En av årets mest uppmärksammade romaner väcker barndomsminnen till liv.
Vi som har växt upp i fattigdom bär med oss skamkänslan hela livet. Trots märkeskläder, statusjobb, en bostadsrätt eller en fin examen går många av oss omkring och känner att fattigdomen grott in sig i vårt blodsystem.
När jag läste Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk låg jag sömnlös några nätter och oroade mig för att bli sjuk och hamna i samma situation som huvudpersonen Beata. Jag slängdes tillbaka till min barndom i en liten stad på västkusten. En klasskamrat lutade sig mot mig och skrek att jag luktade äckligt och att jag hade fula kläder. På utflykterna hade jag matlåda eftersom mamma inte hade råd att ge mig fickpengar.
Att vara fattig innebär att »dina valmöjligheter tas ifrån dig: vad du ska äta, vad du ska ha på dig, var du ska bo, vad du ska göra, vilka räkningar du ska betala, vilka skulder du ska ta itu med, hur du vill leva och framför allt hur du ska komma på fötter«, skriver von Zweigbergk.
I Fattigfällan går egenföretagaren Beatas liv utför när hon blir sjuk. Beata är baserad på en verklig person och skildrar underklassen i Sverige som inte har ett socialt skyddsnät som tar emot om du blir sjuk eller arbetslös. Personer som inte har råd med det mest basala eller mat för dagen.
Det är politiker och andra makthavare som ska känna skam över att fattigdom finns i Sverige. Inte de fattiga.
Trots läkarintyg om att hon inte kan arbeta blir Beata utförsäkrad och har därmed inte rätt till sjukpenning. För att få försörjningsstöd tvingar soc henne att visa papper efter papper som intygar att hon inte har en inkomst eller ett fett bankkonto, äger fastigheter eller på annat sätt försöker lura staten. Eftersom det dröjer att få fram alla handlingarna får hon inga socpengar och kommer efter med räkningarna. Hon måste då låna pengar av sin våldsamme före detta man, vänner och familj. Snart har hon inte råd att köpa mat och får leva på billiga kakor och margarin.
Charlotta von Zweigbergk sätter fingret på hur fattigdom ser ut och känns, fysiskt och psykiskt. Det gör att du inte har råd att delta i det sociala livet, får dåliga tänder och blir lönnfet på tomma kalorier. Fattigdom leder till ett utanförskap som bara den som befunnit sig där förstår. Även om Beata i Fattigfällan är en medelålderskvinna skiljer sig inte hennes skam från en ensamstående trebarnsmamma som inte har råd att ge barnen mat för dagen. Eller en hemlös som står och säljer Faktum.
Beatas familj och vänner visar ingen sympati för hennes situation: »Hur ska jag förklara att mitt ›jag har inga pengar‹ betyder att jag tömt alla konton, utnyttjat alla krediter och gått igenom varenda jacka och väska i hopp om att hitta några kronor?« Jag däremot hade en familj som befann sig i samma situation som mig. Och jag mötte många underbara människor som såg bortom min fattigdom och som visade mig mänsklighet och respekt. Kompisen Anki som förstod att mina förutsättningar inte var som hennes men ändå valde mig till sin bästis. Eller den barska bibliotekarien som bildade mig genom att sätta böcker som Sparvöga av Ann-Charlotte Alvefors och Trälarna av Sven Wernström i händerna på mig. Böckerna öppnade mina ögon för de sociala orättvisorna i samhället.
I mitt yrke som bibliotekarie möter jag ofta människor som befinner sig längst ner. Då gäller det att vara lyhörd och ödmjuk. En förseningsavgift på 50 kronor kan betyda att familjen inte får mat den dagen. »Det står inte mellan en resa till svenska fjällen och en resa till Alperna, det står mellan att överleva och att inte överleva«, som von Zweigbergk skriver.
Mina klasskompisar åkte i väg på helgerna med sina föräldrar eller var ute och åt på restaurang. Något som jag aldrig gjorde när jag var barn. Inte heller firade jag och mina syskon semester utomlands eller åkte till en stuga på sommarlovet. På gymnasiet skaffade kompisarna körkort, åkte på språkresor till Hawaii eller drog iväg på tågluffning. Jag skämdes för att vara fattig och kände en särskild lukt som omringade mig. En lukt som jag inte kunde bli av med hur mycket jag än duschade. Ännu i dag kan jag få den känslan när någon sitter alltför nära mig.
Det är politiker och andra makthavare som ska känna skam över att fattigdom finns i Sverige. Inte de fattiga.
Soledad Cartagena är bibliotekarie och frilansjournalist.
Detta är en text publicerad i #5 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
