Med en filmsnutt illustrerade Dagens Nyheter i början av året hur hjärnan “bokstavligen krymper” om människan har höga nivåer av stresshormonet kortisol under lång tid: “När du blir stressad över dagishämtningar, räntehöjningar eller allt du ska hinna med på jobbet sätter samma process i gång i hjärnan som när du möter den aggressiva hunden”, varnar speakerrösten. Grafiken visar en människa som tror att hen ser en vargliknande hund som visar sig vara dagishämtningar, räkningar och möten.
Filmen fick kritik från två professorer på stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet. Framställningen är kraftigt överdrivet och riskerar att göra folk oroade över att bli stressade, menade de. Och så uppstod det här problemet förstås: “I förhållande till de situationer krigsdrabbade, arbetslösa eller flyktingar utsätts för är vi illa ute om hanterandet av livspussel orsakar så stora skador i hjärnan som DN beskriver”.
I sin kritik pekar professorerna på hur domedagsstämningen relativiserar stress, hur det inte går att förklara något så dramatiskt som en krympande hjärna i relation till dagishämtningar. Den farliga stressen blir allas stress, allas och ingens stress. Det förstorar de jäktade storstadsbornas vardagsbekymmer och förminskar stressen det innebär att stå maktlös inför hela sin livssituation.
Det som vi kallar för stress: reaktionen på yttre påfrestningar som leder till ökad hormonutsöndring och ökad blodtillströmning tillskrivs den österrikisk-kanadensiske forskaren Hans Seyle. De första böckerna där han beskriver och benämner stress kom ut redan på 1930-talet men översattes inte till svenska förrän i mitten av 1950 och då var det fortfarande ett mycket kliniskt begrepp. Hos både läkarna och i allmänheten använde man fortfarande det gamla neurosbegreppet för att förklara den diffusa samlingen symptom.
I Sverige, som till skillnad från många andra nationer hade gynnats ekonomiskt under kriget och hade byggt upp en stark välfärdsstat, rådde en positiv samhällssyn under femtiotalet. Därför var också neurosdiagnosen, som baserades på idén om att vissa personer helt enkelt hade lite sämre nerver, en logisk förklaring när människor insjuknade av trötthet. De som blev diagnostiserade med neuros var de som inte riktigt orkade med folkhemsbygget och den svenska modernitetens guldår.
Neurosen förstods som orsakad av individens inre, baserad på idén om vissa människors avvikande biologiska grundkonstitution. Till skillnad från neurosen blev stressbegreppet inkluderande. Stress innebar implicit att alla människor fungerade på samma sätt, djuret människan kunde känna stress i ett påfrestande samhälle.
– Stressbegreppets introducerande under 1960-talet blev ett extremt demokratiserande begrepp i relation till neurosbegreppet. Det tog bort fokus från den specifika gruppen och individen som svag i sig själv. Det säger också att stress inte bara handlar om att ha alldeles för mycket att göra och för lite tid, det kan också bero på monotona arbetsuppgifter, slitsamma arbetsuppgifter, oförmågan att påverka sin arbetssituation och alienation, säger idéhistorikern Maria Björk.
Hon har precis flyttat från Linköpings universitet och är i färd med att installera sig på den idéhistoriska institutionen på Södertörns högskola. Hennes forskning rör sig inom det medicinhistoriska området och för sex år sedan beskrev hon funktionen av stressbegreppet såhär: “Genom att tala om stress undviker vi att tala om klass. Begreppet stress döljer effektivt sådana aspekter då det flyter från höginkomsttagare i Stockholms innerstad till traumatiserade flyktingar i Södertälje“. Det var i en debattartikel på (ironiskt nog) DNs kultursida och som publicerades i samband med Björks disputation på avhandlingen Problemet utan namn? Neuroser, stress och kön i Sverige från 1950 till 1980.
– Min poäng i den gamla DN-artikeln var att stress där och då, som begrepp var helt tandlöst. Det saknar den radikala udden som det hade under 60-talet. Idag aktualiseras stressbegreppet bland annat i beskrivningen av en situation där sjukvårdspersonal blir sjuka och kroknar och faller som käglor, just för att de har en vansinnig arbetssituation. Samtidigt som det fästs enormt stor vikt vid människors upplevda stress vilket är problematiskt i sig.
Maria Björk berättar om ett panelsamtal som hon satt med i för några år sedan tillsammans med bland annat studentkåren och studenthälsan. Ämnet för diskussionen var studenternas hälsa kopplat till stress.
– Det blev en helt absurd situation, alla pratade om studenternas upplevelser av stress och hur deras åtgärder gick ut på att lära studenterna att hantera den med hjälp av mindfulnessaktiga metoder. Ingen pratade om hyresnivåer, ingen pratade om studiemedlens minskning i realiteten om man räknar av den för inflation, ingen pratar om bostadsbrist, ingen pratar om att man måste både plugga och jobba för att få det att gå ihop. Det blir helt absurt. Man har en rad högst konkreta faktorer som stressen bygger på men istället för göra något åt dem så pratar man om upplevelsen av stress, och hur man ska hantera den.
Stressymptom måste utgå ifrån en upplevelse. Stressbegreppet kännetecknas av att det kan innehålla många olika symptom som bygger på individens egen känsla. På vårdguidens hemsida finns 18 punkter under rubriken “varningssignaler och symptom” där ungefär hälften börjar med “du känner dig”. Det konstateras att “Stress påverkar många delar av kroppen och kan visa sig på olika sätt för olika personer”.
Upplevelseaspekten av begreppet är i sig det som gjorde att arbetare i slutet av 60-talet kunde börja formulera sin kritik gentemot arbetsvillkoren. En industriarbetares upplevelse av yrsel, hög puls eller ständiga trötthet kunde förringas lika lite som företagets revisors upplevelse av samma symptom. I början av 70-talet formulerade LO för första gången stress som ett arbetsmiljöproblem och då låg fokus på arbetarnas upplevelse av sitt arbete. Under neurosbegreppets era hade en arbetares upplevelse av stress formulerats som en personlig svaghet, det hade riktats mot individen, inte som en kritik mot arbetet.
Den radikala udden som Maria Björk menar att stressbegreppet hade på 60-talet innebar att det fanns en stark stat som också stod ansvarig för folkhälsan. Eftersom människors upplevelse av stress innebar idén om att något var fel i samhällsbygget, på arbetsplatsen samtidigt som det fanns en konkret motpol att rikta kritiken mot, kunde stressbegreppet användas för att förändra strukturella problem, berättar hon.
– Då fanns det en sammanhållen stat som alla var överens om hade lösningen. Staten och kapitalet satt i samma båt och samhället skulle fixa det här. Den iden har ju fullständigt krackelerat sedan dess och det finns ju inte egentligen någon måltavla för den kritik som finns inbyggd i stressbegreppet idag.
När det inte finns någon som kan ställas till svars för stressen som människor känner och som faktiskt kan göra oss sjuka blir det upp till individen att själv hantera symptomen. Då får människorna åka på yogaretreat, betala en KBT-psykolog eller försöka bli sjukskriven och hoppas att inte bli utförsäkrad istället.
I nummer 54-55 av tidskriften Fronesis beskriver filosofen Jason Read hur vårt samhälle inte baseras på en idé om ett idealsamhälle eller en vision om hur något blir bättre. Det härskande kapitalistiska paradigmet, gör anspråk på att förklara den mänskliga naturen, och inte bara det, i kapitalismen omformas människan som subjekt och idén om hur hon fungerar i ett samhälle. Själva idésystemet, som bygger på konkurrens, sprider sig till andra “samhällssfärer” för att “till slut bli till en bild av hela samhället” skriver Read.
Han hänvisar till Michel Foucaults idéer om hur människan som rättssubjektet homo juridicus, har ersatts av homo entrepreneur. Idén om vad människan är i relation till samhället utgick från en ram där rättigheter och skyldigheter formar henne men ersätts i kapitalismen av investeringar och konkurrens som det logiska sättet att vara människa. Som homo entrepreneur blir hela människans funktion att upprätthålla en så konkurrenskraftig person som möjligt. Det blir alltså individens ansvar att göra sig anställningsbar och det blir individens ansvar att se till så att hon håller sig i form. Då går det inte för sig att gå och bli utbränd.
En förutsättning för att homo entrepreneur överhuvudtaget ska finnas och verka är samhällets utformning. Med den strukturella omformning av arbetsmarknaden som tog fart under 1990-talet efter krisen: privatiseringar och tillkomsten av en mängd olika anställningar där individen inte ingår i ett arbetskollektiv utan konkurrerar om timmar med andra individer, skulle samhälleliga institutioner också forma och skapa människan homo entrepreneur.
Det är en dyster bild. Men kanske kan stress och vården av den stressade individen åter komma att betyda något annat och något mer än olika former av carpe-diem-ritualer för de välbärgade. Eller så gör det redan det. Om uppmärksamheten kring alarmerande situationen i vården idag, där stress faktiskt kopplas ihop med sjukvårdspersonalens orimliga arbetsförhållanden leder till faktiska strukturella lösningar som gör att personalen får en bättre arbetssituation, kanske upplevelsen av stress kan betyda något mer än ett mjäkigt ont som alla ändå känner. Björk säger att den som kommer dragandes med mindfulness till sjuksköterskorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala, antagligen skulle få en stor fet smäll.
Av: Liza Jakobsson, idéhistoriker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
