Hur kan rasistiskt polisvåld bli det stora samhällsproblemet i ett land som hyllar mångkulturen?
När Obama valdes till president år 2008 trodde många amerikaner naivt nog att USA nu kunde bli ett land där ras inte längre spelade någon roll.
Men de senaste tre årens polisbrutalitet och upplopp har fått allt fler att undra om inte den rasfria fantasin undermineras av ett historiskt misslyckat mångkulturellt projekt.
Innan ett land kan kalla sig ”post-racial”, det vill säga fritt från inflytande av ras och etnicitet, måste det vara framgångsrikt mångkulturellt genom att skapa respekt och harmoni mellan raser, religioner och etniciteter. Det måste skapa en känsla av att chanserna till ekonomisk framgång är rättvist fördelade.
Problemet är att begreppet mångkultur är så självklart för amerikaner, medan de omvänt inte är intresserade av att ompröva det.
De första engelska bosättarna lånade seder, (och tvingade till sig land) från den Andre, den ursprungliga befolkningen. Tidigare kolonisering av fransmän och spanjorer bidrog till den nationella fantasin.
På 1800-talet strömmade irländska, tyska och italienska migranter till landet. Den amerikanska nationella kulturen har mycket att tacka de europeiska migranterna för, som sedermera accepterades som vita amerikaner, och i synnerhet svarta amerikaner som inspirerade jazzen och hiphopen.
Långt innan ordet mångkultur var populärt lärde sig amerikanska skolbarn att tänka på sitt land som en smältdegel där immigrantgrupper tillsammans skapade en helhet som var större än summan av delarna. Många amerikaner har historiskt associerat sin nationella identitet till en känsla av flera etniska grupper som tillsammans skapade ett pussel. Idén stöds av det latinska uttrycket på den amerikanska dollarsedeln E pluribus unum, Ur många – en.
Amerikansk pluralism har prisats i poesi, i sånger och i kulturen. Men idealet har alltid dolt och skyddat en fast hierarki. Det har aldrig varit frågan om en slug, intelligent mångkulturalism som växt fram stegvis och lärt sig hantera toleransfrågor baserat på erfarenheter.
Det har varit en romantisk mångkulturalism som bäddat in en ”naturlig” hierarki – vita män som ledare, vita kvinnor som lydiga, svarta män som representerande ointelligent muskelmassa, svarta kvinnor som sensuella, asiater och judar som suspekta och urbefolkningen som både vildar och bärare av uråldrig visdom.
Det amerikanska dikotoma tänkandet startar i självständighetsförklaringen som praktiskt nog deklarerar att alla män är skapade likvärdiga, även om många undertecknare av självständighetsförklaringen ägde slavar.
Slaven Dred Scotts rättsprocess för frihet fick högsta domstolen att ompröva slaveriet i ljuset av konstitutionen. Domstolens utslag 1857 citerade självständighetsförklaringen men drog slutsatsen:
”Det citerade stycket (”Alla män är skapade likvärdiga”) kan tyckas omfatta hela mänskligheten. . . Men det är alltför tydligt för att ifrågasätta, att den förslavade afrikanska rasen inte avsågs att inkluderas, och att den inte var en del av det folk som skapade och antog självständighetsdeklarationen, för om orden som de tolkades på den tiden, skulle omfatta dem, så skulle de framstående mäns som skapade självständighetsdeklarationen handlingar ha varit så fullständigt och uppenbart inkonsistenta med de principer de fastslog, att istället för mänsklighetens sympati till vilken de så tryggt vädjade, skulle de ha förtjänat och mottagit universellt tillrättavisande och klander.”
Nationen har ärvt en multikulturell vision, så naturligt underförstådd, att den kan förbli högmodigt oförtjänt, så vriden mot vita amerikaner att dess föreställningar om jämlikhet förblir absurt förvrängda.
Endast sporadiskt har Amerika betraktat etnisk mångfald som ett projekt som behöver arbetas med. I stället har bitterhet såtts. Etniska skillnader har använts som politiskt verktyg. Historien är full av politiker som underblåst rasistiska rädslor: under 1800-talet riktades de nationella larmrapporterna mot irländare, slaver eller kineser.
USA:s mest ondskefulla rasism har konsekvent riktats mot svarta. Svarta amerikaner har varit nationens mest bekväma ekonomiska bondeoffer, ursprungligen kedjade till slaveri, och under de följande hundra åren genom diskriminerande lagar som höll miljoner i ett andra klassens medborgarskap. Svarta amerikaner i dag lider fortfarande av exceptionella fattigdomstal på grund av ackumulerade ekonomiska förluster. Ett bättre liv har förnekats så många svarta, latinamerikaner och urinvånare på grund av begränsade utbildningsmöjligheter.
Den amerikanska historien visar att framgångsrik mångkulturalism inte kan lämnas åt slumpen. Den måste utvecklas aktivt. Den måste stödjas av en nationell vilja. Men i USA har det inte varit så.
Landets riktade åtgärder för att förbättra för minoriteter startade på det sena sextiotalet och har varit omtvistade och högst politiserade mått för att uppnå valsegrar snarare än breda planer för försoning eller gottgörande. Slutligen år 2008 valde en majoritet av svarta, kvinnor och vita progressiva män en svart president för att möjligen kosmetiskt skapa ett USA bortom rasbegränsningar – men utseendet kan aldrig ersätta verkligheten.
Det är inte förvånande att den mest framträdande proteströrelsen i USA i dag är Black Lives Matter, ett nätverk av aktivister, författare och agitatorer. Black Lives Matters protester kommer att öka i antal och intensitet när USA närmar sig presidentvalet 2016 och hävda framför allt tre saker:
1. minoriteters fattigdom och dess konsekvenser är verkliga
2. hoten mot svarta amerikaner från överdrivet fängslande, onödigt långa straff och polisvåld är verkliga
3. USA måste acceptera bristerna i sitt multikulturella landskap och börja rita om kartan.
Darryl Lorenzo Wellington, poet, samhällsanalytiker och journalist boende i Santa Fe, New Mexico.
Texten finns i #4 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena.
En prenumeration av tidningen kan tecknas här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
