Ny bok visar att sammansättningen av den rikaste klassen förändrats – färre skumma oligarker och fler genuina entreprenörer.
I våras arrangerades en »kleptokrati«-busstur genom London, förbi några av stadens finaste adresser. I en stad där diskussionen ständigt pågår ifall vanliga människor har råd att bo, och under vilka förhållanden, stannade bussturen till exempel på den ukrainske olje- och gasoligarken Dmytro Firtasjs hus värt 60 miljoner pund, bredvid en gammal tunnelbanestation som han köpte för 50 miljoner pund.
Firtasjs förmögenhet kommer från handel med gas mellan Ryssland och Ukraina, under Putin och Ukrainas tidigare president Viktor Janukovytj.
Arrangörerna av bussresan berättade att 100 000 fastigheter i Storbritannien ägs av offshorebolag; bara i en tredjedel av fallen kan ägandet spåras till en person. Det var okänt vem som ägde Londons största bostadshus fram till att New Yorker avslöjade att det ägdes av en rysk senator sedd som så obetydlig att ingen kunde tro att det verkligen var han som ägde detta multimiljonhus. Att det finns skumraskaffärer bakom hans otippade förmögenhet tycks ingen tveka på.
Från en del rapportering och även tv-serier får man, eller åtminstone jag, lätt intrycket att många av världens superrika som rör sig i internationella metropoler som London och New York har förtjänat sina pengar just på mer eller mindre skumma sätt, genom politiska kopplingar, korruption och arv från politiska makthavare.
Ekonomen Caroline Freund vill med sin bok Rich People Poor Countries ge en annan bild. Hon börjar boken år 1999 i staden Hangzhou i östra Kina. Där startade engelskläraren Jack Ma ett företag för att exportera kinesiska varor. Företaget, som heter Alibaba, genomgick 2014 historiens största börsintroduktion (större än Facebook), säljer fler varor per år än Amazon och Ebay tillsammans, och har gjort att Ma i dag har en uppskattad förmögenhet på 21 miljarder dollar.
Freund använder Fortunes lista över världens 500 rikaste personer från 2001 till 2014 för att spåra omvandlingar i den superrika eliten, och hennes grundargument är att sammansättningen av de fattiga ländernas superrika förändrats: färre skumma oligarker och fler genuina entreprenörer vars förmögenheter bygger på att de faktiskt skapat ekonomisk tillväxt och jobbtillfällen som gynnat många fler än de själva. Östeuropas superrika, säger hon, domineras fortfarande av oligarker och inte minst de som är rika på dominans av naturresurser, men framför allt i Östasien ochi någon mån i Sydasien och Mellanöstern ser hon en positiv utveckling där de superrika lyfter sina lokala ekonomier, snarare än sänker dem i korruption och rofferi.
Freunds bok är torrt skriven, med många tabeller och siffror, men väldigt intressant ur ett politisk-ekonomiskt perspektiv: vilka är det som belönas allra ymnigast i vår globala kapitalism? I vilken mån är det oligarker och skojare, i vilken mån är det entreprenörer som gör nytta för samhället i stort? För diskussion om dessa ständigt aktuella frågor är Caroline Freunds bok en utmärkt utgångspunkt; hon kanske inte kommer få några vänstermänniskor att helt byta uppfattning om den globala kapitalismen, men lite oavsett ens utgångspunkt tror jag att hennes bok kan åtminstone nyansera ens analys.
Erik Bengtsson, forskare i ekonomisk historia
Detta är en text publicerad i #4 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
