Som Timbro sår får de skörda

Nya Centern lockar tre procent av väljarna. På Timbro tror man i stället på en ultraliberal fraktion som bryter sig loss från Moderaterna.

“It’s important to be committed, whether in politics or baking cookies for the school Christmas party”, skriver Maud Olofsson i en liten skrift som presenterar hennes parti för en engelskspråkig publik.

Formuleringen låter som något ur den amerikanska hockeymamman Sarah Palins mun, men visst har den före detta partiordföranden rätt. Det är viktigt att vara, eller verka vara, mycket engagerad. Särskilt om man är medlem av ett av Sveriges minsta riksdagspartier – ett parti som genom historien varit tvunget att slåss för sin identitet.

I sin bok om Thorbjörn Fälldin, skriver journalisten Björn Elmbrant att det var först efter en längre tids depression som Centerledaren hittade sitt verkliga engagemang, sin Stora Idé. Under senare delen av 1960-talet hade Fälldin umgåtts med långtgående tankar på att låta Centerpartiet och Folkpartiet gå ihop – helst under Centerflagg – och på så sätt bilda ett gigantiskt mittenparti för att hålla de bägge andra storpartierna stången.

Planen gick om intet – framför allt för att motståndet inom det egna partiet var så starkt. Inte minst, menar Björn Elmbrant, fanns där stora klassmotsättningar. Bönderna runt om på Sveriges landsbygd hade svårt för besserwissertyperna till lärare och skribenter bland folkpartisterna, och de unga anti-liberalerna i Centerns ungdomsförbund hatade ”hackspettarna” Carl Tham och Per Ahlmark, borgarsönerna som ”vädrade sin skenradikalism” i tidningar som Expressen.

Fälldin förlorade alltså striden och drog sig tillbaka i sårad tystnad. Ända tills han på kärnkraftssymposiet 1974 stötte ihop med professorn i plasmafysik, Hannes Alfvén, som varnade för den på de tiden ganska okända riskerna med kärnkraftsavfallet. Då var det som om blixten slog ned i Fälldins egen skalle. Plötsligt såg han en väg öppna sig, den berömda antikärnkraftsväg som skulle leda till Centerns jordskredsseger i riksdagsvalet 1976.

Resten är historia.

Nu skriver vi 2013 och mycket vatten har hunnit flyta under broarna, bland annat har landet gått igenom en oerhört kraftig urbaniseringsvåg, fullt jämförbar med den på 1960-talet. Ingenting är sig likt. Framför allt inte Centerpartiet som på några år genomgått den kraftigaste ideologiska omstöpningen i svensk politisk historia.

Vi som följde vårens Centerstämma i Aktuellt kommer troligen aldrig att glömma uttrycket i vissa medlemmars ansikten när partiledningen förde frågan om partiets ideologiska hemvist på tal.
– Jag skulle vilja fråga er: Är det någon här som tycker att staten är viktigare än människan?

Den som talade var Centerstjärnskottet Abir Al-Sahlani, riksdagsledamot från Hudiksvall, och man såg på tv hur det gick ett sus genom församlingen. En äldre man med väderbitet ansikte såg ut som om han hade svalt en citron.
Just debatten om liberalismen var i själva verket den mest infekterade av de många som blossade kring förslaget till nytt idéprogram. Många ombud var kritiska till att liberalismen ens nämndes.
– I våra program har vi aldrig tidigare använt begreppet liberal om Centerpartiet. I stället har det handlat om att utveckla en bondeideologi till ekohumanism – det begreppet är faktiskt tydligare än ett allmänt begrepp om liberalism, sa Håkan Larsson till Ekot.

Med facit i hand vet vi att partiledningens linje vann. Det betyder inte att deras kritiker hade fel. Centerpartiet har historiskt sett – bortsett från en frihetlig sväng under 1960-talet under Gunnar Hedlund – aldrig varit särskilt liberalt.
Både forskare och debattörer, bland dem Björn Elmbrant, har framhållit Centerpartiets starka socialkonservativa och protektionistiska drag. Bondepartiet som bildades redan 1917 och under 1930-talet reagerade starkt mot utslagningen av Sveriges småjordbruk, var aldrig någonsin emot statliga ingripanden – åtminstone inte så länge de gynnade bönderna och glesbygdens hårt pressade befolkning.

Dessutom finns det sedan gammalt en kristen värdegrund i partiet – ett arv som gör det begripligt att massor av besvikna väljare som just nu lämnar Centerpartiet ofta hamnar hos Kristdemokraterna, och som har mycket mindre med frihet än med traditionsbundenhet att göra.

Så hur kommer det sig att Friheten har blivit partiets nya Stora Idé? Varför har det varit så förtvivlat viktigt för den nya partiledningen att partiet omfattar ett heltäckande liberalt trossystem? Till och med när det direkt missgynnar folk på landsorten, de kärnväljare som Annie Lööf säger sig värna om, som till exempel när det gäller förslaget om slopad arvsrätt?
– Egentligen är den här utvecklingen inte så konstig, säger Markus Uvell som är vd för näringslivets tankesmedja Timbro.

– Centerpartiet har länge befunnit sig i utförsbacke. Sen kommer det en ung generation, tydligt influerade av marknadsliberala idéer, och säger att den här svackan måste vi ta oss ur. Och då blir det lätt att man överger sina rötter i ivern att lansera sig som något helt nytt och fräscht. Själv tror jag inte att det är någon bra strategi. Att helt bryta med sin idétradition brukar inte funka.

Karin Simonsson, diakonissa och medlem i Södermalmscentern, ställer sig också främmande inför partiets drastiska makeover. Hon tror att det är mer en generationsfråga än en fråga om ideologiska motsättningar:
– Idéer sprider sig snabbt i samhället nu mera, och snabbast av allt går det med sociala medier. Det där är mest något som de yngre håller på med och där hänger vi äldre partimedlemmar inte med.

Men varifrån kommer de nya idéerna från början? Annie Lööf har lyhört fullföljt Maud Olofssons högervridning av Centerpartiet. Som partiordförande har Lööf visserligen behövt tona ner några frågor där hon tidigare stuckit ut hakan – gå med i Nato, införa platt skatt och marknadshyror, sälja ut public service och lägga ner Systembolaget. Men om man kikar närmare på henne ser man också att hon aldrig varit helt nyliberal – åtminstone inte när det kommer till familjefrågor och droger. Kort sagt: det är inte till Lööf vi kan gå för att få en förklaring på Centerpartiets kantring åt liberalism och libertarianism.

I stället får vi titta på hennes mer radikala meningsfränder inom den så kal­lade Stureplanscentern. Det är grupp unga centerpartister – med Fredrick Federley i spetsen – som inte är rädda för att huta åt partiets traditionalister. Som när Johan Hedin, Fredrick Federleys ersättare i riksdagen, i Svenska Dagbladet hyvlade av lantbruket med konstaterandet att det bara är bra att det gamla slås ut och ersätts av nytt.
– Var är förnyelsen av svenskt lantbruk? Var är de nya och hungriga och innovativa jordbruksföretagarna?

Eller när Stureplanscenterns ordförande Johanna Jönsson i Aktuellt fick frågan om inte åtskilliga centerpartister känner sig främmande för de åsikter hon och hennes gelikar representerar:
– Vissa centerpartister kommer givetvis inte att känna igen sig, men det finns andra partier i Sverige. De liberala värderingarna väger tyngre än att enskilda människor inte känner igen sig.

I stället för lantbrukskramande hittar vi alltså här ett slags förakt som liknar självförakt och en övertygelse som kan tävla med Thorbjörn Fälldins i kärnkraftsfrågan. Den stora skillnaden är att Fälldins politiska enögdhet gav partiet enorm framgång bland gräsrötterna, medan liberalernas omstöpning av det gamla bondepartiet har lett till interna motsättningar. Vilket inte hindrar att många centerpartister anser att utvecklingen går i rätt riktning. Stina Bengtsson, ordförande för Stockholms centerkvinnor, håller inte med om att partiet bryter mot sin egen idétradition:
– Om du går tillbaka till de år då Centern bildades hittar du samma tankar som de vi har i dag. Medierna har blåst upp det här med det nya partiprogrammet, men egentligen är det inte så mycket nytt, mer kontinuitet än förändring, även om vi kanske använder själva ordet liberal mer än vi gjorde tidigare. Det handlar mer om att tiderna har förändrats än att vi har gjort det!

Men i SvD/Sifos januarimätning 2013 fick Centern sitt sämsta resultat i Sifos historia. Bara 3,2 procent av väljarna sa i den att de skulle rösta på Centern och partiet hänger nu på riksdagsspärren. Orsakerna till nedgången tros trots allt av många ligga i bråket kring förslaget till det nya idéprogram som presenterades strax före jul. Plattare skatt, månggifte, slopad arvsrätt, avskaffad skolplikt och fri invandring var en politisk cocktail som fick många, både centerpartister och kommentatorer, att sätta i halsen.
– Det som provocerade många var att vi släppte in medierna innan programmet var antagit, för vi ville ha en öppen process, säger Stina Bengtsson.

– Och så är det fortfarande väldigt kontroversiellt med en ung, kvinnlig partiledare. Tyvärr tror jag att det retar många, precis som förslaget med fri invandring som gjorde många upprörda. Nu pratar vi om fri rörlighet i stället, och då blir det minsann ingen debatt.

Arbetet med det kontroversiella idéprogrammet hade letts av Stockholmscenterns Per Ankersjö. En rad externa inspiratörer har deltagit i processen. Först ut med att ge synpunkter var nyliberalen Alexander Bard och hans vän filmkritikern Jan Söderqvist, en färgstark duo som bland annat har torgfört åsikten att Socialdemokratin och Sverigedemokraterna i långa stycken liknar varandra i sin längtan tillbaka till ett förlorat samhälle. Båda har letat efter ett parti där deras extrema frihetsvisioner kan få fäste.
– Vi måste vara öppna för människor som har andra åsikter som vi kan lyssna till, har Per Ankersjö deklarerat.

Men för kritikerna såg det onekligen ut som om Centern hade attraherat en grupp husvilla drogradikaler som i besvikelse över de Nya moderaternas utveckling sökt en annan politisk hemvist.
Enligt Markus Uvell på Timbro kan det i framtiden finnas utrymme för ett ultraliberalt parti inom svensk politik – men snarare än att komma från Centern tror han att ett sådant parti kommer att brytas loss från Moderaterna:
– De väljare som attraheras av ett alternativ till höger har oftast ett grundläggande förtroende för Moderaterna, särskilt när det gäller ekonomisk politik. Detsamma gäller inte för Centern, som i grunden representerar andra samhällsgrupper och värden.

Å andra sidan kan det för en utomstående se ut som många centerpartister önskar att de varit moderater. När Stureplanscentern bjuder in till sina ideologiska träffar lockar de gärna med nyliberalismens affischnamn, Timbros Johan Norberg eller Mattias Svensson, redaktör för tidskriften Neo.

I nätverket hittar man flera personer som genomgått Timbros ideologiska skrivarkurs Stureakademin – plantskola för den nya USA-orienterade högern. Och i en antologi med några år på nacken, “Med frihet följer ära”, upprepar tio liberaler med koppling till Centerpartiet nyliberalismens mantra att staten måste dra sig tillbaka för att människor ska kunna växa.

Inget av detta har med traditionell Centerpolitik att göra – men tongångarna känns ändå igen. Varifrån kommer de? Från Svenskt Näringsliv och Timbro, föreslår den liberale debattören Svante Nycander, som menar att dessa organisationers inflytande över de idéfattiga småpartierna varken gagnar företagsamheten eller politiken:

”Svenskt Näringsliv skulle få mer gehör för sina genuina intressen om man avstod från att genom ombud agera som ideologisk vägvisare. Partierna, särskilt de mindre, har svårt att konkurrera med jobberbjudanden, uppdrag och annat som det näringslivet genom Timbro generöst ger unga politiska talanger. Sammanblandningen av näringslivsintressen och politiska idéer är olycklig, och det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem.” (DN 7/1)

Om Nycander har rätt i att Centerns genomgripande förändring beror på Svenskt näringslivs målmedvetna ansträngningar eller om utvecklingen bara är ett resultat av en inre kris, spelar kanske mindre roll. I slutänden kommer det gamla bondeförbundets flirt med nyliberalismens Stora Idé bara leda till en enda sak: att Sverige förlorar det enda parti som står upp för den alltmer politiskt klämda glesbygden. Och ett sådant parti behövs faktiskt – i dag mer än någonsin.

Ulrika Kärnborg