En normal familj flyr inte från nära och kära för 300 kronor i månaden i höjd skatt, skriver Arena idés chefsekonom Sandro Scocco.
Donald Rumsfeld och Dick Cheney slår sig ned på resturangen Two Continents i Washington. Det är dock inte massförstörelsevapen i Irak som står på dagordningen, utan skrivandet av ekonomisk historia. Med vid bordet sitter nämligen också ekonomen Arthur Laffer och året är 1974. Nyliberalernas mest älskade kurva är precis på väg att födas på en servett.
Rumsfeld (då stabschef till president Ford) och Cheney (då biträdande stabschef) diskuterar president Fords planerade skattehöjningar för att stampa ut inflationen och minska underskotten i statsfinanserna. Laffer protesterar mot skattehöjningarna som hans gamla republikanska kompis från Yale, Dick Cheney, föreslår. Han ritar en kurva som ser ut som en kulle på en servett.
Laffer förklarar sin idé. Folk undviker det som beskattas. Vid en viss skattenivå på arbete så minskar därför statens intäkter trots högre skattenivåer, och om skattenivåerna i stället sjunker så kommer intäkterna att öka. Lafferkurvan är född och högerns ekonomiska politik blir sig aldrig mer lik.
Lafferkurvan motiverade sedan Ronald Reagan till stora ofinansierade skattesänkningar på 80-talet. Intäkterna skulle ju ändå öka. Resultatet blev det förväntade, en politisk högerikon och en katastrof för statsfinanserna.
I början på 90-talet var det dags för Sverige att testa Lafferkurvan. Den borgerliga regeringen genomförde Lafferpolitikens kärna, de ofinansierade skattesänkningarna. Nu under det nya namnet dynamiska effekter. Oklart om Carl Bildt blev någon högerikon, men statsfinanserna mötte i alla fall samma öde som de amerikanska.
Trots att denna idé gång på gång visat sig vara fel återkommer den. I Sverige har den nu senast dykt upp i samband med debatten om regeringens budgetförslag om att minska jobbskatteavdraget för höginkomsttagare.
Både Svenskt Näringsliv och Saco har protesterat mot denna skattehöjning. Resonemangen är i stark Laffer-tradition. Med högre skatt vill löntagare inte jobba fler timmar för att få högre lön, man undviker det som beskattas. Svenskt Näringsliv och Saco menar till och med att skattehöjningen inte ökar skatteintäkterna överhuvudtaget.
Hur stor är då denna skattehöjning som gör att höginkomsttagare inte vill jobba? För en löntagare med en månadslön på 60 000 kronor innebär den en höjd skatt med cirka 300 kronor i månaden.
Om Svenskt Näringsliv och Saco har rätt borde det finnas en anhopning av höginkomsttagare precis under inkomstgränserna för statlig inkomstskatt och värnskatt. De som inte tycker det är värt att jobba fler timmar för högre lön.
I verkligheten finns det dock ingen sådan anhopning av höginkomsttagare vid marginalskatternas brytpunkter. Forskarna Spencer Bastani och Håkan Selin (2014) konstaterar också att löntagare helt enkelt inte alls förändrar sitt beteende.
Det är svårt att runda detta faktum, men det finns ett sätt. Höginkomsttagarna flyr utomlands. Det skulle förklara varför de inte går att hitta i Sverige.
Den linjen drev Industriförbundet redan på 90-talet. Särskilt illa ansåg de att det var det för civilingenjörer. Dessa antogs fly i en alarmerande takt. SCB undersökte då frågan och kom fram till att den omtalade kompetensflykten bland civilingenjörer var helt och hållet en myt.
Nu förefaller Saco ha landat i Industriförbundets gamla position, men en normal familj flyr inte från nära och kära för 300 kronor i månaden i höjd skatt. Särskilt inte när man tillhör de tio procent bäst betalda i landet. Vem skulle då ta hand om lantstället?
Sandro Scocco, chefsekonom Arena Idé
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
