Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!
Svensk landsbygd har liksom hamnat i en död vinkel; utanför städerna finns en miljö där marknadslösningarna inte fungerar men politiken inte heller är beredd att kompensera för ointresset.
En olycklig kombination av urbant företräde och ett marknadsliberalt synsätt (den plats som inte bär sina kostnader saknar legitimitet) har gjort landsbygden till ett ointressant och ganska svårhanterligt politikområde. Ingen vill se forna tiders utlokaliseringar av industrier längre och jordbruk och bidragsfördelning hamnat hos EU. Av det som tidigare utgjorde politikområdet ”regionalpolitik” återstår inte mycket. Överlag har möjligheten att förändra politiken på ett djupare plan krympt genom EU-inträde och införandet av marknadslösningar, vilket givetvis leder till att svenska politiker undviker området för att inte uppfattas som maktlösa.
Vill man vara syrlig kan man säga att regionalpolitiken reducerats till en skönhetstävling där kommuner och regioner ska konkurrera om kapital, inflyttare och företagsetableringar med marknadsföring och genom att ligga rätt till i rankinglistor.
Så nej, det finns inte mycket att hämta i landsbygdsfrågorna för något parti. Vare sig stora inflytelserika väljarskaror eller en spännande konflikt som tydliggör ideologi och kammar hem mediala poäng. Det är ingen slump att uppdraget som landsbygdsminister nästan oavsett regering tilldelas någon äldre man som få personer känner till namnet på.
Men om man nu ändå tänker sig att det här statsbärande partiet som i två år till ska styra Sverige skulle spotta upp sig och ta sig an landsbygden så finns det ju några saker att ta itu med. Om man säger så.
Det går att utreda varför digitaliseringen aldrig blev den förändrande faktor man pratade om på nittiotalet. Det går att titta på norsk politik, det vill säga lokalt skatteuttag på råvaror och företag, diversifierade arbetsgivaravgifter och ett mer generöst skatteutjämningssystem. Det går att fundera kring hur vi ska få asylsökanden att stanna kvar i avfolkningskommuner när de fått medborgarskap, det går att titta på olika sätt att utveckla turism och matproduktion.
Men det finns också en rättviseaspekt på stad/land-diskussionen som borde ligga nära till hands för ett socialdemokratiskt parti. Tillgången till offentlig service blir allt mer ojämnt fördelad, och kostnaden för skattebetalarna skiljer sig kraftigt åt mellan olika platser i landet. Medan en högljudd urban opinion diskuterar små förändringar i statlig skatt som påverkar ett fåtal har vi en situation där en sjuksköterska i Vilhelmina får kvar 13 000 kr mindre efter skatt per år än någon med motsvarande lön i Stockholm. Och dessutom får sämre service för pengarna.
Det här borde uppröra medlemmarna i ett parti som värnar en stark och utjämnande offentlig sektor. Inga sexiga frågor, inget man vinner val på, men ändå kanske viktiga kärnfrågor för just socialdemokratin.
Denna artikel är en del av reportaget “Vägval S” i Magasinet Arena. För att läsa fler texter på temat, klicka här. Gillar du det du läser? Prenumerera på Magasinet Arena här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
