Rebecca Solnits essä “Män som förklarar saker för mig” fick kvinnor över hela världen att känna igen sig. “Det var chockerande att komma på att när jag talade om sätt att tysta kvinnor så talade jag också om våldtäkt och mord, säger hon när Magasinet Arena möter henne i San Francisco.
På översta våningen i en gammal madrassfabrik i San Francisco sitter Rebecca Solnit på en hög pall och ser ut genom ett fönster.
– Du vet att ”USA har bara tre städer: New York, New Orleans och San Francisco. Allt annat är Toledo. ”Det är ett Tennessee Williams-citat, förklarar hon utan att vrida huvudet mot mig.
Arenas fotograf Carlos Chavarria tar bilder och hon måste sitta still.
Hon berättar att hon ska ge ut den tredje och sista delen i sin serie med alternativa kartböcker över amerikanska städer. Efter San Francisco och New Orleans kommer snart en bok om New York.
– Nej förresten. Cleveland ska det ju vara. ”USA har bara tre städer: New York, New Orleans och San Francisco. Allt annat är Cleveland”. Cleveland har faktiskt ett fint konstmuseum, men det anses vara en tråkig stad i rostbältet. I vilket fall, efter San Francisco och New Orleans ville jag göra en bok om New York.
Rebecca Solnit är först och främst känd som essäist och räknas som en viktig förnyare av genren. Hon har skrivit sjutton böcker, av vilka tre översatts till svenska. Det avlägset nära, som kom på svenska i höstas, är ett bra exempel på hennes mycket egna berättarstil. Den handlar om när hennes mor fick alzheimer. Det är en personlig historia om sjukdom och relationen mor–dotter. Men boken handlar också om kolonialism, historieberättande, Frankensteins monster, filosofi, historia, feminism, geografi, ansvar, kyla och is.
Ibland är texten resonerande, ibland mer lyrisk. Solnit är så gott som alltid själv med i sina böcker, men förhållningssättet är ofta intellektuellt och distanserat. Det ges inga utlämnande inblickar i hennes privatliv.
När många andra amerikanska essäister använder sig av populärkultur, har Solnit valt ämnen som natur, teknik och kulturhistoria. Hon skriver mycket om landskap och vandring.
– Länge befann vi oss här i San Francisco i världens utkant, men nu, på grund av Silicon Valley, är vi i centrum. Jag föredrar att vara i utkanten, säger hon när vi efter fotograferingen korsar Market Street.
Litterärt befinner hon sig fortfarande i utkanten. Även om hon räknas till de mest intressanta författarna är Solnit inte riktigt en del av det tjusigaste amerikanska litterära etablissemanget. Hon skriver inte för de mest prestigefyllda tidskrifterna som New York review of Books eller The New Yorker. I stället hittar man hennes texter i The Guardian, London Review of Books och TomDispatch.
Det har förmodligen till viss del att göra med att hennes politiska ståndpunkter är mer progressiva än de man vanligtvis hittar i de stora New York-tidskrifterna, hon kallas ofta för aktivist, men det kan också ha att göra med att hon bor på fel kust. Solnit har gjort Kalifornien och San Francisco till en viktig del av sitt författarskap.
Hennes sätt att prata påminner om den röst som finns i böckerna. Rebecca Solnit talar eftertänksamt, väljer ord med omsorg och radar gärna upp flera exempel.
Berätta om ditt skrivande. Ditt sätt att berätta är väldigt eget.
– Ett par månader efter att jag lärt mig läsa bestämde jag att jag skulle bli författare. Som barn läste jag sagor. I tonåren älskade jag filmkritikern Pauline Kael, som också är från Kalifornien. Jag läste George Orwell och andra essäister. Jag drogs mer till den typen av litteratur än till skönlitteratur.
– Eftersom jag behövde lära mig att skriva så gick jag journalistprogrammet på Berkeleyuniversitetet som är ett fantastiskt ställe. Ett av skälen till att det blev journalistik var att jag bara på ett ungefär visste vad jag ville skriva. På 1970- och 80-talet fanns inget som hette ”creative non-fiction”. När jag studerade journalistik fick jag lära mig både praktiska färdigheter och teori. Om ansvar mot dem man intervjuar, om fakta och hur man förhåller sig till läsarna.
Efter examen började hon arbeta som redaktör på en kulturtidskrift.
– Jag jobbade som konstkritiker. Att skriva om bildkonst var bra träning eftersom en recension är en kort essä. Du måste presentera och förklara ditt ämne. Analysera och nå en slutsats. Men där insåg jag också att jag inte ville skriva om det andra gjorde. Hellre än att skriva om Richard Misrach, som fotograferar landskap, så ville jag själv skriva om att se landskap.
– Jag blev kvar på tidskriften i tre och ett halvt år. Till slut lämnade jag den för ett jobb som jag aldrig fick, så jag började skriva på min första bok i stället. Jag tänkte hela tiden att jag skulle återvända. Att jag bara tagit lite ledigt och snart skulle skaffa ett nytt jobb. Det var 1988 och jag har inte lyckats skaffa det där nya jobbet än.
Det här var ett utdrag från David Isakssons porträtt av Rebecca Solonit i Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
