»Obs, detta är ingen kontaktannons«, har blivit en vanlig introduktion för yngre kvinnor som letar bostad.
I bostadsbristsverige har de lägenhetssökandes desperation fött en rad kulturer som utnyttjar det eftertraktade kapital som en uthyrbar bostad utgör.
Först ut och vanligast är så klart ockerhyrorna som trissas upp i takt med att bostadsutrymme blir trängre och trängre. Men i deras kölvatten har det dykt upp hyresvärdar som i första hand inte är ute efter maximerad inkomst. Annonsörer som vill ha ut mer av sin hyresgäst än att betala hyran och i allmänhet vara helt underbar och rökfri har blivit allt vanligare. Barnpassning, läxhjälp och hundpromenader är exempel på tjänster som hyresvärdar uttryckligen begär tillsammans med en hyra.
Men så, under ett bostadsletande i Stockholm under vintern 2012 hittade jag en uthyrningsannons som väckte min uppmärksamhet. Jag hade inte sett någonting av det slaget tidigare. Låt oss kalla dem sällskapshyresvärdarna.
Annonsen riktade sig uttalat till kvinnor. Det var ju inte så konstigt, det har jag sett andra män skriva förut, men då brukade det åtminstone ha att göra med argumentet att kvinnor skulle vara lugnare och städa efter sig. Den här gången var det bara så att annonsören ville ha en kvinnlig inneboende för att han tyckte om kvinnor och deras sällskap. Hyran var inte så viktig. Han hade det gott ställt, så en tusenlapp i månaden räckte.
Det var svårt att veta om det skulle klassas som en annons för ett rum eller om det egentligen var en kontaktannons. Annonsen innehöll i alla fall inte en bild på den sällskapssjuka personen i fråga, utan av inredningen av lägenheten, så jag accepterade dess plats bland de övriga bostadsannonserna.
Nästa gång var det svårare att dra gränsen mellan kontaktannons och bostadsannons.
Ett stort ansikte smälldes upp bredvid rubriken som vädjade om en kvinnlig inneboende. Mannens pose signalerade att han var av »den svåra typen«. Lägenheten kunde man skymta lite smått i bakgrunden av bilden, det var en studentetta stod det. Det tycktes vara tapeter i någon blå nyans, kanske en balkong om man använde sin fantasi och försökte se något trots pixlarna. Ironiskt nog blinkade det en liten reklamannons från match.com bredvid, med en ytterligare man som letade partner.
En annan ville inte bara dela på ettan utan även på sängen. Den senaste jag såg var ifrån en man som närmade sig medelåldersstrecket. Han ville specifikt ha »en liberal fröken på 18–22 år som skulle göra honom glad«. Det var efter att jag hade läst den här senaste annonsen som jag började fundera över om sällskapshyresvärdarna var utvecklingen av den grupp män som reser till Thailand för att hitta sig en fru, med skillnaden att den nya metoden var att låta sällskapet komma till dem i stället.
De sällskapshyresvärdar som själva lägger ut annonser lär bara vara toppen på isberget av den sexistiska bostadskulturen. De här värdarna lägger ändå ner tid för att utrycka sitt erbjudande, och sedan skylta med det. Den stora massan kan antas komma från de män som bara svarar på kvinnors ansökningar till helt vanliga annonser som de lagt ut. »Obs, detta är ingen kontaktannons« har blivit en vanlig introduktion för yngre kvinnor som skriver att de letar bostad.
I Facebookgruppen för lägenhetssökande i Stockholm dyker det upp inlägg där hyresgästsaspiranter ber om att sluta få vänskapsförfrågningar av män som har läst deras hyresannonser. De vill inte bli »vänner«, de vill bara hyra en lägenhet. Vid årsskiftet gick administratörerna för gruppen själva ut och sa att det fick vara nog med sexistiska kommentarer på framför allt de yngre kvinnornas inlägg.
I takt med den upptrissade bostadsbristen har förväntningarna på den traditionella hyresvärd/hyresgäst-relationen rivits ner. Vad som förut hade betraktats som osmakligt har i dag blivit mer och mer normaliserat. De lite skamliga undertonerna försvinner och ersätts med klartext. Jag förväntar mig att innan bostadsbubblan spricker kommer det att dyka upp en annons där rubriken ordagrant lyder: »Mysigt harem söker tillökning«.
Det är ingen nyhet att kärlekskranka män med ett övertag har utnyttjat det just för att försöka bota sin ensamhet. Så har det alltid varit. Det är bara metoderna som förnyas.
Herman der Nederlanden är frilansjournalist
Detta är en text publicerad i #3 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
