Medan Netflix kablar ut alla avsnitt i ett svep, har bokförlagen börjat hålla hårt på nästa kapitel. Det ökande telefonläsandet har bäddat för följetongens triumf.
»Lever Nell Trent?!«
Den exalterade folkmassan i New Yorks hamn började skrika ut mot havet när de såg fartyget från England komma in mot land. »Lever lilla Nell?!«
Ombord på skeppet fanns den fyrtionde och sista delen av Charles Dickens följetong Den gamla antikvitetshandeln, och folkmassan utgick från att besättningen redan hade läst den på resan över. Kanske hade de inte det. Kanske de bara inte villa spoila slutet.
Hur som helst: när skeppet väl lade till var horden av läsare så ivriga att få veta slutet att de stormade kajen. Det här var 1841. Men historien funkar precis lika bra som våt dröm för marknadschefer även i dag.
Det var inte Charles Dickens som uppfann följetongen men den formen funkade onekligen bra för honom. Hans första försök, Pickwickklubben, var ett rent beställningsjobb. Förlaget hade redan ritat gubbarna, Dickens skulle skriva storyn om dem. Den hade en lite sen start, första delen sålde i 500 exemplar, men när den sista delen kom var upplagan uppe i 40 000. Efter det såg Dickens ingen anledning att publicera sina romaner i någon annan form.
Fler följde hans exempel. Berättelser vi i dag förknippar med tunga klassikervolymer – av författare som Dostojevskij, Tolstoj, Joseph Conrad och Gustave Flaubert – det var som följetonger de ursprungligen publicerades. Det är därför många 1800-talsromaner är så långa (och ofta känns som att de skulle behövt en mer hårdhänt redaktör): de skrevs i samspel med en läsande publik. Om en författare märkte att något funkade kunde han jazza vidare med berättelsen. Den gamla antikvitetshandeln hade Dickens till exempel tänkt sig som en novell först, men eftersom den fick ett sådant gensvar bestämde han att det var smartare att dra ut den till en hel roman.
Sedan dess har saker och ting ändrats en del. En roman är numera avgjort en avslutad helhet som en författare skrivit ostört från början till slut och som en läsare drar sig tillbaka med och läser ensam, vare sig det är inom hårda eller mjuka pärmar, på paddan eller på telefonen.
Men det är just det där, med paddan och telefonen, som fått bokbranschen att börja klia sig i huvudet. Digitaliseringen av andra medier har förändrat infrastrukturerna kring dem och i viss mån även innehållet i dem. Musikbranschen har förändrats. Tidningsbranschen håller på. Det gäller att anpassa sig eller dö, men anpassa sig till vad? Till läsning på olika typer av läsplattor, var svaret fram till för något år sedan. Och paddor (tillsammans med mer specialiserade former av läsplattor, som Kindle) är fortfarande den största plattformen för böcker. Men andelen minskar. I stället läser fler och fler direkt på mobilskärmen. Den ständiga tillgången till telefonen, tillsammans med de senaste årens utveckling mot allt större skärmstorlekar, förklarar förändringen.
Det amerikanska undersökningsföretaget Nielsen visade förra året att 54 procent av e-bokköparna åtminstone någon gång då och då läser direkt från smartphoneskärmen. 2012 var samma siffra bara 24 procent. Och i mobilen, förmodar branschen, funkar inte långt innehåll. Man får en massa notiser och grejer hela tiden, det går inte att hålla något attention span. Men korta och mellanlånga saker verkar funka bra. Plötsligt verkar följetongen som en bra idé igen.
Förutom att formatet för varje del blir kortare och därmed hanterligare finns det också andra fördelar med följetong i mobilen. En av dem bygger på en väldigt påtaglig och väldigt mänsklig känsla. Det handlar om den bitterljuva våndan man känner när någonting förvägras en. Det där man känner när man tvingas vänta, och vänta, och vänta, och sedan vänta, ooooch vänta tills man till slut känner att man fan skulle kunna storma en kaj för man pallar inte längre. Men till slut kommer det ändå – en sweet release. En tillfredsställelse som blir så mycket skönare bara för att man inte fick den direkt. En tillfredsställelse som man – precis som våndan dessförinnan – delar med andra. Känslor som är som gjorda att kommunicera i sociala medier via (och det här har de givetvis tänkt på) telefonen.
Stefan Westrin är frilansjournalist
Detta är ett utdrag av en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
