Den enda konsumentmakt som kan stå emot storföretagens vinstintressen är den som samlat kan komma från en stat, eller flera. Läs Jenny Dambergs krönika från senaste numret av Magasinet Arena.
Den danska fettskatten överraskade omvärlden när den infördes hösten 2011. Danmark, där friterade flæskesvær inte är en del i en extrem tryne till knorr-servering utan ett alternativ till popcorn, gick därmed i bräschen för en offensiv folkhälsopolitik på livsmedelsindustrins bekostnad. Mat med en hög andel mättat fett beskattades hårdare. Det höll inte länge, efter ett år var reformen uppriven. Problemen var både politiska och praktiska. Men skatten hann statuera exempel.
Det finns många saker som är betydligt värre än att vara tjock. Men på global nivå är övervikt en av de snabbast växande folkhälsoriskerna. Det finns skäl att agera. Det är svårt att beskatta utifrån näringsinnehåll. Men för stater som försöker dämpa effekterna av matvanor som bygger på för billigt fett och socker finns inte så många vägar att gå. Ska man välja bara en måltavla är socker den uppenbara. Ungern håller fast vid en fett-, socker- och saltskatt som liknar den danska. Finland och Frankrike beskattar sedan 2012 hårdare utifrån hög sockerhalt. I New York stoppades nyligen borgmästaren Michael Bloombergs försök att förbjuda servering av läsk i större enheter än en halvliter. Ni har säkert hört det häcklas. I Sverige har förslag om en sockerskatt väckts i omgångar av representanter för såväl MP som KD, C och SD, men utan något vidare gehör.
Socialdemokraternas talesperson Ylva Johansson har till exempel sagt att hon inte tror att priset avgör läsk- och godisköp. Det tror jag, eftersom jag har sett mig själv handla. Undersökning på undersökning visar också att just priset är det enskilt mest avgörande för en matvaras framgång. Sockerlobbyn har en tacksam utgångspunkt, i och med att livets goda så länge var förbehållet eliten. Men är folk verkligen besatta av rätten att kunna köpa billigt socker? Nej. När SVT gjorde en Sifo-undersökning i frågan var 53 procent positiva till att staten använder ekonomiska styrmedel för att förhindra övervikt. Däremot är livsmedelsindustrin så klart intresserad av att kunna fortsätta sälja, obehindrat. I nyutkomna reportageboken Salt, sugar, fat ger New York Times-journalisten Michael Moss en ingående inblick i hur metodiskt skräpmatsindustrin arbetar. För att, kort sagt, framställa så billiga och beroendeframkallande kalorier som möjligt. I Moss metaforik är fett opium och socker är amfetamin för oss som konsumenter. Även utan att jämställa Big food med knarkhandlare så är det uppenbart att de har produkten på sin sida. Fett är gott. Salt är gott. Socker är gott. Så långt allt gott. Problemet uppstår i och med att industrimaten inte bär sina egna kostnader. Styckbitar, färdigpizza och läsk är billigt när det säljs, men dyrt i alla andra avseenden. För djuren som går åt i produktionen, för naturen, för folkhälsan.
Utbildning och kunskap ställs ofta upp som en motvikt. Problemet är att det står sig slätt i detta fall. Produkten är för stark. Det är precis som med tobak och alkohol. Den enda konsumentmakt som kan stå emot storföretagens vinstintressen är den som samlat kan komma från en stat, eller flera. Som det är nu sätter industrin ostört agendan.
Genom effektiv EU-lobbyism har bolagen också lyckats sabba utsikterna att ens göra informerade val. I stället för en näringsdeklaration som tydligt visar att en påse chips är en rätt dålig middag har man drivit igenom den kvasimässiga GDA-märkningen (Rekommenderat dagligt intag på svenska). Näringsinnehållet redovisas för pytteportioner. För läsk är till exempel den beräknade portionen 25 centiliter. För chips 25 gram, eller 12 chips. Det beskriver en konsument jag aldrig har träffat.
Jenny Damberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
