Svensk vård har blivit beroende av stafettläkare. Bemanningsbolagen som hyr ut läkarna har i sin tur lärt sig lura sjukskjortan av landstingens upphandlare. I Sollefteå har det gått så långt att sjukhuset hotats av nedläggning.
Det var en gråmulen lördag i oktober.
På Kramfors IP stod tusentals människor och huttrade i kylan. På deras jackor lyste pins med röda hjärtan och texten ”Vi står bakom Sollefteå sjukhus”.
Ovanför folkhavet stack de hemsnickrade plakaten upp. ”Politiker skärp er!!”, ”Vårt sjukhus skall vara kvar!”, ”Rör inte vårt sjukhus – då jävlar”.
Det var inte första gången sjukhuset i Sollefteå hotades av nedläggning, sådana diskussioner hade förekommit sedan åttiotalet. Men den här gången var det verkligen på allvar.
I våras stod det klart att landstinget drogs med ett stort underskott, så två tjänstemän satte sig ner och knåpade ihop en sparplan på 250 miljoner kronor.
I augusti läckte detaljerna i sparplanen ut. Den slog särskilt hårt mot sjukhuset i Sollefteå. All kirurgi, ortopedi, kvinnosjukvård samt BB skulle läggas ner för att få landstingets ekonomi på fötter.
Av lokalbefolkningen uppfattades sparplanen som en total slakt. Det skulle bli ett förödande slag mot hela lokalsamhället, ansåg man. För vem skulle vilja bo kvar i Ådalen om sjukhuset lades ner? Om det plötsligt blev femton, kanske tjugo, mil till närmaste sjukhus. På sikt riskerade hela bygden att dö ut.
Dessutom var många arga över hur det hela hade gått till. Var detta verkligen ett demokratiskt fattat beslut? Socialdemokraterna i landstinget hade ju före valet lovat att bevara länets alla tre akutsjukhus. Nu körde man över både väljarna och partikamraterna i Ådalskommunerna.
Nej, det gick helt enkelt inte att acceptera.
Någon vecka efter sparförslaget läckt ut bildade några lokalbor en ideell förening, ”Sollefteå – framtidens akutsjukhus”. Den före detta landstingsrevisorn, 70-årige Nils-Gunnar Molin, utsågs till ordförande.
Föreningen började mobilisera. Man ordnade en namninsamling och skrev om sparförslaget i en Facebookgrupp med samma namn. Det visade sig att engagemanget i trakten var stort. På bara några veckor fick Facebookgruppen närmare 12 000 medlemmar och man lyckades skrapa ihop 20 000 underskrifter till namninsamlingen.
Så föreningen bestämde sig för att anordna en manifestation. Nils-Gunnar Molin, som själv är socialdemokrat, visste att partiet skulle hålla sitt årliga förtroenderåd i Kramfors den andra helgen i oktober. Att hålla manifestationen samtidigt skulle sätta extra press på de styrande landstingspolitikerna. Föreningen tog kontakt med Kramfors socialdemokratiska arbetarekommun som tog på sig att arrangera det hela.
Med hjälp av insamlade pengar från företag och partier i Sollefteå kommun annonserade man om manifestationen i lokaltidningarna och tryckte upp stora affischer som sattes upp i hela sjukhusets upptagningsområde – från Ramsele till Bollstabruk.
På förmiddagen den 10 oktober vandrade ett flera kilometer långt demonstrationståg genom Kramfors; från idrottsplanen, över Kungsgatan, förbi hotell Kramm där de 75 socialdemokraterna i förtroenderådet befann sig. Nils-Gunnar Molin, som satt med på mötet, filmade tåget med sin mobilkamera från uppifrån fönstret.
En timme och en kvart tog det innan alla människor hade hunnit passera.
Efteråt var Nils-Gunnar Molin överväldigad. Uppåt 15 000 demonstranter hade deltagit i manifestationen. Fler än vad som bor i hela Kramfors och Sollefteå tillsammans. Fler än vid protesterna i Ådalen år 1931, då fem personer under en arbetskonflikt sköts ihjäl av militären.
På måndagen kunde man läsa om manifestationen i Svenska Dagbladet, i en notis på sidan tolv.
Nu är det inte riksmedia som styr Västernorrlands landstingspolitiker. De drog öronen åt sig. Sparförslaget lades på is. Det folkliga upproret hade segrat – åtminstone för den här gången.
I november utlyste politikerna en omstart: en ny sparplan skulle utarbetas utifrån en ordentlig konsekvensanalys och presenteras under år 2016. För att täppa igen delar av underskottet tog man beslut om en skattehöjning på 60 öre som beräknas inbringa 300 miljoner kronor. Men det betyder inte att sjukhusets framtid är säkrad.
För att klara den framtida ekonomin måste landstinget fortfarande minska kostnaderna för specialistvården med åtminstone 160 miljoner. Frågan är bara hur.
***
Ingrid Liljenberg, en femtioåring med burrigt gråsprängt hår och glasögonen på nästippen, tillhör den sortens läkare som är på utdöende i Sverige. Hon är specialiserad inom kirurgi och kan operera bort tumörer i tjocktarmen, amputera ben och foga samman brottet efter en höftledsfraktur. Hon är helt enkelt en kirurg med bred kompetens. Det måste man vara om man ska arbeta på ett litet sjukhus som det i Sollefteå.
Nu, efter 25 år i tjänst, funderar hon på att se sig om efter ett annat arbete. Det återkommande hotet mot sjukhusets existens har fått fler kollegor att lämna sin tjänst.
En försvann till Östersund, en annan till Kalmar. Och man vill ju inte vara den sista råttan som lämnar det sjunkande skeppet, som Ingrid Liljenberg uttrycker det.
Inte nog med att sjukhuset har svårt att behålla sin nuvarande personal, man har också stora problem med att rekrytera nya läkare. Något som lett till att andelen inhyrda läkare har ökat markant. På tre år har kostnaderna för stafettläkare mer än fördubblats, till 26,4 miljoner. Det innebär att mer än en fjärdedel av sjukhusets lönekostnader går till inhyrda doktorer.
Inte bara för att avdelningarna fylls med fler och fler stafettläkare – de blir också allt dyrare att hyra in. I december, till exempel, rapporterade P4 Västernorrland om en stafettläkare på kvinnokliniken i Sollefteå som vid ett flertal tillfällen fått 200 000 per vecka i arvode.
Det är inte bara i Sollefteå kostnaderna ökar. Mellan år 2012-2014 har utgifterna för inhyrd vårdpersonal i Västernorrland ökat med mer än 50 procent – från 136 till 205 miljoner kronor.
I debatten har också stafettläkarna pekats ut som ett av de allvarligaste bekymren i Västernorrlands ekonomiska kris. Personalkostnader inom vården är landstingets överlägset största utgiftspost och andelen som går till stafettläkarna är nu hela tio procent, vilket kan jämföras med riksgenomsnittet på knappt fem procent.
Utvecklingen är något som oroar socialdemokraten Ewa Back, ordförande i landstinget hälso- och sjukvårdsnämnd.
– Det här är en av kostnaderna som dragit iväg utöver planerat. Lägger man ihop kostnaderna för inhyrd och fast personal, så ser man att kostnaderna ligger klart över vad budgeten tillåter, säger hon.
Men avigsidorna med stafettpersonalen handlar inte bara om direkta kostnader. När länets vårdenheter i allt större utsträckning bemannas av inhyrd personal, brister både patientsäkerheten och arbetsmiljön. Därmed blir det ännu svårare att rekrytera läkare till fasta anställningar. Samtidigt riskerar man att de redan fast anställda lämnar.
Kirurgen Ingrid Liljenberg har sett utvecklingen med egna ögon. För några år sedan bestod personalstyrkan på avdelningen av endast fast anställd personal. Nu är det minst en stafettläkare i veckan på kirurgen i Sollefteå.
Hon tycker det är problematiskt.
Dels för att det är urbota dumt att ta in dyra stafettläkare när sjukhuset måste spara pengar. Dels för att arbetet blir lidande. Stafettläkare som bara stannar en eller ett par veckor hinner inte följa upp patienten, hinner inte komma in i rutinerna.
– Hur engagerad är man om man kommer hit en vecka? Man gör bara det man måste, inte mer. Stafettläkare är ju inte med och driver utvecklingen av verksamheten framåt.
Dessutom saknas ofta den efterfrågade och livsviktiga breda kompetensen som Ingrid Liljenberg besitter.
– En gång fick vi hit en stafettläkare som var specialiserad på att operera urinrör men som inte visste något alls om hur man utreder prostatacancer, vilket är de patienter vi har mest av. Det funkade inte så bra om man säger så, säger hon.
***
Knappt nio mil från Sollefteå, inklämt mellan Bottenhavet och E4:an, ligger Härnösands gamla sjukhus, ett annat villebråd för landstingets besparingar. 2004 beslutade politikerna att flytta i princip all verksamhet till Sundsvall. Kvar finns rehabiliteringen och ögonmottagningen.
På översta våningen i den gula huvudbyggnaden, där patienthotellet fanns förr, ligger Jeanette Johanssons kontor. Hon arbetar på upphandlingsenheten, och ansvarar för upphandlingen av stafettpersonal till sjukhusen och vårdcentralerna.
För att göra upphandlingen så kostnadseffektiv som möjligt tecknar landstingen så kallade ramavtal med vårdbemanningsföretag, där företagen lovat att kunna leverera en läkare för ett visst pris. I dagsläget har Västernorrland ett sådant avtal med 23 olika företag.
Om exempelvis internmedicin på Sollefteå sjukhus behöver en läkare skickar de en förfrågan till landstingets avropsenhet. Avropsenheten skickar i sin tur ut en förfrågan – ett avrop – till de 14 bemanningsföretag som har avtal på just den specialiteten. ”Vi behöver en internmedicinare som vikarierar vecka 4-7”.
Det företag som är rangordnat med det lägsta priset och har en läkare tillgänglig vinner avropet och kontakten förmedlas till Sollefteå sjukhus.
Problemet, förklarar Jeanette Johansson, är att företagen inte alltid svarar på avropen. Faktum är att de inte ens svarar hälften av gångerna avropsenheten skickar ut en förfrågan.
Då återstår att direktupphandla tjänsten av företag utan ramavtal, något som i många fall blir dyrare. Det sker ungefär i 60 procent av fallen inom specialistvården, upp till 70 procent när det gäller primärvård.
– Över tid har det blivit mer och mer direktupphandlingar. Vilket är synd, ramavtalen spelar ju på så vis ut sin roll.
I värsta fall får Jeanette Johansson och hennes kollegor inte fatt på någon läkare, hur mycket de än ringer runt till olika bemanningsföretag.
Konsekvenserna blir flera.
Inbokade patientbesök får ställas in. Doktorerna som är på plats får ta fler patienter. Väntelistorna blir längre och personalen tvingas jobba extrapass.
– Generellt är det ett olyckligt scenario. De som är kvar på fasta tjänster får dra ett otroligt tungt lass. Vilket gör att många kroknar och söker sig någon annanstans.
***
Stafettläkare är ingen ny företeelse. Till en början utgjordes gruppen främst av landstingsanställda läkare som i samband med jourkompledighet hoppade in som vikarier, oftast i ett annat landsting. Men under mitten av nittiotalet, i takt med att behoven av stafettläkare ökade, började bemanningsföretag intressera sig för att hyra ut vårdpersonal.
I dag finns stafettläkare över hela landet och allt fler vårdcentraler, särskilt i glesbygden, bemannas enbart av inhyrd personal.
Utvecklingen har inte gått obemärkt förbi.
Strax före jul år 2012 skrev två moderater och två socialdemokrater från SKL en debattartikel i Dagens Nyheter. I artikeln konstaterade man att regioner och landsting blivit beroende av stafettläkare och att beroendet måste brytas.
Delvis på grund av de stigande kostnaderna. Men framför allt på grund av patientsäkerheten och vårdpersonalens arbetsmiljö. Därför hade SKL arbetat fram en strategi bestående av en rad punkter som landstingen skulle följa. Fortsättningsvis skulle bemanningsföretagen användas i liten skala och endast som en tillfällig lösning. Till exempel skulle landstingen pröva alla tänkbara möjligheter innan bemanningsföretag anlitades. Anlitade man ändå ett bemanningsföretag skulle inga upphandlingar göras utanför det upphandlade ramavtalet, löd några av punkterna.
SKL satte också ett mål. Kostnaderna för stafettläkare skulle halveras till år 2014.
Snällt uttryckt kan man säga att det gick sådär.
År 2014 visade siffrorna att utvecklingen hade gått i rakt motsatt riktning. Mellan 2011 och 2014 ökade landstingens kostnader för stafettpersonal med 40 procent till 3,4 miljarder. Och det handlade inte längre om enbart inhyrda läkare. Mellan 2013 och 2014 skenade notan för inhyrda hyrsjuksköterskor med 60 procent, till nära 300 miljoner kronor.
Bemanningsbranschen som förser sjukhus och vårdcentraler med personal, växer därmed så det knakar.
2011 omsatte bemanningsföretagen inom vård 935 miljoner. 2014 låg omsättningen på 1,7 miljarder, enligt bransch- och arbetsgivarorganisationen Bemanningsföretagen.
I själva verket handlar det om mer än så. Bemanningsföretagen organiserar nämligen bara en liten del av alla vårdbemanningsföretag i Sverige, ungefär 60 stycken. Samtidigt finns det enligt Skatteverket flera tusen andra små vårdbemanningsföretag, som främst utgörs av enskilda stafettläkare med F-skattsedel.
***
Så vad beror utvecklingen på?
Aldrig har Sverige haft så många läkare per invånare som vi har i dag.
Enligt OECD-rapporten Health at a Glance 2015, där siffor från 2013 presenteras, går det 400 läkare per 100 000 invånare i Sverige – vilket innebär en niondeplats på listan över läkartätheten i OECD-länderna samt en fyrdubbling jämfört med på sextiotalet, då det gick knappt 100 läkare per 100 000 invånare.
– Totalt sett råder det inte läkarbrist i Sverige. Men det är brist på specialister inom allmänmedicin, psykiatri och patologi. Och de är just inom de områdena vi ser flest stafettläkare, säger Heidi Stensmyren, ordförande för Läkarförbundet.
Samtidigt handlar det knappast om något överflöd av läkare. Det finns i praktiken ingen arbetslöshet inom yrkesgruppen och behovet av läkare kommer att öka de närmaste tio åren på grund av ökad efterfrågan. Dels på grund av att befolkningen växer. Dels för att antalet äldre, som har ett stort vårdbehov, ökar kraftigt.
Samtidigt går många läkare i pension och tillskottet av nyutbildade läkare räcker inte till. På nittiotalet bedrev Läkarförbundet en lyckad kampanj för att minska på antalet platser på läkarutbildningen. Nu har visserligen antalet utbildningsplatser ökat igen, men eftersom det tar lång tid att bli färdig specialistläkare kommer effekten inte märkas av förrän om flera år.
Läkarna i Sverige är också ojämnt fördelade geografiskt sett. I Stockholm till exempel, går det 439 läkare per 100 000 invånare jämfört med 386 i norra delen av landet. I Västernorrland ligger siffran på 350.
Samtidigt finns ett tydligt mönster av att användandet av stafettläkare är stört i glest befolkade län och minst i storstadsregionerna. I Västernorrlands kostade hyrläkarna 847 kronor per invånare år 2014. I Stockholm inte ens 200 kronor.
Att fördelningen ser så olika ut beror enligt Heidi Stensmyren på att det inte lika attraktivt att arbeta överallt.
– Det finns en närhet till kollegor i tätorter jämfört med glesbygden där man sitter ensam och har ett väldigt stort ansvar. Särskilt om det är underbemannat. Ytterligare en faktor är att arbetsmarknaden för en partner som inte är läkare ofta är bättre i tätorterna än i glesbygd, säger Heidi Stensmyren.
Det betyder inte att läkarbristen endast märks av i glesbygden. Även i Stockholm ökar kostnaderna för stafettläkare, om än inte i samma takt som i övriga landet.
– Vi har samma problem internt i Stockholms landsting. Vi har avsevärda svårigheter med bemanning på vårdcentraler i exempelvis Jordbro och på Järvafältet. Det är helt enkelt inte lika attraktivt som att arbeta på en vårdcentral i fina trevliga omgivningar på Östermalm, säger Dag Larsson, oppositionslandstingsråd i Stockholms län och ordförande för SKL:s sjukvårdsdelegation.
Andra, landstingspolitiker och läkare själva, pekar på att läkarnas arbetsuppgifter har förändrats. De lägger allt mer tid på administration och allt mindre tid på patienterna som i sin tur blir mer vårdkrävande, vilket innebär att det behövs fler och fler läkare per invånare. Något som därmed skulle kunna förklara utvecklingen.
Innebär då stafettläkare bara sämre kvalitet och ökade kostnader? Är det inte en fördel för landstingen att kunna hyra in just den kompetens man behöver för tillfället? Förespråkarna, till exempel Bemanningsföretagen, menar att det i slutändan är den inhyrda personal som räddar hela vårdsystemet. Utan dem så skulle ju många patienter bli utan vård.
– Precis som i alla verksamheter är direktanställd personal föräldralediga, sjuka, på kurs eller på semester. Då behövs någon som kommer in för att hålla öppet vårdcentralen en måndagsmorgon, säger Henrik Bäckström, förbundsdirektör på Bemanningsföretagen.
Dessutom, sett till hela landstingets budget, utgör kostnaderna för stafettläkare en mycket liten del. Närmare bestämt 1,4 procent enligt statistik från SKL.
Inte nog med det, fortsätter Henrik Bäckström, dessutom påstår man ofta felaktigt att det är dubbelt så dyrt att hyra in stafettläkare. Men då glömmer man att räkna med arbetsgivaravgifter och tjänstepension för de anställda läkarna.
Konkurrensverket har dock gjort en sådan uträkning. Tittat på lönestatistiken, plockat fram medellönen för en primärvårdsläkare (71 700 år 2014), adderat arbetsgivaravgifter och avsättning till tjänstepensionen samt räknat om det hela till kostnad per timme. Då visar det sig att en stafettläkare i genomsnitt kostar 1,5 till 2 gånger så mycket som en direktanställd.
Men den ekonomiska biten är inte allt, enligt de som är kritiska till stafettutvecklingen.
I somras publicerade Läkarförbundet en studie som visade på ett tydligt samband mellan fast läkarbemanning och patientens upplevelse av vårdens kvalitet och kontinuitet.
– Finns det många stafettläkare innebär det att patienten byter läkare hela tiden. Nästa gång man kommer till vårdcentralen är det en ny läkare man träffar. Man tappar kännedom om patienten, man tappar förtroendet som är så viktigt, säger förbundsordföranden Heidi Stensmyren.
Dessutom visade studien att verksamheter med hög andel stafettläkarna i vissa fall är mindre kostnadseffektiva och kan försämra tillgängligheten. Läkare som känner sina patienter kunde nämligen vara mer effektiv och ta emot fler patienter per dag.
Inte nog med det. Även arbetsmiljön för den fasta personalen försämras i takt med att stafettläkarna blir fler.
– Verksamheter som redan är underbemannande drar ofta ner på fortbildning till förmån för att täcka upp bemanningen och den personal som är kvar får ta ett extra ansvar. Har man få fasta läkare blir det således svårt att rekrytera nya, säger Heidi Stensmyren.
Det blir helt enkelt som en ond spiral. Landsting som har svårt att rekrytera läkare till sina sjukhus, tvingas bemanna avdelningarna med stafettpersonal. Vilket i sin tur leder till en sämre arbetsmiljö för de fastanställda läkarna, som söker sig till andra arbetsplatser. Sjukhuset blir alltså en oattraktiv arbetsplats samtidigt som personalkostnaderna ökar.
***
Är det någon som vet hur stafettbranschen fungerar så är det läkaren Olof Ljunghusen. Han arbetade som stafettläkare innan begreppet ens fanns.
Han hade ”bra kontakter” i Norrbotten och vikarierade på olika sjukhus och vårdcentraler och fakturerade för jobbet med egen firma. Så småningom började några läkarkompisar också jobba som inhoppande vikarier, och Olof Ljunghusen hjälpte till med bokföringen.
Det som andra tyckte var krångligt och tråkigt, som att sköta fakturor och hålla koll på skatteregler, tyckte Olof Ljunghusen var roligt och intressant. Så år 1990 bestämde han sig för att starta ett aktiebolag, Lilab.
I dag omsätter bolaget omkring 60 miljoner. Men företaget har bara en anställd läkare – Olof Ljunghusen själv.
Till skillnad från bemanningsföretag i andra branscher är nämligen läkarna sällan anställda i bolagen. I stället knyter bemanningsbolagen kontakter med ett stort antal läkare.
Varje gång landstingen skickar ut en förfrågan måste bemanningsbolaget i sin tur skicka ut en förfrågan till de läkare man skaffat en kontakt med.
– Vi har en jäkla massa namn på doktorer och sjuksköterskor i vår databas. 6400 när jag räknade senast. Men många namn förekommer ju i andra företags databas också, säger Olof Ljunghusen.
Det där sista är intressant. För i och med att läkarna hyr ut sig till flera bemanningsbolag kan läkarna spela ut bemanningsbolagen mot varandra.
***
Varför väljer du att arbeta som stafettläkare?
2014 ställde TNS Sifo frågan till en webbpanel om 150 stafettläkare på uppdrag av bemanningsföretag Proffice care. 68 procent svarade att de upplever frihet i sin roll som hyrläkare, 63 procent att de utvecklas i sin yrkesroll. 56 procent uppgav att de kände sig mer uppskattade som hyrläkare, 44 procent upplevde arbetssituationen som mindre stressig.
Någon fråga om ersättningen fanns dock inte med i formuläret.
– Man gör det ju för pengarna. Jag är övertygad om det gäller de flesta, säger Peter Bistoletti.
Peter Bistoletti arbetade som gynekolog på kvinnokliniken i Huddinge i 25 år men eftersom landstingslönen var ”katastrofal” sa han upp sig och började stafetta runt millennieskiftet.
Under sina 15 år som hyrläkare har han hunnit jobba på många sjukhus runtom i landet – från Kiruna, Luleå och Gällivare till Göteborg och Stockholm. Oftast handlar det om veckopass, högst två veckor i sträck.
Peter Bistoletti blev lite av en riksnyhet förra året när Göteborgs-Posten grävde fram att han kunde tjäna upp till 90 000 kronor på en vecka före skatt och andra avdrag.
– Jag får korrigera lite där, jag har nog tjänat upp till 100 000 på en vecka. Men då jobbade jag över hundra timmar, säger han.
När Peter Bistoletti arbetade som mest blev det mellan 20-30 veckor per år. Resten av tiden ägnade han åt sina två största hobbys – åka skidor och cykla. Nu är han 68 år och har dragit ner ordentligt på arbetstiden. Senast han tog ett stafettpass var i maj förra året.
Peter Bistoletti är liksom många andra stafettläkare egenföretagare. Men allt som oftast går han via ett bemanningsföretag.
I dagsläget finns han med på tre-fyra av bolagens mejllistor och får ett par förfrågningar om jobb i veckan. Och det är inte ovanligt att han får förfrågningar från flera bemanningsföretag om precis samma vikariat.
– Då väljer jag förstås de som betalar bäst.
***
Precis som hyrläkarna väljer det bolag som betalar bäst, tycks bemanningskoncernerna välja att hyra ut genom det av deras bolag som kan ta bäst betalt av landstinget.
”En tråkig variant är när upphandlade leverantörer kontaktar oss via systerbolag. Först tackar de nej via den upphandlade leverantören i avropet och sen erbjuder de samma tjänst till ett högre pris via systerbolaget. Det är tyvärr ett ganska stort problem.”
Citatet som är anonymt är hämtat från Konkurrensverkets rapport ”Hyrläkare i primärvården” som släpptes i höstas. Under arbetet med rapporten intervjuades en rad tjänstemän – HR-konsulter och upphandlare – anonymt i utvalda landsting.
Jeanette Johansson på Västernorrlands upphandlingsenhet suckar. Jodå, hon har läst rapporten. Och hon känner igen sig.
– Man går ut och frågar bemanningsföretagen som svarar: vi har ingen som kan komma den här veckan. Men sen så hör samma företag av sig igen och säger att de har en lösning, att de kan hyra ut en läkare via ett dotterbolag som inte har ramavtal till ett högre pris.
HR-konsulter och personal från upphandlingsenheterna i Dalarna, Östergötland och Västra Götaland berättar om samma sak. Bemanningsbolaget tackar först nej och erbjuder sedan samma tjänst till ett högre pris via ett dotterbolag.
– Ett av problemen vi haft är att de tackar nej till avrop. Sedan säger bolagen: Men vi kan erbjuda tjänsten här till det här priset. Vi har koll på vilka bolag som gör så. Och nu är vi benhårda och säger nej till dem, säger en.
– Ja, de luras ju litegrann genom att flytta doktorerna mellan olika bolag, säger en annan.
– Det förekommer. Och det gör oss väldigt irriterade, säger en tredje.
Tittar man på landstingens listor över vilka bemanningsbolag de upphandlat vårdpersonal av syns mönstret tydligt. Flera av bolagen som har ramavtal har sålt tjänster till landstingen via dotterbolag utan ramavtal.
– Vi tycker såklart det är oetiskt. För egentligen har de ett företag som de kan bemanna men istället använder de ett annat företag och gör det till ett högre pris. Men det tråkiga är att vi kan ha väldigt bestämda åsikter om vad vi tycker är etiskt okej. Samtidigt har vi ett huvuduppdrag som går ut på att förse länsmedborgarna med sjukvård. Så ibland måste vi tacka ja till sådana erbjudanden, säger Jeanette Johansson.
Olof Ljunghusen känner igen sig när han läser det anonyma citatet från Konkurrensverkets rapport.
Olof Ljunghusen är nämligen inte bara ägare och vd för bolaget Lilab. 2008 startade han ytterligare ett bolag, Allvård Semaforen. Bolaget ska enligt verksamhetsbeskrivningen ”tillhandahålla läkar- och sjukskötersketjänster inom hälso- och sjukvård”. Precis som moderbolaget.
Han berättar att det händer att man hyr ut doktorer – till ett högre pris – via Allvård Semaforen, trots att Lilab har ramavtal med landstingen.
– Landstingen förstår ibland inte hur det går till. De ser det bara som en komplott från vår sida. Men det är doktorerna som styr detta eftersom de väljer den uppdragsgivare som betalar bäst.
Säger han och drar ett exempel: Låt säga att Lilab har ett ramavtal och bemannar en vårdcentral på det. På den vårdcentralen finns flera stafettläkare från olika bolag. Så börjar man snacka över eftermiddagsfikat: Vilket bolag arbetar du för? Hur mycket tjänar du där? Så kommer det fram att den stafettläkaren som arbetar för ett bolag som inte har ramavtal tjänar mycket bättre. Nästa gång vi kontaktar vår stafettläkare så säger han: Nej, jag hoppar över det för jag får bättre betalt på annat håll.
– Så för att inte tappa de doktorerna helt, så har vi ett annat företag som vi använder i sådana lägen. Det är inte fullt så fult som landstingen tror och tänker sig.
***
Det finns landsting som har fått nog.
I mitten av december fattade politikerna i både Blekinge och Region Jönköping beslut om att införa ett förbud mot att använda bemanningsbolag inom vården under 2016.
I Region Östergötland har man bestämt att stafettpersonalen successivt ska fasas ut. Värmland och Dalarna sätter i sin tur stopp för stafettsjuksköterskor innan kostnaderna drar iväg likt för stafettläkarna.
Sådana stopp har införts förr, med varierande resultat.
Sommaren 2014 till exempel, beslutade politikerna i Jämtland att sluta hyra in stafettläkare inom primärvården i Östersund. Det blev ett herrans liv. Två läkare sa upp sig i protest, eftersom de var övertygade om att arbetssituationen skulle bli för svår. Det hela slutade med att politikerna drog tillbaka beslutet eftersom man ansåg att patientsäkerheten äventyrades.
I Västra Götaland har man lyckats bättre. Där infördes ett stafettläkarstopp inom vuxenpsykiatrin 2013. På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg valde över hälften av stafettläkarna att gå över till en fast anställning och i dag arbetar fler psykiatriker på sjukhuset än någonsin.
I Västernorrlands landsting vill politikerna emellertid inte införa något förbud. Istället vill man ha statens hjälp för att stoppa de skenande kostnaderna.
I december 2015 skrev landstingsråden i de fyra nordliga landstingen en gemensam debattartikel i Dagens Samhälle, där de uppmanade politiker i regioner och landsting i hela Sverige att samlas kring en gemensam plan för att bryta beroendet av stafettpersonal.
Sjukvårdsnämndens ordförande, socialdemokraten Ewa Back, anser att alla landsting borde landa i en gemensam policy för hur mycket man får betala för inhyrd vårdpersonal. Ett slags nationellt pristak.
– Det är inte klokt att ha det på det här sättet i det långa loppet. Man borde kunna enas om gemensamt pris, att åtminstone sätta stopp för de extrema nivåerna. Då skulle det inte bli lika attraktivt att jobba som stafett och fler skulle söka sig till fasta tjänster.
Partikamraten Dag Larsson som är ordförande i SKL:s sjukvårdsdelegation är tveksam till förslaget om ett pristak.
– När man ändå står där med vårdcentralen utan personal är det inte lätt att säga nej. Även om man skulle ha ett nationellt ramavtal kan företagen säga: glöm det, ni får betala mer om ni ska ha en läkare. Tyvärr tror jag inte det är lösningen.
SKL:s gamla strategi som skulle halvera antalet stafettläkare till 2014, är sedan länge dödförklarad. Men Dag Larsson berättar att man arbetar för fullt för att ta fram en ny.
– Sjukhusledningarna sitter på pottkanten. Det är klart att företag som verkar på marknaden och vill tjäna pengar, då utnyttjar den situationen. Detta är inget unikt och inget ett ensamt landsting kan hantera. Därför tror jag att sjukvårdssverige gemensamt måste göra någonting.
Samtidigt, fortsätter Dag Larsson, kan man fundera över landstingens eget ansvar. Har man gjort tillräckligt för att göra sig till en attraktiv arbetsgivare?
***
Frågar man kirurgen på Sollefteå sjukhus, Ingrid Liljenberg, är svaret nej. Arbetsmiljön i sig är det visserligen inget fel på. Det är en trevlig stämning, det brukar även stafettläkarna uppmärksamma.
Frågan är snarare varför någon skulle vilja börja arbeta på ett ständigt nedläggningshotat sjukhus?
– Vad ska motivera en färdig specialist som har familj och barn att flytta till ett litet ställe där framtidsutsikterna är hotade?
Två gynekologer har precis flyttat, en ortoped försvinner senare i sommar, och ytterligare en ser sig om efter jobb. Enligt Ingrid Liljenberg funderar i princip alla på sjukhuset på att söka sig någon annanstans. Samtidigt blir stafettläkarna bara fler.
– Man behöver inte vara Einstein för att fatta vad som händer då. Det blir sämre kontinuitet, sämre vård och betydligt dyrare. Tillslut kommer inte politikerna ha något sjukhus att lägga ner. Det lägger ner sig självt när den anställda personalen lämnar. Och så säger politikerna att man ska ha lika vård i hela landet. Vadå lika vård? Det blir inte lika vård.
Texten uppdaterades den 13 januari klockan 10:27.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
