Om att slå huvudet i krigshistorien
Jag har väldigt lite kläder på mig, men svettas som en gris ändå. Jag står i kö i en vietnamesisk djungel för att strax kliva ner i en väldigt smal tunnel. De säger att den är typ tio meter lång, men det går inte att vända om jag skulle drabbas av panik, för hela tiden matas den med nya turister på äventyr. Den är sandfärgad och börjar vid en liten trappavsats.
Viet Cong byggde den, och ett helt tunnelsystem, i skogarna utanför Ho Chi Minh-staden under kriget mot USA 1957–1975. Här kröp gerillan omkring hela dagarna, lagade mat under långa rökgångar så att oset steg upp många meter från där själva köket låg, gömde sig. Konstruerade dödsfällor, överlistade jänkarnas dödsfällor och ja, födde barn. Levde sina liv.
”Jag skulle inte ha pallat en dag”, säger jag till vår guide Tran.
”De hade inget val”, säger han.
”Men jag skulle nog hellre dött”, säger jag. Tran är en av de mest tillmötesgående och vänliga människor jag någonsin träffat. Men på det där svarar han inte ens.
Tunnlarna skulle få en svensk mullvad att drabbas av klaustrofobi, och då är det antagligen ändå den bredaste, vidaste som är öppen för turister. Tjock amerikan efter tjock kines trasslar sig ner. Tunneln ser så jävla smal ut, de kommer ut på andra sidan med smutsiga skrapsår på sina mulliga knän och andas i fyrkant.
”Rebecka?”
Mina barn är redan på väg ner i tunneln när en okänd röst säger mitt namn. Efter några sekunder inser jag att kvinnan som ropat på mig är en gammal klasskamrat från journalisthögskolan i Göteborg. Det är minst femton år sedan senast jag såg henne. Vi är inte ens kompisar på Facebook.
”Jessica?” säger jag, och det är hon. Hon är sig ganska lik, jag minns med ens hennes dialekt, obestämbart skånsk. Vi stirrar på varandra och säger lite snabba saker om vad som hänt sedan jag hoppade av och flyttade till Stockholm, och sedan hon övergivit journalistbanan och blivit kommunikatör i Angered. Vi presenterar våra respektive barn men sedan måste hon gå ner i tunneln. Det har redan bildats en kö bakom oss.
Egentligen har jag tänkt att jag också ska gå genom tunneln, vad är lite klaustrofobi i någon minut jämfört med Viet Cong-livet, liksom. Men på vägen ner drar jag in ett andetag av helt syrefri, varm luft och sedan slår jag i skallen i tunneltaket. Jag är 164 centimeter lång och inte jättetjock. Jag är 38 år gammal nu, jag behöver inte bevisa något, jag krånglar mig tillbaka uppför trätrappan förbi en grupp österrikiska turister och skiter i hela grejen. Går och tar emot mina barn på andra sidan. Deras knän är uppskrapade och båda känner sig extremt modiga.
Vi dammar av dem. Tran erbjuder sig att ta med min telefon ner i tunneln för att få en bild på barnen medan de hukar sig där, så de går ett varv till. Tran är orolig över huruvida bilden blev med blixt eller utan, han visste inte exakt hur man administrerar en Iphone6. Jag säger att det är lugnt. Vi kan gå vidare nu. Gå vidare, i det som är konstruerat som en sorts äventyrspark med krig, gerilla, död och jävelskap som tema. Fast i ett aldrig sluta-skina-solsken som silar ner genom trädgrenarna. Allt ser ut som Vietnam-krigsfilmerna jag såg med min barndomsbästis Strumpan i hans familjs oxblodsfärgade Chesterfield-soffor.
Nästa stopp är ett vindskydd med uppriggade exempel på olika dödsfällor. En jättetrött ungdomsperson demonstrerar med en käpp vad som händer om man skulle ramla ner i dem. I den första blir man spetsad på ett helt vanligt spjut, rakt igenom kroppen, bara. I den andra strimlas ens kropp sönder nedifrån av, berättar den jättetrötta ungdomen, sylvassa knivblad. Det är olika variationer av plågsam död. Vid den tredje dödsfällan säger mitt ena barn att hon inte vill se mer. Jag råkar snegla ner i dödsfällan och den verkar ha något med halshuggning att göra. Jag vill inte heller se mer. Egentligen vore det min plikt.
Små skogsstigar tar oss längre in. Skyltdockor i militärkläder under militärtältspresseningar, på ett ställe skrapar Tran undan en lövhög så att min ena unge får ”hitta” en gammal trälucka ner till en av tunnlarna, i ett litet prång kan man köpa tofflor gjorda av gamla bildäck och likadana scarfar som Viet Cong hade. Köpsuget är inte enormt. Att inte handla här känns lite som att råna någon.
Under hela vår promenad har jag trott att de frekventa gevärsskotten vi hör hela tiden är en förinspelad ljudmatta. Kanske för att återskapa känslan av kriget? Makabert. Men nej. Det finns en skjutbana här. När turisterna visats runt mellan olika dödsfällor, svintajta tunnlar och solblekta faktaskyltar om det som hette Vietnamkriget i historieboken i skolan, så kan vi pröjsa lite och skjuta med riktiga vapen in i en rödgulbrun bergvägg.
En gång var jag på studiebesök i polishuset i Borås och det enda jag minns är att jag fick skjuta med pistol mot en pricktavla. Jag var kass på allt utom att skriva redan när jag var liten, men just där insåg jag att jag var bra på pistolskytte, också. Och det var rätt kul. Som att kasta dart fast med rekyleffekt i axlarna. Men tanken på att ställa mig på en plats där tusentals människor mördats och ”skjuta lite” känns … vidrig, och då underdriver jag.
Tran håller med. ”Förra veckan stod två amerikanska killar och sköt hela dagen. De betalade sammanlagt över 300 dollar. Det var inte så bra, många vietnameser tjänar inte ens så mycket på ett år.” I anslutning till skjutbanan finns ett fik. En liten bit från där rödbrända barnfamiljer dricker juice ur tetrapack till ljudet av skottlossning får vi se hur det går till att göra rispapper. I souvenirshoppen finns de traditionella konformade hattarna, små jadeelefanter och smycken i form av patroner.
Senare under resan åker vi båt bland vattenkokosnöt-odlingarna i Hoi An. Här låg Viet Cong under vattnet hela dagarna och gömde sig. De andades genom vassrör. De amerikanska soldaterna vågade sig inte ut i träsken på nätterna och deras gevär tålde inte vatten. Dessutom blev de helt knäckta och sjuka av moskiterna. Coca-Cola cowboys. Vi får prova att åka bambukorgbåt, men när den vickar mår jag lite illa och får gå tillbaka upp i den stora båten. Dricka flaskvatten, prova att göra syrsor av vassblad, veva upp ett stort fiskenät. Det här är upplevelsebaserad turistindustri kring fattigdom och krig. Till och med den äldre farbrorn med krycka kan följa med. För femtio år sedan dog människor här. ”Det var en svår tid för Vietnam”, säger vår guide. ”Ingen hatar amerikaner längre och sedan ni turister började komma hit har vi fått det mycket bättre, vi kan försörja oss. Och vi tycker att ni är så vackra! Men det är mörka minnen för de som levde då. Ibland super sig morfar full, och då berättar han.”
Av Rebecka Åhlund
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
