Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!
Det har aldrig varit enklare att bli gravid efter 35. Så varför är det ändå ett sådant tjat om att kvinnor ska försöka bli gravida som 25-åringar?
35 är det magiska numret, när det gäller fertilitet för kvinnor. Eller, »magiskt« är väl fel ord. Ödesmättat är mer riktigt. »Fruktsamheten börjar dala betydligt efter 35, liksom att riskerna med att vara gravid ökar då. Kvinnor känner säkert till ganska bra, men inte tillräckligt bra, att vid 35 års ålder går det något slags gräns för förmågan att bli gravid«, sade exempelvis barnmorskan och professorn i vårdvetenskap, Tanja Tydén, när hon gästade P1:s Kropp och själ i ett avsnitt på temat »När är det läge för barn?«, våren 2015.
»De flesta känner till att fruktsamheten avtar med åldern, men inte hur mycket. Den börjar sjunka marginellt redan efter tonåren, mer efter 30, och kraftigt efter 35«, skriver Ulla Waldenström, professor i omvårdnad och författare till boken Vänta med barn? Det är kris i befruktningsfrågan! i en debattartikel.
Svenska kvinnor är i dag i genomsnitt 29 och män 31 år när de får sitt första barn. För kvinnornas del bör den siffran sänkas med flera år, tycker Waldenström.
Och så där håller det på. För den som fyllt 30 och vill ha barn sätter stressen gärna in, när medier serverar citat som dessa och rubriker som »Farligt att vänta med barn« (SvD.se) och »Kvinnor överskattar förmågan att bli gravid« (SVT.se). Tickar den biologiska klockan långsammare överröstas det lätt av larm av den här typen. Men stämmer det verkligen? Går det »något slags gräns« vid 35?
Den amerikanska psykologiforskaren Jean Twenge bestämde sig för att gå till botten med den saken. Frånskild, barnlös och över 30 våndades hon över etablerade påståenden som att en av tre kvinnor mellan 35 och 39 inte blir gravida efter ett års försök, och att för kvinnor i den sena 30-årsålden är risken att inte få några barn alls 30 procent. Det visade sig att den första, flitigt citerade siffran kom från en artikel publicerad år 2004 i den vetenskapliga tidskriften Human Reproduction. Men: Rönen var inte baserade på data från 2000-talet. Eller ens 1900-talet. Utan på franska födelsedata från perioden 1670 till 1830. Det vill säga innan elektricitet, modern sjukvård eller en livsmedelssäkerhet ens i närheten av dagens. Även risken att förbli barnlös var beräknad på historiska befolkningsdata.
Förvånansvärt få väldesignade studier av kvinnors ålder och naturlig fertilitet har genomförts på kvinnor födda på 1900-talet, skriver Twenge i handboken The Impatient Woman’s Guide to Getting Pregnant (2012). De som finns ger en betydligt mer positiv bild. En av dem, genomförd av David Dunson, nu verksam vid Duke University, visade att vid sex åtminstone två gånger i veckan blev 82 procent av 35–39-åriga kvinnor gravida inom ett år. För 27–34-åringar var motsvarande siffra 86 procent. Särskilt markant var alltså inte gränsen.
En annan studie, baserad på 2 820 danska kvinnor, visade att om de hade sex i samband med ägglossning så blev 78 procent av 35- till 40-åringarna gravida inom ett år, i jämförelse med 84 procent av 20- till 34-åringarna. Bland de kvinnor som redan hade åtminstone ett barn och försökte få fler som 38- eller 39-åringar blev 80 procent gravida inom ett halvår, enligt ytterligare en aktuell, amerikansk studie.
Den negativa syn som vissa fertilitetsexperter har på äldre kvinnors chans att bli gravida tror Twenge har en del av sin förklaring i att de dagligdags möter de personer som har svårt att bli gravida. Då är ålder genast mer betydelsefullt. Utsikterna för en lyckad provrörsbefruktning är betydligt mycket starkare kopplade till kvinnans ålder. Men inte heller i de fall där fertilitetsbehandling krävs är siffrorna nattsvarta. Enligt aktuell statistik från Danmark fick 80 procent av kvinnor under 35 år barn efter fem års behandling. För kvinnor mellan 35 och 40 var motsvarande siffra 60 procent. Först efter 40 sjönk andelen drastiskt, till 26 procent.
Riskerna med en graviditet ökar med ålder för både kvinnan och för fostret. Men aldrig till något annat än låga nivåer.
Att kvinnor tar kontroll över sina liv tycks vara en outsinlig källa till provokation, ibland så djupverkande att man inte ens tänker på det som provokation utan bara upplever ett vagt obehag.
Åldersskräcken har direkt betydelse för de kvinnor som söker för att få offentligt finansierad ivf-behandling. Fram till för något år sedan drog vissa landsting en övre åldersgräns vid 38 års ålder. 2014 beslutade Sveriges kommuner och landsting om gemensamma riktlinjer, där 40 år för kvinnan och 56 år för mannen är de högsta tillåtna åldrarna vid behandlingsstart. Men enligt Statens medicinsk-etiska råd bör åldersgränsen helt slopas, ”eftersom det är en alltför trubbig avgränsning”. I stället bör en individuell bedömning alltid göras där kvinnans medicinska möjligheter att genomgå graviditet bedöms, liksom parets/personens individuella förutsättningar för att fungera i föräldrarollen.
Ett alternativ till att larma om att kvinnor bör börja skaffa barn tidigare (den ovan nämnda Ulla Waldenström har föreslagit 23 år, för den kvinna som vill ha tre barn) vore att upplysa alla kvinnor om möjligheten att göra ett blodprov för att ta reda på hur ens äggreserv, avgörande för utsikterna att bli gravid, ser ut. Då slipper det stora flertalet i onödan känna stress över familjebildning, medan de som verkligen riskerar att ha svårt att få barn får reda på det och kan sätta i gång i tid.
Det är också svårt att inte läsa in mer än medicinska hänsyn i de bestämda råden om att kvinnor ska skaffa barn vid en viss ålder. Man får inte vara för gammal – men inte heller för ung. 17 är lika ”fel” som 47.
Många av de som i dag har professorstjänster och uttalar sig om när man ska skaffa barn blev själva föräldrar på 1970-talet, under en period med rekordunga svenska förstagångsföräldrar. Impulsen att andra ska göra som man själv ska inte underskattas. De kvinnor som överlag väntar längst med att skaffa barn är högutbildade. Samtidigt har barnlösheten minskat i denna grupp, vilket är ett tydligt jämställdhetstecken: Kvinnor måste inte längre välja mellan barn och karriär.
Att kvinnor tar kontroll över sina liv tycks vara en outsinlig källa till provokation, ibland så djupverkande att man inte ens tänker på det som provokation utan bara upplever ett vagt obehag.
Att vänta med barn – av vilka skäl det än vara månde – kan i det perspektivet uppfattas som ett utslag av högmod. Man ska offra sig, eller åtminstone offra något. Man ska inte tro att man kan få allt som kvinna. Nej herregud, vem gör det? Men just barn även efter 35, det framstår i skenet av modern forskning faktiskt inte vara någon större sak, för de allra flesta.
Jenny Damberg, journalist och författare
Du har läst en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
