Att vara liberal är att vara kluven. Eller? Marknadsliberaler tycks bli allt mer tvärsäkra på hur demokratin ska skötas.
Henrik Arnstads bok Älskade fascism har fått en omfattande publicitet. Han är ute i ett angeläget syfte, att varna för att vår tid kan bli fascismens tidevarv. Man ska förstås inte underskatta hoten mot demokratin från den organiserade högerextremismen. Men frågan måste ställas om inte ett minst lika stort hot finns i att den liberala demokratin på ett mer smygande sätt är på väg att urholkas.
En gång i världen hade vi en medborgarstat. i dag har vi successivt under ett antal år i stället fått en marknadsstat, som allt mer tycks finnas till för företagens skull än för medborgarnas.
Och de auktoritära dragen är tydligare, mer tvång uppifrån, så mycket tvång att man faktiskt kan tala om en auktoritär liberalism. Vi ser tecken till en sådan överallt, men tydligast i massövervakningens USA.
En förutsättning i det amerikanska fallet är att demokratin har tagits som gisslan av storföretagspengar och bolagslobbyister.
Som när amerikanska bolag som Yahoo, Google, Microsoft och Cisco för några år sedan ertappas med att ha sålt datautrustning till den kinesiska diktaturen, som använts för att spåra och fängsla dissidenter. En del kongressledamöter var upprörda, men det blev inga lagar för att förhindra detta, eftersom det är en så gigantisk och lukrativ marknad.
Obetydliga länder som Burma och Kuba kan bojkottas, men inte Kina. Somliga påstår rentav att USA:s ekonomi står och faller med fortsatta kinesiska köp av amerikanska statsobligationer.
En regering kan ju ha goda skäl att i medborgarnas intresse försöka reglera i lag hur företag som Yahoo och Google säljer vidare uppgifter om oss till andra bolag för deras marknadsföring.
Men om samma regering av säkerhetsskäl behöver information om medborgarnas nättrafik uppstår en win-win-situation: internetföretagen hjälper staten med informationen, och slipper begränsningar av sina möjligheter att tjäna pengar.
Det kan samtidigt kallas för en incestuös situation. För det är osunt om företag sitter för mycket i knäet på staten eller staten finns i armarna på bolagen, i sådan utsträckning att offentlig myndighetsutövning i praktiken utförs av kommersiella intressen.
Visselblåsaren Edward Snowden var faktiskt inte anställd av den statliga säkerhetsmyndigheten NSA, utan jobbade åt det stora privata bolaget Booz Allen Hamilton, ett av närmare 2 000 företag som är kontrakterade av NSA eller andra grenar av det gigantiska amerikanska underrättelsekomplexet.
Om den högst juniore Snowden talar sanning när han säger att han haft möjlighet att utan domstolsutslag läsa alla mejl, också presidentens, vad betyder det? Att det finns oanade affärsmöjligheter för de privata snokarföretagen att som en diskret sidoverksamhet sälja uppgifter om europeiska industriföretag till amerikanska konkurrenter, till exempel vid upphandlingar av stridsflygplan.
Vi brukar säga att demokrati om den ska fungera också ska innefatta marknadsekonomi. Men behöver marknadsekonomin också demokratin?
Antag också att terroristhoten mot USA i dag är noll eller nära noll. Privatbolagen har i ett sådant läge starka kommersiella motiv att prångla ut en dramatisk bild av motsatsen, för att klara aktieutdelningarna. Om staten inte styrs av människornas behov utan mer av kraven på företagens avkastning har vi fått en marknadsstat.
Demokratier behöver säkerhetstjänster och övervakning. Men om praktiskt taget allas våra liv kan läsas och katalogiseras som i det amerikanska fallet blir övervakningen ”auktoritär”, för att citera Nobelpristagaren Paul Krugman.
Under presskonferensen vid president Barack Obamas Stockholmsbesök sa han att även om man kan övervaka allt, behöver det inte betyda att man gör det. Men instinkterna hos det väldiga kontrollmonster som Bush och han har släppt lös är just att sluka allt.
Demokratins problem växer om regeringar dessutom tillgriper terroristlagar för att jaga visselblåsare som Snowden eller journalister på brittiska Guardian som spridit sanningen vidare.
Om alla mejl, också krypterade, kan spåras och läsas av myndigheter och företag, hur går det då med meddelarskyddet? Det är svårt att tänka sig en demokrati utan en fri och oberoende press.
Och hur ska USA och Storbritannien med någon slags trovärdighet kritisera regeringar i Kina, Turkiet och Ryssland som förföljer och försöker tysta journalister, om man själv använder liknande metoder?
Det auktoritära drag vi ser tyder på att insyn och opposition inte är så viktigt. Men att det finns en livaktig opposition, dialog och respekt är själva kärnan i demokratin. Så kan man vara både auktoritär och liberal?
Att vara liberal är som bekant att vara kluven. Man brukar säga att klyvnaden framförallt går mellan att vara socialliberal och marknadsliberal.
Socialliberalernas roll när allmän och lika rösträtt kämpades igenom vid förra sekelskiftet är värd en eloge. Men Karl Polanyi påminner i sin klassiska bok Den stora omvandlingen om att många av marknadsliberalismens tankemässiga fäder menat att ”folklig demokrati var en fara för kapitalismen”.
Efter rösträttsreformerna tog under mellankrigstiden marknadsliberalismen över och då blev med Polanyis ord det mänskliga samhället till alla delar ”ett bihang till det ekonomiska systemet”.
Uttrycket ”auktoritär liberalism” präglades under 30-talet av den tyske juristen Herman Heller.
På det sättet ville han beskriva hur Weimar-republikens liberaler fick lagstifta via dekret för att pressa igenom de ekonomiska uppoffringar för gemene man som guldmyntfoten krävde, ett par år innan demokratin i Tyskland slutligen gick i graven.
Polanyis beskrivning av 30-talet passar kusligt väl in på tvångsläget för demokratin i eurozonen i dag: ”… inget privat lidande, ingen kränkning av suveräniteten betraktas som ett alltför stort offer för uppnåendet av monetär integritet”.
Då handlade det som sagt om guldmyntfoten, i dag är det försvaret för euron som överordnas alla andra mål.
Den politik som regeringar valts på ställs då åt sidan för att uppnå finansiell stabilitet. Partierna kan inte längre leverera social sammanhållning och möts av väljarnas förakt.
När någon påpekar detta, blir svaret ”det finns inga alternativ”. Vi har hört det förut. Hette hon inte Thatcher?
De som säger att det visst finns alternativ i eurokrisen brukar viftas bort som ”populister”.
Populism är att man säger att den egna gruppen är folket, medan andra grupper inte är det.
Vi känner igen mönstret från sekter på höger- och vänsterkanten, som är så blint övertygade att de ensamma har rätt, att de kan strunta i vad andra säger, för dessa vevar bara ”det politiskt korrekta”.
Statsvetaren Jan-Werner Müller menar att populisterna liknar de teknokrater som vill ha ordning och disciplin i den ekonomiska politiken, även om demokratin ibland ställs åt sidan. Teknokrater och populister blir ofta som två sidor av samma mynt. Båda resonerar som att folket ju inte alltid begriper sitt bästa, däremot gör de det.
Det vill säga: opposition behövs inte. Dessa teknokrater är väl sällan några onda människor. Ofta är de ett slags liberaler. Men som sina meningsfränder under mellankrigstiden har de pressats in i någonting som kan kallas auktoritär liberalism.
Också Sverige har utvecklats mer och mer från en medborgarstat till en marknadsstat. Skolan i vårt land har blivit en tummelplats för marknadsaktörer. Offentlighetsprincipen är satt på undantag, bortsett från att myndigheterna tjänar miljoner på att sälja personuppgifter om oss till företagen. Folkaktien Telia gör småspararna beroende av affärer i diktaturer som Uzbekistan.
Vi ondgör oss över svängdörrarna mellan politiken och företagen i USA, men politiker som Göran Persson, Pär Nuder och Maud Olofsson har utan större debatt ställt om sig från att vara medborgarnas tjänare till att vara kapitalets.
Avlyssningsskandalen var i Sverige länge en fråga om var Edward Snowden kunde få asyl, medan det var tyst om avbräcket för demokratin, fram till att det vi- sar sig att FRA i vårt land också drar sitt strå till stacken. Våra mediala reflexer är provinsiella, när ödesfrågan om demokratins framtid är global.
Vi brukar säga att demokrati om den ska fungera också ska innefatta marknadsekonomi. Men behöver marknadsekonomin också demokratin?
Militärkuppen i Chile 1973 som följdes av en invasion av ekonomer som skulle genomföra Milton Friedmans nyliberala recept tyder på att svaret kan vara nej. Ett annat exempel är Kina, som har beskrivits som en ”auktoritär kapitalism”.
Landet blandar friskt kapitalism med konfucianska värderingar, flit, ordning och reda, skepsis mot västvärldens relativism och lojalitet med makten. Amerikanska företagsledare sa sig i en en- kät häromåret mer beundra den kommunistiska stabiliteten i Kina än sina egna demokratiska politiker.
Ändå har det i västvärlden funnits en kolartro på den liberala demokratins oövervinnerlighet. i Francis Fukuyamas berömda bok Historiens slut och den sista människan drev han tesen att det efter kommunismens fall ”inte finns några allvarliga ideologiska medtävlare till den liberala demokratin”.
Han fick svar på tal några år senare av den israeliske professorn Azar Gat, som hävdade att det var historiska tillfälligheter, inte några stora inbyggda fördelar som gjorde att den liberala demokratin vann över nazism och kommunism.
Om Kina och Ryssland sa man på 80-talet att de så småningom skulle utvecklas till liberala demokratier. Men ingenting tyder på det. Tvärtom, menar Gat, skulle framför allt Kina kunna öppna för en ickedemokratisk modell av stater i världen, där nationalism sammanfaller med affärsmäns och militärers behov av stabilitet. Rubriken på hans artikel i New York Times var The Return of Authoritarian Capitalism.
Bortsett från nazismen och fascismen var auktoritära regimer på 30-talet den normala modellen runt omkring i Europa: stabila, ibland rätt anständiga envåldshärskare, som tillät kapitalism, men inte pressfrihet och yttrandefrihet. Gat menade att den sortens styrelseskick riskerar att återvända.
Liksom nu sattes medborgerliga rättigheter då på undantag av ett sjukligt behov av stabilitet. För auktoritära eller totalitära regimer vill skapa stabilitet och säkerhet, genom att kväva åsiktsskillnader och andligt uniformera medborgarna. Demokrati däremot är en slags organiserad osäkerhet, som vi alla måste leva med, om vi tror att det i bruset av olika röster finns början till en spännande framtid.
Samtidigt vet vi att det som företagsamheten hatar mest är oförutsägbarhet. För att vara på den säkra sidan vill världens generaler ha både hängslen och livrem. Människor avskyr politiskt käbbel som kan skapa en osäkerhet om deras alltför stora bolån.
Det finns därför en risk att vi, utan att det vare sig dykt upp någon ny Hitler eller ny Mussolini, sakta glider över i en mer auktoritär utveckling.
Demokratin på 30-talet dog, har någon sagt, därför att det till slut inte fanns några demokrater kvar.
Var finns de i dag, de som brinner för demokratin?
Björn Elmbrant
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
