Jag är så uppgiven att jag inte ens vet hur jag ska beskriva det.
För några år sedan pratade många om att de var politiskt deprimerade. Men jag är inte ens besviken på dagens politiker för det var så länge sedan jag satte något hopp till dem. De till vänster, som borde komma med en framtidsvision för oss som tror på ett rättvist och solidariskt samhälle, låter som uppgivna byrå-krater. Har ni något råd, hur ska jag vända hopplösheten?
/F.d. partipolitiskt aktiv
Psykologen svarar
Varför har just depressivitet blivit en vanligare reaktion inför den politiska utvecklingen? Skuldkänslor över att tillhöra den rika världen är inget nytt. Snarare verkar det vara sd:s framgångar och de kontaktytor som internet skapat med andras hat och obehagliga åsikter som genererar hopplöshet. Engagemang i dag handlar till stor del om åsiktsproduktion, medan det verkar finnas en vilsenhet kring hur man kan omvandla åsikterna till handling.
I begreppet politisk depression ligger en förskjutning av fokus – från engagemang i samhällsfrågor och politik, till det egna känslolivet.
Känslornas funktion är att motivera oss till handling, men den politiskt deprimerade hanterar snarare de jobbiga känslorna genom undvikande och ältande. Att säga att någon är dum i huvudet på Twitter om och om igen kan liknas vid ett depressivt ältande. Ett politiskt ältande. Det kommer inte leda till någon förändring, utan är ett sätt att vidmakthålla den politiska depressionen.
Men varför hamnar vi där? Inom inlärningspsykologin menar man att de flesta beteenden som vi upprepar är operant förstärkta, alltså de ger oss något eller fungerar på något sätt. Precis som ältande kan ge en känsla av att man kommer till botten med ett problem så skapar det politiska ältandet en känsla av att agera. Men efter en periods ältande märker man att man bara kommer tillbaka till ruta ett, vilket ger en känsla av meningslöshet.
Deprimerade personer blir mer självupptagna. På samma sätt blir till slut den politisk deprimerade mer upptagen av de egna känslorna än de egentliga politiska orättvisorna.
Vägen ut handlar om att sluta älta och långsamt försöka aktivera sig i stället. Det gäller både klinisk och politisk depression. Att försöka hitta saker som på längre sikt skulle kunna ge mening och göra det trots känslor av hopplöshet. För att bota den politiska depressionen behövs mindre åsikter och fler händer. Så gör du något både för dig själv och för världen.
Karoline Östman, leg. psykolog
Filosofen svarar
Hoppet är ett sätt att förhålla sig till det som ännu inte finns, till framtiden, genom att förvänta sig att något bättre, en räddning, kommer att inträffa. I denna bemärkelse verkar det som att hoppet självt har blivit hopplöst. En känsla av världens slut omringar allt när naturkatastrofer, förintelsekrig och miljoner människor på flykt bekräftar hur hopplösa olika utopiska modeller som har beprövats inom den moderna historien har blivit.
Det verkar som om världen är besviken på hoppet. Och det är som ett svar på denna besvikelse som terror och våld inkallas som sista lösning på så många till synes olösliga problem. Och därtill den globala ledan när meningen med arbetet har lösgjort sig från alla idéer om självförverkligande och skapande.
Många lever under uppgivenhetens ok. Andra försöker sätta nytt hopp till hoppet genom att återta gamla religiösa eller politiska modeller och deras löften om ett bättre liv på jorden eller i himlen. Men frågan är om det inte äntligen är dags att uppmärksamma var vi befinner oss nu.
Frågan är om vi inte behöver en uppmärksamhetens politik, som står för ett omhändertagande av det och de som finns nära oss. Snarare än att hoppas på att bättre politiker ska kunna ge nytt hopp åt politiken kan världens »hopplöshet« ses som en god tid och plats för en helt annan insikt, nämligen att det är meningen med det politiska som måste vändas.
När någon kommer till oss, en flykting eller en händelse, en vän eller en främmande, kommer de aldrig ensamma. De bär med sig rörelsen av att något oväntat och oberäkneligt har kommit till oss och det tvingar fram en förändring inom oss. Det för oss mot en starkare närvaro i vår egen nuvarande samtid.
Marcia Sá Cavalcante Schuback, Professor i filosofi på Södertörns högskola
Publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
