Det senaste halvåret har jag börjat känna att jag inte vet vad som är sant eller falskt längre. Eller liksom, om sanningen ens spelar roll. Alla politiker menar att de har rätt, inte bara med sina åsikter utan också med sina fakta. För mig som enskild framstår det allt mer som att den ena personens sanning är den andra personens lögn. Så jag undrar, finns det sanning längre, eller har den spelat ut sin roll?
Mariette, 43
Filosofen svarar
Efter Trumps seger har uttrycket »post-truth« spridit sig som eld på torra land. Motivationen för sådana uttryck har varit förvåningen över hur en politiker har vunnit just genom att ha manipulerat sanningen och fakta inför alla.
Det förvånande är emellertid värt att förvåna sig över eftersom politiken sedan urgamla tider har drivits inte genom att förmedla sanningen utan genom att manipulera den. Som Hannah Arendt skrev en gång »ingen såvitt jag vet har inkluderat ärlighet bland de politiska dygderna«. Demagogi, populism, tomma löften, lögn, allt detta har alltid kopplats till politikernas beteende.
Frågan är alltså: vad är det som förvånar världen med att en demagog som Trump har gjort det de flesta politiker brukar göra, det vill säga att ta sanningen ur det politiska spelet? Det överraskande borde vara att alla väljare var helt medvetna om detta och godtog det. Trollkarlen avslöjade alla sina trick, alla såg precis vad han gjorde. Väljarna godtog ändå sin nya roll: som åskådare. För det är väljarnas roll när politik blir spektakel. En strategi för att driva fram ekonomiska intressen där väljarna förvandlas till kunder och konsumenter.
Sanningen ligger varken hos fakta eller hos politikerna utan i ansvaret för att hålla sökandets och frågandes gnista vid liv.
När politiken förvandlas till ett skådespel för en publik, till en vara för konsumenter med syfte att optimera den marknadsinriktade synen på världen, sätts inte bara frågan om hur politikerna förhåller sig till sanning ur spel utan även hur politiken och sanningen relaterar till varandra.
Ingen frågar sig längre vad politiken är och ännu mindre vad som är sanning. När meningarna blir alltmer tvetydiga som i dag, när vi inte längre vet vad som skiljer sanning från lögn, räcker det inte till att motbevisa lögnaktiga bevis genom att mobilisera idéer och ideal om objektivitet, neutralitet eller rationella sanningar.
Anspråk på sanning kräver mer än objektivitet, exakthet eller positivism. Det kräver att vi lär oss att läsa mellan raderna och därmed upptäcka att meningen med sanning varken ligger i säkert innehåll eller i objektiv kontenta utan i outtröttligt frågande och sökande.
Kanske kan politiken och sanningen finna en kontaktyta, ty vad borde politiken vara om inte just ett ständigt sökande och frågande och en outtröttlig kamp mot säkra svar? Sanningen ligger varken hos fakta eller hos politikerna utan i ansvaret för att hålla sökandets och frågandes gnista vid liv.
Marcia Sá Cavalcante Schuback
Professor i filosofi på Södertörns högskola
Psykologen svarar
Frågan är om det någonsin har funnits en sanning. Psykologiskt sett gäller knappast ens förklaringsmodellen att sanning är något som korresponderar med verkligheten eftersom vi människor egentligen inte lever i samma verklighet. Vi söker oss till likasinnade och efter information som bekräftar vår världsbild. Men även en och samma händelse upplever vi och tolkar på olika sätt. För det mesta hjälper vårt sätt att tolka verkligheten oss att rättfärdiga den självbild eller världsbild som vi har. Vi tolkar helt enkelt våra upplevelser så att de stämmer med våra förväntningar. Detta är vi dock inte särskilt medvetna om utan vi uppfattar våra tolkningar som helt objektiva.
När vi redan har en åsikt så verkar det nästan som att människor blir blinda för information som talar emot den. Tvetydiga fakta blir till solklara bevis för den egna åsikten. Det här är ett välstuderat fenomen som inom psykologin kallas confirmation bias. Ju mer emotionellt laddat ett ämne är, desto svårare blir det att över huvud taget ta in något som talar emot. I stället antar vi att alla tycker som vi (tänk chocken över Trumps valseger). Confirmation bias förstärks ytterligare av internets infrastruktur där vi tryggt skyddas av våra filterbubblor.
Men tvivel och självrannsakan är knappast något som värderas i samhällsdebatten, utan ses som något för jagsvaga sillmjölkar.
Världen består av så mycket fakta så att det knappast går att prata om en sanning (det betyder dock inte att det inte finns lögn). Visst går det att svara ja eller nej på enklare frågor, men till exempel när det gäller politik är fakta ofta komplexa och svåröverblickbar. I dagens post-truthsamhälle hyllas dock personer som tvivellöst levererar sanningar. Tänk Leif GW. Ingen verkar särskilt intresserad av nyanser.
Vetenskap handlar om systematiskt tvivel. Men tvivel och självrannsakan är knappast något som värderas i samhällsdebatten, utan ses som något för jagsvaga sillmjölkar. Kanske till och med ett ämne för terapi. Det pratas om ett akut behov av folkbildning i källkritik. Men för sanningssökare där ute behöver källkritik kompletteras med självkritik.
Karoline Östman
Leg. psykolog
Detta är en text publicerad i #2 2017 av Magasinet Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
