Sluta mobba 80-talet! Läs Jesper Bengtsson om varför 80-talet – trädkramarnas decennium – var radikalare än 70-talet och inte slutet för allt progressivt.
Carl Johan de Geer ställer ut fotografier på Waldemarsudde. Bilder från modevisningar i Paris på 60-talet. Utställningen heter Vi hade fel, eftersom de Geer ändrat sig. På den tiden betraktade han det exklusiva Parismodet som elitistiskt, borgerligt och dömt att gå under i ett allt mer progressivt samhälle.
Det var fel, konstaterar han nu. Men det var också fel att fördöma. I dag ser Carl Johan de Geer modet från den tiden som konst, inte kapitalism. Eller kanske lite av båda.
Även om temat för de Geers utställning är självprövning faller rapporterna om den in i en lång, seglivad trend i svensk kulturdebatt. Ända sedan jag blev en skrivande, läsande person har jag fått höra att det var bättre förr. På 60- och 70-talen. Då var samhällstrenden radikal. Ungdomarna demonstrerade mot Vietnamkriget och protesterade mot en reaktionär vuxenvärld.
Sen dog det.
Enligt samma världsbild var 80-talet nämligen något helt annat. Ytligt. Glamrock ersatte proggen. Pudelfrisyrerna tog över. Reagan och Thatcher styrde den politiska dagordningen. Det var avregleringar i stället för solidaritet. Självbespegling i stället för engagemang.
Men ärligt talat, stämmer verkligen den bilden? Handlar den inte lika mycket om perspektivet hos en stor, då klassresande och ännu dagordningssättande generation 40-talister?
Själv är jag är ett barn av det där förhatliga 80-talet. Jag var tolv när decenniet inleddes och 22 när det slutade. De formativa åren.
För det första ser jag nog på 70-talet på ett annat sätt än de som växte upp ett eller två decennier tidigare. Det var trots allt på 70-talet ABBA slog igenom och tog världen med storm. ABBA föraktades av proggarna, de var för kommersiella, men om man läser nostalgiska berättelser om det radikala 70-talet kan man faktiskt få för sig att proggen var större än ABBA. Att Träd, Gräs och Stenar hade större publik än Bee Gees. Att Nationalteaterns Doing the omoralisk schlagerfestival hade fler lyssnare än Satellit med Ted Gärdestad.
Jag har visserligen få egna minnen från den tiden. Men var det verkligen så?
Jag vet inte. Däremot vet jag att det var på 70-talet som Margaret Thatcher valdes till premiärminister i Storbritannien. Jag vet att de borgerliga partierna i Sverige tog makten från Socialdemokraterna 1976, för första gången på 42 år, och att de dessutom lyckades bli återvalda tre år senare. Jag vet att USA styrdes av republikanska presidenter under de sex första åren av 70-talet och att Carters fyra år vid makten i bästa fall kan beskrivas som en trevande parentes. Även i Frankrike styrde en högerpresident.
Det fanns förstås vänsterregeringar, liksom det fanns populära vänstermusiker. Motkulturen var antagligen den mest radikala 1900-talet skådat. Men sett i det här perspektivet: Exakt hur radikalt var egentligen den breda samhällstrenden på 70-talet?
80-talet var definitivt ett nyliberalt decennium i ekonomisk-politiska termer, men det fanns så mycket mer. Jag minns ett decennium som var både engagerat och progressivt. 80-talet var synthens årtionde. Ett band som Depeche Mode hade enorma framgångar på listorna med låtar som borde ha fått till och med 70-talets bourgeoisie från höger till vänster att sätta gåsleverpastejen i halsen. Master and Servant (om klass och underordning), Everything Counts (om rövarkapitalism) och New Dress (om kommersiella massmediers oförmåga att berätta om det som är viktigt).
Det var på 80-talet Sting skrev låtar mot kapprustningen (Russians) och Springsteen gjorde upp med amerikansk militarism (Born in the USA). Eurythmics släppte låtar om kolonialismen (Missionary man) och feminismen (Sisters are doin’ it for themselves). Madonna gjorde Jesus till en svart man och visade genom hela sin uppenbarelse att kvinnors frigörelse kanske trots allt fanns inom räckhåll.
Och då har jag ändå inte nämnt Imperiet, Midnight Oil eller några av de andra mer uttalat politiska banden på 80-talet.
Detta var inte avantgardekultur. Det var listettor. Kommersiella succéer.
Jag minns inte heller att det var något fel på engagemanget. I oktober 1983 samlade över 300 000 människor i Hyde Park i London för att protestera mot kärnvapnen, och en stor del av årtiondet präglades av den kampen, liksom av den nyvakna miljörörelsen.
80-talet var trädkramarnas, Greenpeaces och den civila olydnadens decennium. Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, inte 1978. Under det ”hyllade vänsterdecenniet” handlade den partipolitiska förnyelsen mest om små vänsterutbrytningar och lokala missnöjespartier, som Fram för Kommunen (Grästorp) eller Planskilda korsningspartiet (Österåker).
Däremot delar jag uppfattningen att det inte var samma sorts radikalitet på 80-talet som under decenniet innan. Den bars i alla fall inte fram av samma sorts uttryck. Mina generationskamrater var på flera sätt trötta på föräldragenerationens plakatmässiga slagord. Däri ligger faktiskt en anklagelse. Jag menar nog att den högervridning i röstbeteende som präglade min generation i hög grad var en direkt reaktion på de mer avantgardistiska avarterna under 70-talet. Men för att reda ut den saken krävs en helt annan artikel.
De som var progressiva på 80-talet ville hellre göra något i praktiken, som att mäta pH-värdet i ån där hemma för att se om den var försurad och granska industrierna på orten för att se om det var deras fel, än att kräva revolution mot en kapitalism som den breda majoriteten ändå, rätt eller fel, uppfattade som ganska välmående.
De som var progressiva på 80-talet, liksom i dag, gör hela sin person, sin identitet, till en del av kampen. Den hållningen är förstås äldre, jämnårig med feminismens slagord att det privata är politiskt. Där visade 68-rörelsen vägen, men det var först under senare decennier som tanken fick sitt breda genomslag, då i en mer postmodern kontext.
Det är alltid vanskligt att debattera ett ord som ”radikal” eller ”progressiv”, men jag tänker att 80-talet var en period då trådar från decennierna före löpte samman till ett nät av tankar och idéer som följt med oss sedan dess. Nyliberalismens svar på välfärdsprogrammen efter kriget fick sitt tydliga politiska genomslag och gjorde en moderniserad höger tydlig. En äldre radikalism fick ny näring och tog sig nya former, ibland omklätt till individualism, men lika ofta genom nya kollektiva identiteter, som mötte, och ibland krockade, med äldre vänsteruppfattningar. Och det viktigaste: 80-talet var inte slutet för allt progressivt. I min bok var det en början.
Jesper Bengtsson, chefredaktör OmVärlden
Läs fler aktuella rapporter i kommande numret av Magasinet Arena, nr 2 2013, som finns i butik från och med 23 april. Prenumerera – få tidningen före alla andra. Du får 6 nr för bara 395 kr. Läs mer här »
Läs också:
Göran Greider: Idéer för ett nytt klassmedvetande
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
