bosättningspolitiken.

Kritiken mot Obama från olika policyinstitut och inflytelserika grupper i Washington lät inte vänta på sig och när han bara några månader senare höll sitt tal i Oslo i samband med fredspriset, var det ett av de mest militaristiska talen vi hört av en president på många år. Borta var den utsträckta handen för ”a new beginning” som också synliggjorde västvärldens tidigare skuld. I stället hotade Obama att lägga in ett veto mot försök att erkänna Palestina som stat i FN.

Tonen var så förändrad att neokonsvervativa falanger som stöttat Bush hyllade Obama och menade att han nått ett realpolitiskt uppvaknande. Obamas därefter ovilkorliga stöd till Israel liksom den veka hållningen gentemot Israels nya bosättningar inför de pågående fredsförhandlingarna går inte att misstolka.

Obama kunde även proaktivt ha drivit frågan om vapenlagarna i USA mot vapenlobbyn redan när han tillträdde. Hans inställning i frågan har varit känd länge. Men från hans horisont var tiden inte mogen att hantera detta före tragedierna i Sandy Hook och Colorado hade ägt rum. Inte förrän då var frustrationen bland tillräckligt stora grupper stark nog för att erbjuda honom det mod som krävs för att ta striden mot de vidlyftiga vapenlagarna som finns i USA och den högljudda högern.

Det finns ett fåtal exempel när Obama faktiskt har lyckats driva igenom en kontroversiell fråga. Dessa exempel delar alla en gemensam faktor, nämligen den att Obama varit hårt pressad av sin egen bas och från ”allierade” att inte ge upp. Nomineringen av den tidigare senatorn Chuck Hagel som försvarsminister är ett belysande exempel. Trots att en massiv kampanj riktades mot Hagel från hårdförda pro-israeliska grupper i Washington, som till och med anklagade Hagel för att vara antisemit, så fanns en ännu starkare kampanj av progressiva fredsgrupper för Hagel. Dessa stod helt utanför Obamaadministrationens inflytande men skapade utrymme och stöd för Hagels nominering som erbjöd Obama en nödvändig och välbehövlig push att göra det han så innerligt ville göra.

Så varför har då EU:s medlemsstater helt tystnat i sin kritik mot USA:s problematiska terroristbekämpningsmetoder och undergivenhet gentemot Israels bosättningspolitik? Är det Obamas personliga charm och vackra tal, i kontrast till George W. Bush, som klätt av allt motstånd bland EU:s makthavare? Eller har man bara dragit slutsatsen, efter kritiken mot Irakinvasionen 2003 och den efterföljande kylan från Washington, att man gör bäst i att inte ifrågasätta USA:s utrikespolitiska strategier (trots att man hade rätt om Irak och kriget skapade instabilitet och frustration i hela regionen)?

Kan det till och med vara så illa, att i jämförelse med en olaglig invasion och ockupation av ett suveränt land, så uppfattas den nuvarande politiken och drönarkriget som en bättre lösning? Oavsett vilket, så verkar man från EU:s håll ha abdikerat från ansvaret att ifrågasätta hur USA använder sina maktmedel, liksom man frånsagt sig ansvaret att värna mänskliga rättigheter som ett led i att skapa varaktig fred. Eller så lever europeiska politker i villfarelsen att enbart olika strukturella hinder i Washington har legat i vägen för Obama att driva sin politik, men att dessa nu försvinner när han blivit omvald och att vi därför kan förvänta oss den utlovade förändringen under hans andra presidentperiod, utan att vi själva behöver bidra.

Vilka tolkningar som än varit mest framträdande inom EU så är de beklagliga och inkorrekta. Exemplen ovan visar oss att det krävs ett tydligt politiskt tryck från omvärlden med krav på att Obama ska leverera vad han lovat.

Vill vi att kampen mot terrorismen ska drivas med rättfärdiga medel, uppfattar vi att militarism inte är svaret på alla utmaningar i världen och tror vi att ett ovillkorligt stöd för Israel inte gynnar någon part, måste EU bidra till att förmå Obama att faktiskt genomföra sin tänkta politik. Men snarare än att sätta tryck på Obama att driva en progressiv inrikes- och utrikespolitik i enlighet med det han kampanjade för 2008, har Europas länder valt att följa en följare.

I praktiken innebär det att man ger carte blanche till de som även fortsatt vill föra ett illegitimt och kontraproduktivt krig mot terrorismen. Med ett sådant förhållningssätt förändras inte världspolitiken till det bättre och de nödvändiga lösningarna på vår tids stora utmaningar får aldrig sin lösning. Det finns skäl att ändra på det.

Trita Parsi
Frida Stranne

Artikeln är en kortad version som publiceras i sin helhet i kommande nummer av Arena.